Essä: Konstnär i dialog med en genre

Jag tecknade och tecknade och tecknade; modellen stod tre minuter, två minuter, en, så en halv och till slut rörde den på sig. Medan jag tecknade. På tunt tidningspapper, tjockare ritpapper, 90 gram, 120, 180. Med blyerts: B, 2B, 4B, 8B. Och med flytande tusch och med penna. Någon enstaka gång med kol. Ibland tecknade jag längre studier, samma position: en dag, tre dagar, ibland fem. Jag slutade öva mig när jag mästrade två modeller som rörde sig och när jag inte länge jämförde mina teckningar med Leonardo da Vincis. Då hade jag närmare 1100 teckningar som tillsammans vägde runt 12 kilo, en uppsats om dubbla budskap i teckningsundervisningen och en masterexamen i konstnärlig forskning.

En annons härförleden om en nyutkommen bok om Leonardo da Vinci (1452–1519) gjorde att jag började tänka på honom igen, på hur han var en inspirationskälla när jag arbetade med min master. Jag blev på förnamn med honom då, även om han var en stötesten i teckningsarbetet. När jag inom ramen för en konstnärlig doktorsgrad fortsatte min undersökning av modellteckning som historisk genre och som tecknad erfarenhet var Leonardo inte lika viktig. Då kunde jag arbeta med genren på egna premisser. Nu när jag återigen har gripit fatt i projektet, är det för att försöka få till en avslutning. Jag har trots allt levt med modellteckning som konstnärligt projekt sedan mitten av 1980-talet och även om arbetet hela tiden givit upphov till nya idéer och verk har jag behov av att sätta punkt. Bli färdig! Kanske Leonardo har något att säga mig den här gången också! Jag bestämde mig därför för att köpa boken Solen ser ingen skugga av Peter Glas (2019). Kommentarerna om boken var lovordande och pressmeddelandet från bokförlaget verkade seriöst. Vad kunde väl gå fel!

Men allt eftersom jag läste Glas bok steg min irritation, det var ett idolporträtt, ett hyllande och romantiserande av Leonardo som följde mallen för hagiografi. Författaren verkar inte ha brytt sig om att kontextualisera Leonardo genom att sätta honom i relation till sin samtid. Detta trots att han gjort ett gediget förarbete; texten är fullspäckad med fotnoter och litteraturlistan lång. Det som irriterade mig allra mest var att Glas använder begrepp som ”konstnär”, ”forskare”, ”homosexuell” och ”företagare” om Leonardo, begrepp som inte fanns på 1400-talet då han levde och verkade. De blir missvisande i förhållande till vem han var, hans samtid och vad han arbetade med. Enligt Glas blev Leonardo till exempel dömd för att ha praktiserat sodomi, något som inte verkar ha påverkat hans renommé nämnvärt. Fram till mitten av 1800-talet användes begreppen ”sodomi” och ”pederasti” om män som hade sexuellt umgänge med någon av samma kön, begreppen betecknade handlingar, de definierade inte vad en person var (homosexuell). Glas tar inte heller upp att den specialisering som idag ryms inom begreppet ”konstnär” ännu inte utkristalliserat sig. Många olika slags hantverkare kunde ges epitetet ”konstnär” i början av renässansen, det var snarare ett uttryck för skicklighet än en yrkesbeteckning.

