Vatten och linjer i mångbottnat möte på Galleri Verkligheten

Under promenaden längs Pilgatan på väg mot Galleri Verkligheten tvingas jag kryssa mellan bar asfalt och förrädiska isfläckar. Något litet grönt sticker upp ur marken vid en husvägg. Våren är tidig för den här breddgraden.

En stark marssol blottar sargade och brända ytor.

Direkt när jag kliver in i det nedre rummet på galleriet möts jag av två större objekt som ligger direkt på det hårda golvet. Föremålen känns igen som rötter eller större grenar, brutalt lossrivna från sina moderträd. De två verken ”Strandad I” och ”Strandad II” består, enligt presentationen, av drivved från småbåtshamnen i Hörnefors.

Men konstnären Elina Nilsson nöjer sig inte med att enbart samla snygg drivved. I sin konstnärliga verksamhet rör hon sig främst inom det textila fältet men är inte främmande för att också arbeta med naturens lämningar. Mellan korta spikar som slagits in i veden dras trådar som vävs samman till nät och ögon, för att bekräfta att det som hände inte var förgäves. Någon annan har tagit över den döda veden, nödvändig för sin överlevnad. Garner lindas om, vävs runt och skyddar det som färdats långt.

På väggen längre in i rummet sitter handvävda kökshanddukar, av den sort många av oss fått i arv och sedan lagt undan. Men konstnären har inte heller här nöjt sig med att enbart bevara. De ärvda textilierna repas upp, fragment från någon annan väv ersätter och lagar. Berättelser binds samman, blir till en ny erfarenhet. I verket ”Mother Body of Water” är intarsian röd, löper som en åder över handduken och utvidgas till kapillärer. Modervattnet, nödvändigt för fortsatt liv.

Från taket en trappa upp hänger utställningens affischvinjett ”Converging Currents”, en vävd installation i blå nyanser. Den tunna väven kan läsas som ett inverterat bottenskikt från ett hav som varsamt lyfts upp av tunna trådar, eller som den översta topografin av ett berg som behöver räddas.

Alannah Robins del i utställningen består av tio blyertsteckningar som presenteras i par. Med stor detaljrikedom har vandringar med familj och vänner kartlagts. Stenar och delar av berg har tecknats av, marken framför lika noggrant som den bakom. Nästa steg och steget efter placeras i en tecknad rörelse där vandraren sätter sig själv både i nuet och i den geologiska tiden.

Med ledning av de långa titlarna ”Leitir Bhriocáin / Conamara 53°32’07,9’’N 9°43’11.2’’W 29/12/2025 with Stephen O Callaghan and Fergus O Brien” och ”Buachaill Etive Mór / Gleann Comhann / 56°38’49,4’’N 4°54’00,7’’W 22/10/2025 with Maebh O Callaghan” skulle det vara fullt möjligt att besöka de specifika platserna, trampa i de föregåendes fotspår. Medverka till att nöta ner, forma en stig för framtida vandrare.

Det är första gången som de två konstnärerna möts i en gemensam utställning. Kontakten dessförinnan har skett genom ett delvis redovisat samtal, där de funnit resonans mellan sina respektive praktiker. Alannah Robins beskriver sina tankar om bergen som en gång formades under vatten innan de knuffades upp och blev land. När vi nu vandrar över dem bidrar vi till deras erosion. Linjen i teckningen illustrerar delvis en nedbrytning. Hos Elina Nilsson blir tråden motsvarigheten till denna linje. När den rör sig in och ut i en väv formas ett undervattenslandskap, uttryck för tankar om tid, historia och tillhörighet.

Den omedelbara känslan inför drivveden på golvet är sorg. Klimatet har blivit varmare och blötare. Jag ser den sönderbrutna veden och brandljuden. Jag upplever en störtande vårflod som sliter sönder ett träd, som dessförinnan har brunnit. Men veden tas tillvara. Någon spinner en väv i en kretsgång av fortsatt liv. Ingenting i naturen får gå till spillo.

Svårare är det att ta till sig blyertsteckningarna. Den starka vårsolen reflekteras i glaset, gör dem svåra att se. Först i mötet mellan de två konstnärernas verk blir det tydligt att det inte bara är linjen som förenar dem, utan även vattnet. Vattnet som är allt livs nödvändighet. Blodet såväl som regnet. Regnet som får berget att gråta, rinna iväg och bli en sjöbotten. Med den globala uppvärmningen kommer vattnet att omfördelas: isar smälta, havsnivåer höjas och mark döljas. ”The land is a sea in waiting”. Än så länge är berget en trygg plats att återvända till. Koordinaterna finns ju.

Elina Nilsson är uppvuxen i Västerbotten. Hon bor och är verksam i Umeå men har de senaste två decennierna flyttat många gånger mellan olika bostäder och länder. Erfarenheten av förflyttning, tillsammans med att vara förälder, har haft inverkan på hennes praktik. Hon har utbildning i textilkonst vid HDK-Valand i Göteborg och har en master i medium och materialbaserad konst från Konsthögskolan i Oslo.

Alannah Robins är född på Irland där hon är grundare och konstnärlig ledare för residens- och studieverksamheten Interface i Connemara. Sedan flera år har hon även sin konstnärliga praktik i Stockholm. Hon har en grundutbildning i Fine Arts Sculpture från National College of Art and Design och en master i Music Performance, båda från Dublin.

Text och foto: Anita Kärrman 

Volym 2026-03-17 

Länk till artikel