Mats Caldeborg, installationsvy. ©Mats Caldeborg/Bildupphovsrätt 2020.

Essä: Konstnär i dialog med ett verk

2020-09-01 16:10

Mats Caldeborg i möte med förlorarens huvud, Eva Hesse och andra följeslagare

Jag kallar mig skulptör och det jag arbetar fram i verkstaden för skulpturer. Ett tag på 80- och 90-talet när det var ny tid, i den långa raden av ny tid, och skulptur försvann som konstområde på konsthögskolorna och ersattes med fri konst, kallade jag mig konstnär. Då kallades nästan all tredimensionell form för objekt. Nu kallar jag det jag gör i verkstaden för skulptur och det andra för saker. Jag har liksom stämplat ut och öppnat eget, i samtiden. Men pensionär kallar jag mig inte, det är en helt obegriplig identitet.

Som pojke såg jag Bernt Notkes S:t Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Den gjorde intryck, men det var inte draken, guldet och svärdet som berörde mig utan ett huvud som låg på marken under hästen, ett av drakens offer förstod jag. Det var förlorarens huvud eller dödens form och det var ett mycket vackert skuret huvud som ägde stor form.
Som jag ser det nu kunde Bernt Notke låtit bli både hästen, guldet, Göran och draken.

Bror Hjort är den självklara skulptören, till och med hans teckningar är skulptur. Men jag finns i en annan tid och han är för svår, eller så är det hans tid som är för svår, eller min som gör att tidsfönstret är för smutsigt att se tillbaka på Bror Hjort genom.

Eva Hesse är däremot starkt närvarande. Hon finns i mitt mentala referensbibliotek, hennes egendomliga kollisioner mellan material, form och idé blir jag inte klok på. Det är så ordlöst det kan bli och samtidigt intellektuellt krävande. Hon verkar ha gestaltat idéer genom material och form genom rum. Skulpturerna tänker med form och talar med material.
I många år har jag försökt ordformulera den del av Eva Hesses konst som fastnat på mig utan att lyckas. Nu gör jag ett nytt försök. Men först en utflykt i tid och tankar med den arabiska historikern och tänkaren Ibn Khaldon.

Ibn Khaldon verkade på 1300-talet. Han har i sin väldiga bok som beskriver allting, Introduktion till världshistorien, också behandlat poesin, prosan och det arabiska språket. Willy Kyrklund får bli vägvisare genom sin bok Till Tabbas där han citerar Ibn Khaldon:

Vet att framställningskonsten såväl i vers som prosa ligger i orden och icke i idéerna, ty de senare äro endast bihang, medan orden är det väsentliga (…) Ytterligare äro idéerna gemensamma för alla människor och stå till förfogande för envars fattningsgåva att användas efter behov alldeles utan konst, medan den språkliga konstruktionen kräver konst. Såsom kärlet, vari man bringar vatten, kan vara av guld, silver, porslin, glas, lera, medan vattnet är likadant, så varierar språkformens verkan och värde, medan idéerna ständigt förbli desamma”.

Tillbaka till Eva Hesse.
Kanske är den spröda nästan tillfälliga materialiteten i många av Eva Hesses verk en av hennes hemligheter, de verkar sakna kroppslighet. Om man skulle knacka på dem med fingret är det inte säkert att de svarar med ljud. Samtidigt är hennes material i högsta grad påtagliga, men de drar sig undan som om de vore blyga. Integritet skulle man också kunna kalla det.

Eva Hesses skulpturer tynger sig inte med mening och hon är ingen forskare, hon undersöker men hon undersöker med lek och utan synbar metod.

Jag såg en utställning 1984 på Moderna Museet som kallades ”Flyktpunkter / Vanishing Points”, där Eva Hesse var en av sju New York-konstnärer. Utställningen visade ett utsnitt av tankar och idéer mellan 1965 och 1970. Det var minimalismens tid men utställningen visade på en komplexitet i tiden. Man kan undra vad Eva Hesse hade bland minimalisterna att göra, bland alla diagram, matematiska modeller, avpersonifierade material och upprepningar. Men hon fanns mitt i ett samtal som gav mycket skilda konstnärliga utfall. Utställningen visade på en öppenhet i tiden, ett tidsfönster som jag fortfarande kan spana genom.
Sol LeWitt uppmuntrade Eva Hesse. Det finns hav av olikhet mellan dem, så det kan verka egendomligt med deras närhet. Men om man ser på Sol LeWitt i ljuset av hans förståelse för Eva Hesse, kan den strama sakligheten hos Sol LeWitt, (knackar man på hans skulpturer svarar de kort och kärvt) bli något mildare, mera luft än konstruktion, i alla fall mindre definitiv och sträng.

