Den konstnärliga tomgången

Hej Olle,

Jag önskar inget hellre än att kunna leverera ett uppmuntrande och okritiskt svar i stil med: jobba bara intensivt och dedikerat med din konst så kommer resten att falla på plats. Men du vet bättre än att tro på dessa tomt ekande löften. Du kan slita sönder din kropp, dina nerver och din stolthet och ändå kommer ingen att känna till ditt namn vid de stora mässorna runtom i Europa. Din fråga är dock viktig och relevant för många konstnärer och jag ska göra mitt bästa för att besvara den. Till min hjälp har jag kontaktat konstnären Andreas Ribbung, en av grundarna bakom det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm i Stockholm och den konstnärsdrivna konstmässan SUPERMARKET. Han påpekar att samtidigt som konstnärskapet kan ses som en form av entreprenörskap så liknar det inga andra näringar. Det du som konstnär först och främst bör koncentrera dig på är därför att presentera ditt konstnärskap på ett professionellt sätt. Han understryker dock att det gäller att minimera mängden information du delar med dig av. Att få personer med inflytande inom konstvärlden att ta del av presentationen är inte enkelt och oftast handlar det om att ha turen att uppmärksammas i rätt ögonblick. Men med den rätta viljan kommer möjligheterna, ”Konstrådgivare och andra som arbetar med konstförmedling är intresserade att hitta nya konstnärskap men har ofta inte tid att söka upp nya. Det finns också möjlighet att ta egna initiativ: att skapa konstprojekt som kan få finansiering eller plattformar som t.ex. ett konstnärsdrivet galleri. När du gör det kanske inte målet i första hand ska vara att lyfta fram ditt eget konstnärskap, eftersom din trovärdighet kan ifrågasättas, utan för att ingå i ett sammanhang där du bidrar till konstscenen och snarare får utdelning från något annat håll genom de kontakter du skapar, eller för att det är ett givande komplement till ditt ateljéarbete”.

Andreas Ribbung snuddar vid något som jag vill lyfta fram ännu mer: som konstnär är det betydelsefullt att syssla med många aktiviteter. Du måste envetet synas och visa aktivitet för att vinna trovärdighet. Som konstnär i början av karriären är det viktigt att hålla igång så mycket som möjligt. Ta därför gärna initiativ till olika projekt och utställningar. I början behöver du ofta själv spela rollen som curator, teoretiker och göra din egen PR. När du sedan ställer ut din konst finns också en del att fundera kring. Du kan självklart välja att vara en passiv utställare men måste då räkna med betydligt mindre respons än om du noga tänker igenom din roll som konstnär. Till exempel kan du behandla öppningstalet som en del av konstprojektet. Vid en vernissage hamnar annars lätt konsten i bakgrunden för de sociala spelen där besökare hellre samtalar med varandra än tar del av konsten.

Edward och Nancy Reddin Kienholtz, The Art Show 1963-77

När så öppningen är över, ligger du där som en urvriden trasa. En enorm tomhet infinner sig och du har svårt att återfinna motivationen. Men detta kan du efter bästa förmåga motverka. Planera in aktiviteter under utställningsperioden. Var kreativ och engagera publiken. Arrangera visningar, bjud in till samtal med konstnären, ha en performancekväll med inbjudna aktörer, ha diskussionskvällar med teman som relaterar till utställningen etc. En aktiv utställning är positivt för besökaren, men det handlar också om att visa den som tillhandahåller utställningslokalen att du är en inspirerande person att arbeta med. Rykten inom en snäv konstmarknad sprider sig snabbt.

Viktigt är också att du aktivt arbetar med ditt nätverksbyggande. Det är ofta kontakter som avgör den egna framgången. Att bli omtalad och intressant i konstnärskretsar bör vara eftersträvansvärt för varje konstnär. Det finns många sätt att träffa människor som kommer att tro på det du gör och som hjälper dig att komma vidare. Ett sätt att markant exponeras för en mängd nya konstnärer och att därtill lära känna dem på ett intimare plan kan vara att söka till olika Artist in Residencies. Jag har själv deltagit i ett antal sådana, varav den kanske mest etablerade är Skowhegan i delstaten Maine i USA Det var en intensiv, påfrestande och givande tvåmånadersperiod då jag bodde med sextio andra konstnärer ute på landsbygden. Du får räkna med en hel del sexuella och känslomässiga utspel, men i sin helhet är det en otroligt givande upplevelse. Man knyter band för livet och hela tiden produceras utställningar runtom i världen där olika konstnärer som deltagit väljer att gå samman för att skapa nya möjligheter. Det myllrar av olika residencies och många av dem kan du hitta via internetsidor som resartis och wooloo.

