Inför Luleåbiennalen 2027: en biennal som börjar i samtalet
2026-02-28 16:16
Sammandrag från samtal på Kulturens Hus, Luleå
Det börjar inte med en invigning, inte med en vernissagebild, inte ens med ett pressmeddelande som trummar fram titeln på den kommande biennalen. Det börjar med hjärtliga skratt i kulisserna, en mikrofon som strular i en korridor, med människor som redan verkar känna varandra.
På Konsthallen i Kulturens Hus i Luleå hålls ett publikt samtal som i praktiken fungerar som startskott för Luleåbiennalen 2027. Det är första gången norrbottnisk publik möter de inbjudna konstnärerna på plats i Sábme. Samtalet modereras av Maria Svonni från Konstfrämjandet Norrbotten.
Det finns en självklarhet i hur konstnärerna förhåller sig till att vara här, som gäster, som kollegor, som urfolk. Men också som personer som rest långt, geografiskt, språkligt, och politiskt. Rest för att hamna i samma rum och påbörja något som ännu inte är en utställning utan en process. Redan innan samtalet märks det att konstnärerna litar på varandra. De har rest runt tillsammans i regionen i flera dagar, sett platser och delat berättelser. Biennalen börjar i relationen.
En biennal som blir en regional process
Luleåbiennalen går tillbaka till vintern 1991 då den, under namnet ARcTic Festival Luleå, genomfördes på Gültzauudden av konstnärsgruppen Kilen. Nu rör sig biennalen från det lokala och blir en regional process. Fokus förskjuts från en avgränsad utställningsperiod till en biennal med två år av möten, resor, samtal och arbete som kulminerar i en utställning på flera platser i Sábme våren 2027.
Det är i den andan Maria Svonni presenterar upplägget: biennalen ska växa fram genom kollektiva processer och urfolksperspektiv. Den ska vara en plattform där berättelser, erfarenheter och kunskaper får ta plats på konstnärernas egna premisser.
Att detta sker just här, i Sábme, framhålls som både betydelsefullt och ovanligt i en svensk biennalkontext. Det handlar inte bara om inkludering, utan om att låta biennalen formas från en position som inte i första hand är svensk. Ett försök att skapa en offentlighet där urfolkskonstnärer möts, arbetar och definierar villkoren.
De första inbjudna: fem ingångar men ett gemensamt vi
De första som bjudits in att utforma Luleåbiennalen 2027 är Carola Grahn från Jåhkåmåhkke och verksam i Lund, New Red Order från Turtle Island men med bas i New York, Wolf Babe Collective från Ottawa i Kanada, Laakkuluk Williamson Bathory med rötter i Kalaallit Nunaat och verksam i Iqaluit i Nunavut, samt skribenten Lea Simma från Jåhkåmåhkke.
Flera arbetar med samskapande praktiker och i samtalet blir det tydligt att kollektivitet inte är ett organisatoriskt grepp utan en metod som är både social och existentiell. Den tar form som humor, omsorg, gästprotokoll – och som motstånd mot att reduceras till representant.
Wolf Babe Collective: besökandet som metod
Wolf Babe Collective beskriver sitt arbete nästan som en överlevnadsstrategi. Som urfolks-, kvinno- och ickebinära konstnärer kan konstfältet vara ensamt och utsatt. Därför blir vänskap, skratt och möten centrum i praktiken. Det är inte en estetisk sidogest, utan en struktur som bär arbetet.
De berättar om ett tidigare verk, “Please Remove Your Shoes”, där ett välkomstbudskap skrivits med piggsvinspiggar på en dörrmatta. Ett arbete som en reflektion kring gästskap, territorium och vad det innebär att stiga in på någon annans mark, ett verk som rör sig mellan humor och allvar, och som påminner besökaren om att varje steg bär en historia.
Inför biennalen presenterar de en idé som är lika enkel som laddad: att komma till Sábme inte främst som internationella konstnärer, utan som urfolk som rör sig mellan nationer och låta det aktivera äldre former av utbyte. Resultatet blir en handelsplats, en “PAWWN shop” – ett ordspel byggt av deras namn tillsammans med Laakkuluk Williamson Bathory. Här ska människor kunna slå sig ner, dricka te, dela berättelser och byta immateriella gåvor. Ett rum där publiken inte bara tittar utan deltar och lämnar spår. Det finns något befriande i hur odramatiskt detta sägs. Utan mystifiering. Den behöver bara göras.
