Triennalen 2025: Härnösands konsthall
2025-06-17 17:35
Det stora oväsendet – Må deras minnen bli en revolution
Zafira Vrba Woodski har skrivit orden jag inte glömmer. De rör sig långsamt över skärmen. Stannar kvar. Tyngden är omedelbar. De bärs av ett mörker som känns bottenlöst, men också av en glöd, en kärlek, men mest en vrede och sorg som vägrar släppa taget.
Berättelsen börjar vid Bålberget. En plats där 71 människor brändes på bål år 1675, dömda för häxeri. Avrättade i Guds namn. Det sägs att askan sveptes ut över Lesjöns vatten. I videoverket ”Death is my pronoun” hörs ljud från sjöns botten, som ekon från det förflutna som inte vill vila.
Zafira talar för de döda, men också för dem som aldrig hann leva: framtidens förföräldrar och barn. De som aldrig fick en historia. Berättarrösten påminner oss även om hur döden ständigt är närvarade för den vars existens ifrågasätts: ”Död är din gåva. Död är ditt pronomen.”
Verket är kompromisslöst, samtidigt sårbart och kärleksfullt. Jag såg det första gången i en tatueringsstudio på Södermalm i Stockholm. Nu visas det i hallen och med ryggen mot trappan blir upplevelsen utsatt. Förvisso att vissa verk måste viska för att höras, men även om rösten är lugn är detta ett vrål. Jag vill att bilderna och ljudet ska översvämma mig.
I rummet intill breder ett annat minneslandskap ut sig. 800 svartvita porträtt. Ansikten som inte finns, aldrig funnit, men ändå stirrar tillbaka. Laila Abril har med hjälp av AI genererat dem som försvann i tystnad. Människor, främst kvinnor, som avrättades för häxeri i Katalonien mellan 1400- och 1700-talet. Änkor. Helare. Utstötta. Offrade när världen inte kunde hantera sin rädsla.
Trots alla blickar, når verket inte hela vägen in. Kanske är det tekniken, att AI fungerar som en översättning, inte en förvandling. Det finns inget glapp, inget tomrum där min fantasi kan ta fäste. Jag blir ledd där jag hellre blir vilseledd. En liknande känsla uppstod när jag såg utställningen ”Häxor” på Historiska museet, också den AI-genererad.
Med Simon Ferners installation i nästa rum återvänder syret som sätter igång min fantasi. Verket ”Guano” berättar om en annan glömd historia, om Chinchaöarna utanför Peru där tusentals människor under 1800-talet tvingades arbeta i slavliknande förhållanden. Deras uppgift: att samla fågelspillning, guano, till jordbruk i Europa.
Ett fartyg från Härnösand, ”Louis de Geer”, förde föremål från öarna till Sverige. Föremål som blev början på Västernorrlands museums samlingar. Konstnären knyter samman global exploatering med lokal historia. Det är lågmält, men högst närvarande.
Så går jag vidare. Tar trappan till de nedre rummen. Där hänger fotografier: två flickor i tallskog, en rotvälta, ögat på en häst, en naken gren i en hand, eld som sprider sig. Maja Daniels verk ”Gertrud” är ett försök att återförtrolla världen. Hon utgår från berättelsen om tolvåriga Gertrud Svensdotter, som 1667 anklagades för att ha gått på vatten i Älvdalen. Händelsen blev upptakten till det vi nu kallar ”Det stora oväsendet”.
Idag är vattnet där Gertrud gick uppdämt. En grön industri, sägs det. En god industri. Men medan elen flödar, dör landskapet. Maja Daniels arbete är ett motstånd, inte bara mot skövlingen av naturen, utan också mot glömskan, mot förlusten av magi, myt och berättande.
I det innersta rummet fortsätter installationen med en önskebrunn. Fönstren mot torget speglar sig i det svarta vattnet. Jag sticker in handen i en låda och sluter fingrarna kring ett mynt. När jag kastar i myntet tycks tiden stanna. Vattnet trotsar tyngdlagen, som om min önskan får bära världen en stund. I fotografiet jag tar bevaras ögonblicket: myntet sjunker, vattnet reser sig. Jag kikar ner, men utan att se någonting. Jag tänker: vi är där, i mörkret. Men är vi utan hopp?
Historien upprepar sig. Mönster återkommer. Förföljelse, tortyr, förintelse. Människan dömer, utser syndabockar. Slav. Häxa. Outcast. I rädsla, av hunger efter makt, i högmod. Är människan ond? Jag vill inte tro det, men ibland är det svårt att se något annat.
“Det stora oväsendet” var en tid av skräck och masshysteri. Rädslan blev till hat. Hatet till våld. Vi måste låta oväsendet höras. Låta sorgen ta form, vreden få plats. Annars står vi åter vid en sjö eller på ett berg och gråter över alla liv som aldrig fick levas. Vi har ett ansvar att minnas. Inte för att begrava det förflutna, utan för att låta det leva. Och som Zafira Vrba Woodski skriver: "Må deras minnen bli en revolution."
Text och foto: Ida Rödén
Volym 2025-06-17
Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.