Om någon på Leonardos tid ville ha en yrkesutbildning sökte man om att få plats hos en mästare som tillhörde något hantverksskrå och arbetade sig sedan upp från lärling, till gesäll och så småningom till mästare. Man hade alltså inte ett ”företag” i vår bemärkelse. Det var så Leonardo började sin yrkesbana och det var inom dessa ramar hans liv utspelade sig. Han var inte ”forskare” heller, det skulle betyda att han fått en akademisk utbildning. Det Leonardos kvarlåtenskap däremot visar är en människa som var enormt nyfiken, inte minst i förhållande till människokroppen. Ingen ansträngning verkade ha varit för stor för honom för att bättre kunna förstå hur kroppen såg ut och fungerade. Han dissekerade mängder av kroppar för att se vad som fanns innanför huden, kvinnors som mäns. I tillägg till att han tecknade det han såg gjorde han också noggranna anteckningar, något han började med när han var i 30-årsåldern och fortsatte med resten av sitt liv. Vid sin död efterlämnade Leonardo uppskattningsvis runt 20 000 sidor med anteckningar, idag finns cirka 6 000 samlade i olika codex och böcker. Var de återstående anteckningarna tagit vägen vet man inte. Leonardo verkar ha haft planer om att publicera sina anteckningar, men kom aldrig så långt. Det enda manuskript som förekommer är hans tankar om måleriet, Traktat om målarkonsten, som sammanställdes efter hans död av hans lärling Melzi; den brukar cirkulera bland konstnärer. Originalet, Trattato della pittura, förvaras i Vatikanens bibliotek.

Mitt modellteckningsprojekt föddes ur en stark önskan om att bli konstnär. När jag sökte om att komma in på Konstakademin i Oslo ingick fortfarande tecknandet av en människokropp i inträdesprovet; studenterna fick kol, grovt papper och en eftermiddag eller en dag på sig att göra en studie. Det var då min nyfikenhet blev väckt, jag ville förstå varför genren hade en sådan stark ställning i utbildningen av konstnärer, om det var sant det som sades på konstskolor ”att teckning ligger till grund för allt konstnärligt arbete” och varför mina konstnärskollegor reagerade så starkt när jag ville införa smärre förändringar i undervisningsupplägget. Det var som om jag gjorde något blasfemiskt när jag föreslog att eleverna skulle kunna teckna med vänster hand eller att de först skulle se på modellen och sedan blunda när de tecknade ställningen. Traditionen förespråkade: ”Så har det alltid gjorts”, undervisningen kunde (och skulle) inte ändras. Något som bekräftades av en lärare från Repinakademin i St. Petersburg som hade en kurs i modellteckning i Oslo. Han påstod att undervisningsupplägget hos dem inte förändrats nämnvärt sedan akademin grundades någon gång under 1700-talet.

Det var på 60-talet, när jag gick på ett estetiskt gymnasieprogram i Östersund, som jag förstod att man måste kunna återge en naken människokropp (som teckning, målning, skulptur) för att bli konstnär. Jag tyckte om att teckna och gjorde det mycket på min fritid, övade mig på skuggning och perspektiv, tecknade av från foton och tog bland annat en brevkurs i teckning på Hermods. Jag ville prova på hur det var att teckna av en naken människa, tänkte att jag nog skulle klara det. Min pojkvän gick med på att vara modell, han låg utan kläder på en soffa medan jag tecknade av honom. Utmanande men kul! Jag blev nöjd med teckningen och har den fortfarande. Sedan gick det många år innan jag återigen hade möjlighet att teckna efter modell; det var lika roligt och givande som första gången, känslan fanns kvar.

Det var också under gymnasietiden som jag första gången hörde talas om Leonardo da Vinci. Vår bildlärare introducerade honom och visade oss böcker med hans verk. Jag tilltalades av hans teckningar, tyckte de var vackra, och jag blev fascinerad av honom som person. Det att han verkade ha varit så undersökande, att han inte gjorde färdig många av sina projekt och att han var ”fader” till Mona Lisa och Nattvarden bidrog till mitt intresse. Jag kunde känna en viss sympati för det att han ofta inte fullförde uppdrag, att han tappade intresset när han, som jag tror, hade lärt och förstått det han var ute efter. Då var det inte längre mödan värt att fortsätta. Jag har också svårt för avslutningar.

En önskan om att läsa på universitetet föddes också under mina gymnasieår, det hade blivit möjligt för oss ”arbetarbarn” att ta studielån för att studera vidare. Jag längtade efter kunskap, hade ”läshuvud” men jag ville också hålla på med färg och form. Ett studiebesök på Konstfack under gymnasietiden fick mig att vilja gå där, då var det textil (vävning) som lockade. Men för att söka in på Konstfack behövde man först gå en ett- eller tvåårig konstskola som, upptäckte jag, det varken gick att få studiebidrag eller lån till. Där gick den drömmen upp i rök! Så jag valde universitetet i stället!