Jag hade själv arbetat med något som skulle kunna kallas minimalistisk form, ett slags geometriska burkonstruktioner eller rymdnät, men inte med industrifabricerade material, utan med björksly. Utställningen på Moderna Museet påverkade mig med ny energi och då kallade jag mig en tid för en romantisk minimalist.

Eva Hesses arbeten finns, tror jag, ändå i idéernas rum. Fast de är sublima och knappt tål att röra vid. Och ändå är det så uppenbart precis vad de önskar och vill. Sällan har väl det sinnliga och det sublima fogats ihop så. Det är ju annars viljor som repellerar varandra, men inte hos Eva Hesse.

Jag är en sån konstnär som alltid arbetat ensam i verkstaden så jag för ibland samtal med de här konstnärerna. Ibland svarar dom, ibland pratar jag för döda öron. Eva Hesse pratar jag inte så mycket med nuförtiden, mitt ”berättande” har väl blivit för yvigt så jag tror att hon tröttnat. Men ibland när det går dåligt och jag börjar välja mellan det ena och det andra; som om det fanns estetik och val, händer det att jag tänker hennes namn högt och då kan det släppa.

Mats Caldeborg, installationsvy, pågående arbete. ©Mats Caldeborg/Bildupphovsrätt 2020.
Mats Caldeborg, installationsvy, pågående arbete.
©Mats Caldeborg/Bildupphovsrätt 2020.


Det finns en konstnär till, eller egentligen ett konstverk, som gjort intryck på mig och som följt mig i mitt arbete genom åren. Moderna Museet äger verket och konstnären är Alberto Giacometti, men det är inte hans tunna människofigurer jag såg för nästan 50 år sedan, utan en liten träkonstruktion från hans surrealistiska tid. Den heter Bur och ryms inom 49 x 26,5 x 26,5 centimeter.
För några år sedan gjorde jag en variant på en tidigare skulptur, Snålblåst. Det var sju fyrspetsar i granträ inskrivna i en öppen kub av rundjärn. När jag hissade upp den under verkstadstaket hörde jag mig själv säga, ”Vad säger du om den här Giacometti?”
Jag minns inte om han svarade, jag tror inte det. Den surrealistiska tiden försvann fort. Jag tror det var Bretons fel eller så slutade han helt enkelt att drömma fram skulpturer om nätterna. Senare kom det att handla om det verkliga, vad han såg eller hur sakerna egentligen såg ut. Det var då allt blev tunt och sammanpressat och mellanrummen växte, en sorts rumsmagnetiska fält som upprätthöll avstånden mellan de trådsmala figurerna. I mellanrummen har vi mötts igen, Giacometti och jag. Mellanrummet som form.

Ulf Linde berättar i sin bok, Efter hand, om ett tidigt möte med Giacometti. Dom pratar om form och Giacometti säger att han träffat en svensk som verkligen kunde form, men han mindes inte vad han hette. Ulf Linde kom på det senare, Bror Hjort förstås.

Och så var det Ibn Khaldon. Om vattnet och kärlet, idéerna och konsten.
Formen får allt större inflytande i mitt eget arbete, uttryckskraften finns i formen, idéerna skrumpnar fort utan form.
Minimalistiska arbeten är ofta mördande tråkiga, men Eva Hesses arbeten lever starka och fria, dom säger, - man behöver inte förstå allt.
Jag tror Eva Hesse drack sitt vatten ur händerna.


Text och foto: Mats Caldeborg

Presentation:
Mats Caldeborg skulptör född 1950 bor och arbetar i Järnäsklubb Nordmaling. Driver tillsammans med Katrin Zackrisson Caldeborg Konsthall Norra Kvarken och projektet Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar vilket invigs i juli 2021. Medverkan sedan flera år i P1 Tankar för dagen.

Volym 2020-09-01