Har du inte flexibiliteten att resa runt kan du aktivera ditt konstnärskap på andra sätt. Du kan bjuda in konstnärer, skribenter, curators och gallerister till din ateljé för att samtala kring din konst. Det är dock enklare sagt än gjort. En viktig egenskap för att lyckas är att visa självsäkerhet och att vara övertygande i rollen som konstnär. Glöm för ett ögonblick den inprogrammerade svenska ödmjukheten och återhållsamheten. Lär istället av den generaliserande bilden av den skrytsamma amerikanen och träna på att visa hur betydelsefull du är. Mina fyra år i USA gav mig en viktig lärdom: att visa framfötterna och att visa att du tror på det du gör betyder allt för den egna framgången. Kom ihåg att i den situation du befinner dig i, finns betydligt mer att vinna än att förlora.

Sedan finns de där lyckträffarna som gör att du slår igenom över en natt. Det man kanske oftast nämner i det här sammanhanget är att bli antagen till Liljevalchs Vårsalong. I år kan man ansöka senast 17 oktober. Men hur sannolikt är det egentligen att bli erkänd just via Vårsalongen? Jo, självklart finns chansen där. Konstvärdens crème della crème kommer att tillsammans med ytterligare 70 000 besökare att beskåda ditt verk. Jag kontaktar Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, för att höra vad han har att säga. Han kommenterar: ”Om man ser historiskt så har flertalet numera väletablerade konstnärer en gång ställt ut på Vårsalongen t ex Linn Fernström, Karin Mamma Andersson, Lars Lerin och min idol, Dick Bengtsson. Kort sagt: även idag kan jag ana att somliga av de som finns med lär komma i hetluften i framtiden”. Jag passar även på att fråga honom om han har några specifika tips till en färdigutbildad konstnär som önskar ta ett steg vidare i karriären, ”det jag kan säga är: var trogen mot det du själv gör och försök inte likna andra (annan konst). Förr eller senare svänger hjulet och då finns en chans att man som konstnär kommer i blickfånget. Dock, är det en mycket marig bransch. Få gallerier, få utställningshallar – och därmed få möjligheter att synas”.

Olle, dina valmöjligheter är oändliga bara du väljer att angripa problemet med rätt inställning. Nu arbetar alla konstnärer tack och lov olika och utifrån olika förutsättningar. Att hitta alternativa karriärsbanor blir speciellt viktigt om du arbetar projektinriktat. I det fallet blir sökande av projektpengar extra centralt, t ex Konstnärsnämndens projektbidrag och Kulturbryggans startstöd. Det positiva med att söka stöd härifrån handlar om att du redan formulerat och utstakat ett konkret projekt som du vill genomföra. Godkänns projektet så har du helt plötsligt ekonomiska medel, en utarbetad arbetsplan, samt milstolpar att arbeta emot. Ibland kan något som detta betyda oerhört mycket för motivationen och arbetet i ateljén. Att arbeta som projektinriktad konstnär handlar mycket om att göra ansökningsskrivandet till profession och blir du tillräckligt bra kan du dessutom göra detta till ett extraknäck.

I slutändan handlar det om att definiera vad målet med ditt konstnärskap är. Andreas Ribbung tar upp några av de valmöjligheter du har som konstnär, ”Målet kan vara stora framgångar och berömmelse men också helt enkelt att kunna fortsätta arbeta med din konst. Du kan sträva efter att ställa ut på bättre och bättre gallerier, konsthallsutställningar, internationell karriär, stora gestaltningsuppdrag eller att bli professor. Men du behöver inte misströsta om dessa framgångar uteblir. Du kan ha ett mycket omväxlande och utvecklande arbetsliv ändå. Huvudsaken är att du känner att din konst utvecklas”.

Lycka till Olle,

Ida

Volym 2014-10-13