Laakkuluk: clownen som bär historien som vapen
Laakkuluk Williamson Bathory berättar genom bilder om verk som placerar koloniala berättelser i ett nytt ljus. Hon nämner Sir Martin Frobisher som rånare och våldtäktsman, kidnappningar av inuiter, falskt guld och ett arv av namngivningar och historieskrivning som fortsätter att ligga som sediment över platserna.
Hennes egen performancepraktik beskriver hon som en clownfigur: lekfull, skrämmande, utmanande, sensuell. En gestalt som fyller rummet och rubbar maktens blick. Här blir urfolkskonst inte i första hand vittnesmål utan scenisk kraft. Hotfull, mäktig och lekfull samtidigt. Skrattet betyder inte att det saknar allvar utan förstärker det.
Carola Grahn: duodji, ritual och det outsagda
Carola Grahn vill visa ett verk kopplat till duodji och knivmakare, ett arbete som redan existerar och nu, som hon säger, “kommer hem”. Hon nämner också en ny performance. Antyder att det blir något immersivt, möjligen inspirerad av en samisk björnceremoni. Hon säger inte mer. Återhållsamheten blir i sig en markering. Allt behöver inte förklaras i förväg. Mysteriet är inte marknadsföring utan arbetsform.
New Red Order: humor som motstrategi
För New Red Order kretsar arbetet kring begäret efter indigeneity hos icke-urfolk, ett begär som kan vara uppriktigt men riskerar att bli extraktivt. De beskriver hur majoritetssamhällets bild av urfolk ofta formas genom representationer, symboler och fantasier snarare än faktiska möten, och hur deras praktik försöker synliggöra just dessa projektioner. Deras verk antar ofta formen av överdriven marknadsföringsestetik: banners, slogans och bjärta reklambilder. Ett sätt är att göra icke-urfolk till informatörer om sina egna föreställningar. På så vis vänds dynamiken och begäret synliggörs.
De talar också om att röra sig bortom slagord som dekolonisering och repatriering, men att man ibland måste gå genom dem för att kunna passera vidare. Det är där deras idé om materiell dekolonisering tar form: konst som inte bara handlar om världen utan faktiskt gör något i den, exempelvis genom att uppmärksamma konkreta processer där mark återförs till urfolksnationer.
Lea Simma: språket som plats
Lea Simma för in en annan rytm i samtalet. Hon talar om språk som bärare av världsbilder och om vad som går förlorat när man byter språk. Hon beskriver översättning som en plats där meningar förskjuts och förståelsen av världen glider. Samtidigt återkommer hon till samma grundprincip som de andra: inget sker i isolering. Hennes bidrag till biennalen kommer sannolikt landa i en textbaserad praktik genom en delvis kollektiv och framväxande process. Ett inför som redan är ett verk
Förtätning, humor och förståelse
Det som fastnar mest är inte de enskildas projekt utan rummet. Hur skrattet går som en puls genom samtalen. Hur flera återkommer till att de redan mötts digitalt, men att något annat händer när man faktiskt delar plats. En känsla av förtätning, att vara familj som inte behöver vara sentimental för att vara sann.
New Red Order betonade att humorn är central för flera av konstnärerna. I deras praktik fungerar skrattet som ett verktyg för att blottlägga absurditeten i situationer där urfolk ständigt tvingas försvara sin existens och sina berättelser. De beskriver det som ett slags seriöst skämt, där komik och tragedi samexisterar, och just den spänningen uppstår nya sätt att förstå makt och representation.
Det går att läsa detta som stämning. Men stämning är också en metod. Om biennalen bygger på kollektiva processer är den kollektiva tonen inte en bieffekt utan ett verktyg. Den gör det möjligt att tala om utbyte utan exotism, om humor utan avväpning, om framtid utan att falla in i den vanliga blicken utifrån.
Och kanske är det just där biennalen börjar. I ett rum där man stannar kvar i frågan om hur man möts. Vad som kan bytas. Vad som kan ges. Och vad som måste få förbli oöversatt.
Text och foto: Julia Åker
Volym 2026-02-28
Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.