Lars Kleen – Att fullfölja en gata

Lars Kleen har i flera år arbetat med en vision han inte kunnat lämna. Nu har han följt den till sitt slut. Eller så nära ett slut det går att komma. 

”Gata 6” är den sjätte versionen av en konstruktion som dragit konstnären mot sig, som om verket självt krävt att bli till. Versionerna antyder något väsentligt: att det färdiga verket aldrig sammanfaller med den inre bild som en gång satte arbetet i rörelse. Det är snarare ett närmande, en förhandling. Något prövas, monteras, rivs, byggs upp igen.

Jag är på väg till Nacka för att möta Lars Kleen i det nedlagda linoljekokeriet där han har sin verkstad. Han är över 80 år nu. Ändå bygger han fortfarande sina monumentala konstruktioner själv – ibland med hjälp av sin son – i direkt samspel med rummets mått, ljusets fall och materialens motstånd.

Jag hade föreställt mig verkstaden relativt tom. Sist jag var här arbetade han med en av delarna till ”Gata”. Men här är inte tomt. Utspridda element från tidigare konstruktioner ligger i väntan. Monumentala fingrar pekar längs en vägg. En storskalig version av ”Lod” står nästan färdig. Allt befinner sig i ett tillstånd av pågående.

Att Kleen kallar sina verk konstruktioner är ingen tillfällighet. Det antyder ett förhållningssätt som ligger närmare arkitekturens än ateljéns traditionella bildrum. Här är vi i en verkstad. Här finns mått, tyngd, balans. Inget onödigt dekorativt.

De som följt hans arbete vet att en konstruktion sällan är definitiv. Den återkommer, omprövas, uppförs på nytt. Det är därför jag är här. Han ska köra mig till Gäddviken, till ett större magasin han kunnat hyra tack vare Ganneviksstipendiet 2025. Där står nu ”Gata 6” i sin helhet.

Under bilfärden berättar han att ”Gata” från början bestod av en, möjligen en och en halv del. Nu består den av fem. Under lång tid har han bara kunnat se den i fragment. Varje sektion har anpassats efter verkstadens begränsade rymd. Den dagliga arbetsmiljön har blivit måttet på allt.

Men gatan är större än en verkstad.

Vi passerar flera tunga dörrar innan vi står vid början av ”Gata 6”. Konstruktionen föddes ur en fem sekunder lång tv-sekvens från en krigshärjad bosnisk by. På ena sidan av gatan: ruiner, utbrända skorstenar som fortfarande stod upprätta. På den andra: byggnadsställningar, nya hus på väg att resas.

Förödelse och förnyelse i samma bild.

Vi vandrar genom konstruktionen. Ljuset är hårt. Kleen rynkar pannan. För honom är gråvalörerna avgörande; det får inte vara för starka kontraster. Det ska vara mulet, nyanserat.

Materialet är delvis nytt men hämtat ur naturens kretslopp: vindfällda träd från Nordingrå, sågade med en portabel enmanssåg ute i skogen. Arbetet är fysiskt, direkt. Det han gör växer fram. ”Det funkar inte med förutbestämda ritningar”, säger han. Här, i detta växande, tar bygget form. Inte som genomförandet av en färdig plan, utan som ett fortlöpande samtal mellan hand och material.

Vad driver honom att arbeta i denna skala? Han tvekar inte: ”Jag är tvungen. När jag har börjat måste jag slutföra det.” Den inre nödvändigheten är svår att formulera. Men den styr – inte som en idé, utan som en fysisk kraft som sätter kroppen i arbete.

Kleen har en gång sagt: ”Det vore väl förjävligt om man efter avslutat arbete med en konstruktion som har tagit ett år, ser att den blev precis som man tänkt sig från början.” I det ligger en konstnärlig hållning. Verket får inte bli en illustration av en idé. Det måste överraska sin upphovsman. Annars har inget hänt.

Det mesta som omger honom i verkstaden bär spår av försök och förhandlingar. Men det handlar inte om misstag i vanlig mening, utan om förskjutningar – delar som ännu inte funnit sin plats. När ”Gata 6” monteras ner är det inte ett nederlag. Det är en paus. I Kleens arbete är det ofta mellanrummen som bär konstruktionen. Han bygger kring tomrum så att glipor och håligheter får fungera som tystnader. Något uppstår just där materialet upphör.

Ganneviksstiftelsens motivering talar om verk som gestaltar livets kretslopp – uppbyggnad och upplösning, styrka och skörhet – och om en konst som är både tidlös och akut i en orolig samtid. Det är svårt att inte se ”Gata 6” i det ljuset: en passage mellan det som brunnit och det som ännu inte fått form. I en tid där krigets bilder åter är en del av vardagens flöde framstår verket inte som en illustration, utan som en struktur att röra sig igenom – en kroppslig erfarenhet av bräcklighet och uppbyggnad.

Samtidigt är det slående hur lite Kleen intresserar sig för att fixera verket som slutpunkt. Konstruktionen är alltid del av ett större sammanhang. Den står där tillfälligt. Sedan förändras den. Processen är konstanten.

Vi står mitt i ”Gata 6”. Jag känner både glädje och sorg. Glädje över att visionen fått form. Sorg över att så få kommer att se den. Men kanske ligger där också en del av storheten. Kleen bygger inte för att producera publika ögonblick. Han bygger för att arbetet kräver det. De som vill se får komma. Han bjuder in till privata visningar. Det finns något kompromisslöst i det, och samtidigt något generöst.

När vi lämnar magasinet står konstruktionen kvar i det hårda ljuset. Den är färdig – och ändå inte. Om ett par veckor kommer den att plockas ner igen. Delarna vilar åter mot varandra i verkstaden.

I Lars Kleens arbete finns inga definitiva slut, bara tillfälliga jämvikter. Och sedan börjar det om.

Text: Ida Rödén
Foto: Torbjörn Engberg

Not. Lars Kleen fick sin anknytning till Nordingrå genom vänskapen med allkonstnären Anders Åberg, som tog honom till Höga kusten. Landskapet gjorde intryck och Kleen köpte så småningom en tomt i området där han byggde sin stuga och verkstad.

En sommar hittade mina barn och deras kusiner – då mellan åtta och tio år – en glänta i skogen som de upprymt kallade en smurfby. När de tog mig dit visade det sig vara Kleens stugtomt, gömd bara ett par hundra meter från vårt båthus.

Volym 2026-03-09 

Länk till denna artikel

---

Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.