Malin Ståhl, En plats och en struktur, deltagarbaserat görande som en del av Konst-tid i Edsåsdalen 2019. ©Malin Ståhl/Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-08-11 16:36

Sax och pensel, gräs och lera

En gammal man ligger i sängen. Han har sitt kolstift fäst på en pinne och ritar på väggen. Han klipper collage. En kvinna arbetar med måleri, hon väljer sina motiv i sin närhet. Hon målar av sin dotter. Jag går ut i trädgården. Tittar ingående på ogräset, uppdelningen, fördelningen. Jag går vidare och tänker på hur det är att vara konstnär.

När jag var sjutton år såg jag en Matisse-utställning i Rom. Det var de klippta papperskollagen. Jag minns det krispiga blå på det vita pappret mot den vita stenväggen. Då tänkte jag att det var konstnär jag skulle vara. Hålla på med färgen. Senare såg jag en Vera Nilsson-utställning och hon målade sitt barn så fult. Rosa och gröna färger och jag tänkte, jag såg, att konstnären älskade sitt barn. Lika mycket som konsten. Jag älskar konsten som metod in i frågeställningar. Jag älskar konsten som medel att navigera genom dessa frågeställningar.

Jag försöker tänka mig trädgården som en väg in i en cirkulär konstnärlig praktik. Jag gör en inventering, jag för en trädgårdsdagbok men jag skriver inget i den. Vi kallar det ogräs. Det är stökigt, naturen går emot hela den västerländska akademiska traditionen. Vad tänkte Linné när han sorterade och ordnade upp, när han inte nöjde sig med växter utan började sortera även människor. Jag tänker ett tillbakadragande som en mänsklig strategi för ett autonomt växtliv utanför mänskliga organisationsstrategier. I trädgården pillar jag överallt, det har pillats där i decennier. Det är som ett pussel, eller en rebus - vem gör vad och hur opillras en trädgård. Hur förs en konstnärspraktik som inte producerar, som inte lägger till.


Malin Ståhl, Markens monument, Marieby lokal. ©Malin Ståhl/Bildupphovsrätt 2020.
Malin Ståhl, Markens monument, Marieby lokal.
©Malin Ståhl/Bildupphovsrätt 2020.


Jag hittar en lertäkt i trädgården. Jag vill bygga ett monument av leran, stolt ska markens monument stå där tills det äts upp av regnet och frosten. Ett monument som förfaller och återgår till marken och blir ett förflutet. I Matisse och Nilssons konstnärskap har jag tagit intryck av, blivit påverkad och berörd av, konstnärens närvaro. Att de finns, att relationen är påtagligt nära. Jag tar med mig relationen till den egna handen, den egna blicken, det egna örat och den egna rösten. Jag tar med mig relationen till den egna kroppen och den egna känseln.

Frågan om ansvar är viktig. Vem tar ansvar? Jag arbetar med fjolårsgräs, det blir en metod att börja med det gamla och vissnade. Inte levande men inte ännu åter i kretsloppet. Det är ett återhållet andetag som jag kopplar till platsen och görandet. Jag tar i materialet med mina händer. Gräset är skört, det bryts och jag envisas med trassliga sköra strukturer som faller samman.

Nu samlar jag drivved - sommaren 2020 samlar jag drivved. Stycken av trä som utsatts för oavlåtlig rörelse, åverkan av en yttre kraft. Jag bränner pinnar för att göra mina egna kolstift. Jag fäster dem på fingrarna och jag lämnar märken, tecken som suddas ut. Jag håller det jag lärt mig av historiens konstnärer i den egna kroppen, blicken och känseln.


Text och foto: Malin Ståhl.

Presentation:
Malin Ståhl är bildkonstnär verksam i Östersund och arbetar med utgångspunkt i performance. Landskapet och naturen är både material och plats och arbetet behandlar ofta relationer, hierarkier och strukturer samt motstånd. Ståhls arbete är processorienterat där tid och cirkulära förhållningssätt är viktiga. Hon är utbildad vid the Slade School of Fine Art, the School of the Art Institute of Chicago och Iceland Academy of the Arts och arbetar just nu med ett projekt inom Statens konstråds satsning Lokala konstprojekt i samarbete med IntraGalactic arts collective. Se vidare www.malinstahl.se

Volym 2020-08-11

 


Tillbaka till toppen