Montage av två svartvita porträttfoton föreställande Lars Ahlström. Det vänstra är taget 2019, det högra är taget 1994.

Till minne av Lars Ahlström

2021-02-09 13:45

Det finns mitt i skogen en glänta
som bara kan hittas av den som gått vilse


Ovanstående underrubrik återger i huvudsak hela första raden i prosadikten ”Gläntan” av Tomas Tranströmer. Orden använde Lars Ahlström som inskrift i ett av hans skulpturala objekt vid utställningen på Örnsköldsviks museum 2019, vilken blev hans sista stora visning. Verket visar en sittande Buddhagestalt med tydliga drag av Lars själv, likt ett självporträtt avskalat och rent som i vit marmor. Där finns den känsla av transcendens som går som en röd tråd i mycket av hans konstnärskap, i målningar, i performance, i hans tankegångar om konst. Hemligheterna som finns bortom gesterna, alltid bortom ytan.

Att så Lars, just före jul 2020, lika plötsligt som oväntat skulle gå bort kom naturligtvis som en chock för mig och säkert för många andra av hans vänner och kollegor. Det första jag tänkte på, och kommer att sakna, är den värme och humor jag alltid mötte hos honom vid alla träffar på konstnärsverkstan i Örnsköldsvik. Denna glimt i ögat som han hade öppnade ofta för roliga och fruktbara samtal och diskussioner inte bara om konst.

Lars, som växte upp i Örnsköldsvik, flyttade till Umeå 1970. Tre år senare bildade han, Bill Olson och Roger Wikström gruppen REX, Radikala Expressionister. Det fanns något dubbelt i hans måleri som jag kände igen mig i, det sociala engagemanget kontra det mera mystiska och romantiska.
Efter en utställning som gruppen visade på gamla apoteket i Örnsköldsvik 1975 skrev jag ett brev till honom. ”Du ger inga anvisningar i dina bilder. Jag upplever dem som plötsliga rapporter från ett ingenmansland mellan det närvarande och förändringen, skeenden fulla av oro och frågetecken, bilder 'utanför mönstret', där något pågår med förväntningar och spända sinnen. Bilderna är inte 'tydliga redogörelser av konkreta faktum' men det finns en malande musik där, flerbottnig och utmanande, som verkligheten.” Vad jag minns fick jag inget svar på mitt brev, men det var kanske hans gåtfulla Buddha som redan då visade sig. 

Svartvitt pressfoto från 1975 där tre män vandrar över gatan med varsin tavla i handen. Det är gruppen REX, med Lars längst fram, de parafraserar ett legendariskt skivomslag, på väg till utställningen i Örnsköldsvik.
Gruppen REX med Lars längst fram parafraserar ett legendariskt skivomslag, på väg till utställningen i Örnsköldsvik 1975.
Foto: Pressbild ÖA.


Denna beslöjade känsla, men med full integritet i uttrycket, märktes kanske mest i hans roll i performance-gruppen Decay Pitch. De gjorde publik ständigt nervösa i Umeå såväl som utomlands och i TV på 80-talet. I egendomliga och tålamodsprövande tablåer av Lars, Bill, samt Roland Spolander, var det till exempel svårt att veta om det var en stillbild eller en aktion som gestaltades. Lars förhöll sig ofta i bakgrunden men rätt som det var, i varje fall kändes det så, liksom omärkligt, stod han längst fram.

Vid en performancefestival på Box Kraftverk 2001 ingick han i en utvidgad Umeåkonstellation, Still Life. Även performancen här framfördes i repetitiva och till synes tröstlösa omtagningar. I min roman ”Rätt intressant” återger jag en bit av Lars oefterhärmliga framträdande: ”[...] stiger en av de manliga aktörerna fram för att saktmodigt och tvekande börja plocka upp några av granruskorna. Han hade hela tiden hållit sig i bakgrunden som ville han inte störa situationen fram till dess. Med famnen full smyger han sedan omkring och utdelar varsamma slag med riset i luften [...] och det var endast när den nämnde aktören vid ett tidigare tillfälle gjorde några spasmiskt orytmiska danssteg som en repa uppstod i den närmast kompakta frustrationen.”

Så här i backspegeln ser jag Lars som en sann romantiker eller kanske mystiker, i hans sätt att blanda fysisk realism med poetisk abstraktion, och alltid med ett dubbeltydigt leende på läpparna. Han sökte det fysiska, det jordnära, som i arbete med latexavgjutningar av klippor vid havet, som i stora reliefartade målningar, men uttrycket var alltid abstrakt, lyriskt och undflyende. Slumpens betydelse var säkert inte oviktig, kanske till och med avgörande, även i performance som i de nyss nämnda abrupta dansstegen. Just i det ögonblicket syntes också Lars lätt förtäckta humoristiska läggning.

Utanför det rena konstnärskapet arbetade Lars ofta för kollektivet, för konstnärernas villkor, för att få kommuner och landsting att satsa mer på konsten. På 80-talet var han till exempel ordförande i KRO Västerbotten och konsult vid landstinget i samma län. Sedan han kring år 2000 återvände till Örnsköldsvik kom han att bli projektledare för den unika Nätterlundsfonden, med genomförande av flertal stora gestaltningsprojekt. Han fick också kommunen att återinföra årlig budget för konstinköp. Snart satt han som ÖKKV:s självklare ordförande och ledare där hans goda kontakter med kommun och myndigheter fick stor betydelse. Där var han även med om att bygga upp det konstnärsdrivna Galleri Lokomotiv i Kulturfabriken. 

Lars Ahlström, ett av hans skulpturala objekt vid utställningen 2019. Visar en sittande Buddhagestalt med citat från Olivia Laing inskrivet ovanför: ”… ett sätt att bygga upp lager av närvaro, att rista in sig själv i platsens struktur.” 
Lars Ahlström, ett av hans skulpturala objekt vid utställningen 2019.


Lars Ahlströms insatser inom konsten, både som konstnär och organisatör, under fem decennier går svårligen att överskatta. Hans diplomatiska framtoning tillsammans med lång erfarenhet och kunskap gjorde att hans ord och handlingar alltid vägde tungt. För ÖKKV blev han en klippa. Ibland undrade man om han hade tid för egna grejer. Men hans konst, som under de senare åren legat liksom fördold i bakgrunden, kom att med råge visa upp sig i sista utställningen. Där nådde han på ett sätt fram till den Tranströmerska gläntan, men knappast som vilsegången. Det är som att Lars, i hans varma ögonglimt, i hans förkärlek för slumpen och intuitionen, kände till hemligheten.


Text och foto (där inte annat anges): Jan K Persson 

Volym 2021-02-09