Det var efter att ha lämnat ett doktorandprogram i antropologi, flyttat till Oslo och börjat om med estetiska studier på gymnasie- och eftergymnasial nivå och efter ett flertal försök att passera nålsögat för att komma in på Konstakademin i Oslo, som jag ändå stod där på mitten av 1980-talet och fick göra det jag började drömma om redan under gymnasietiden. En friplats på konstakademin ingick i mitt masterprogram. Jag utforskade teckning efter modell inom ramen för ett konstnärligt forskningsprogram!

Och det var när jag började med mina masterstudier och sökte efter förebilder, efter konstnärer som skrev och hade ett undersökande arbetssätt, som Leonardo blev en inspirationskälla. Jag hade ju haft honom i bakhuvudet ända sedan gymnasietiden och tyckte fortfarande att hans teckningar var väldigt tilltalande. Hade till och med sett flera i original, i en vandringsutställning som kom till Oslo. Det var en närapå religiös upplevelse, andlig helt klart! Leonardo förenade i sitt arbete något som jag också drömde om att göra. I mitt fall att undersöka något praktiskt samtidigt som jag läste, skrev och tänkte om ämnet inom ramen för en konstnärlig kontext. Jag ville förena konst och vetenskap, det som av många inom akademi- och konstvärlden sågs som oförenligt när jag började med det. Jag tänkte också apropå Leonardo, att om det var möjligt på 1400-talet att vara undersökande och konstnär borde det väl också kunna vara det på 1900-talet.

Eirin Marie Solheim Pedersen, Drawing and text - a vision. Digitalt fotografi.
©Eirin Marie Solheim Pedersen/Bildupphovsrätt 2020.

I Oslo fanns det många ställen där man kunde teckna efter modell, det var en praktik som pågick till slutet av 1990-talet, också på konstakademin. På 80-talet salufördes fortfarande uppfattningen att teckning var ett viktigt redskap för både konstnärer och arkitekter, att teckna höll en vital och levande. Jag tecknade mycket och på många ställen men höll i allmänhet mina teckningar för mig själv, jag ville inte visa dem eftersom jag inte tyckte att jag ”fick till dem”, att de ”dög”. Något som jag inte var ensam om att känna. Men jag fortsatte ändå, brukade säga att det som drev mig var ”nöd och desperation” när jag skulle förklara varför jag inte gav upp. Det var när jag avslutade min master och vadade i teckningar, som jag började funderade över detta, över varför jag var missnöjd. Jag insåg då att orsaken till att de inte passerade mina kritiska ögon var att jag omedvetet jämförde dem med Leonardos. Inte undra på att jag aldrig kunde vara nöjd! När jag väl insåg det och kunde lägga den föreställningen åt sidan, var det möjligt att se på mina teckningar med mer kärleksfulla ögon. Ur högen kunde jag då plocka ut ett femtiotal som kunde ställas ut. Resten fick bli makulatur, det var trots allt själva teckningsprocessen som var det viktigaste, inte teckningarna i sig.

Peter Glas bok om Leonardo, den som jag började den här texten med att var kritisk mot, har ändå fungerat som en inspirationskälla. Jag har blivit uppmärksam på Leonardos skrivande, hans anteckningar. På hur de hanterats av omvärlden. Det har gett mig idéer om hur jag skulle kunna organisera mitt eget stora material. Lösa ark i stora lådor, text och teckningar om varandra. Inbundna. Hmm!

Text och foto: Eirin Marie Solheim Pedersen

Presentation:
Eirin Marie Solheim Pedersen är norsk bildkonstnär bosatt i Sverige sedan 2007. Har en PhD i konstnärlig forskning från Arkitekt- och designhögskolan i Oslo (2004). Arbetat med flera långvariga konstprojekt, haft separatutställningar och deltagit i grupputställningar i Sverige. Arbetar med teckning, foto, installationer, ljud- och textverk och performance. Ordförande i Konstnärscentrum Nord (2012-2019).

Volym 2020-09-23