Till vänster, ett grafiskt blad signerat Lena Cronqvist föreställande tre barn mot ett schackrutigt golv. Över ansiktena har Marianne Lindberg De Geer klistrat själportätt av sig själv. Till höger, ett kuvert adresserat till Marianne Lindberg De Geer, ett handskrivet brev från Lena Cronqvist samt en skriven underrättelse från Åklagarkammaren i Stockholm.

Konstsupporten: en fråga om att stjäla

2021-08-25 16:22

Hur mycket får en konstnär stjäla av andra kulturskapare? Räcker det att byta teknik? Att omvandla ett fotografi till broderi? Eller måste även innehållets beståndsdelar ändras? Om jag förstått rätt är det tillåtet att avbilda andras bilder OM det egna verket visar på något mer – ett annat sammanhang, en större bild. Hur osynlig kan idén i det nya verket vara?

Hej Marianne!

På sätt och vis handlar din fråga om mystiken kring den konstnärliga idén. Vi övervakar den, är rädda att den ska stjälas eller i värsta fall banaliseras. Ibland känns det som om idéer är det enda vi har. Om någon annan tar dessa ifrån oss är det inte underligt att känna viss irritation, kanske även sorg eller besvikelse.

Jag läser din fråga och kommer att tänka på en keramikverkstad jag brukar besöka. Här blir jag ofta påmind om den oskuldsfulla stölden av konstnärliga idéer – speciellt vid de tillfällen en erfaren keramiker experimenterat med glasyrer och de glada amatörerna entusiastiskt vill veta allt om tillvägagångssättet. Veckorna därpå är hyllan med glaserat stengods fullproppad med mer eller mindre lyckade varianter av samma alster. Men det finns ingen ondska i detta. Ingen girighet. Bara beundran och en uppskattning av en keramikers skicklighet. Men den erfarne känner sig sannolikt snarare trött än smickrad.

Även om vi genom århundraden med jämna mellanrum revolterat, lever känsligheten inför den konstnärliga idén och autenticitet hos ett konstverk vidare. Under exempelvis renässansen var konsten kopplad till en tradition där lärlingen kopierade sin mästare för att på så vis inhämta kunskap. Konstnären var i hög grad hantverkare och yrket kunde läras ut – som med exemplet i keramikverkstaden. Under romantiken ansågs i stället konstnären stå i kontakt med en överjordisk kraft och kreativiteten var en medfödd gåva få förunnad. Den föreställningen förändrades under modernismen, då det andliga inslaget byttes ut mot ett självständigt geni på jakt efter djupa helhetsinsikter.

Alla strömningar får sina motreaktioner. Debatten om huruvida konstnärsyrket alls kan läras ut återkommer ständigt. Även modernismens genikultur och idén om en ensam upphovsman har kritiserats. Relevant för din fråga blir särskilt begreppet appropriering, som myntades under 1970-talet. Konstnärer började ifrågasätta originalet och upphovsrätten genom att använda redan existerande verk, med liten eller ingen bearbetning av originalet. Den konstnär som kanske blivit mest känd för sin appropriering är Sherrie Levine (född 1947), som kom att tillhöra ”Pictures Generation”. Som ett välkänt exempel valde hon 1980 att återfotografera foton från en utställningskatalog över Walker Evans verk och presentera dem, obearbetade, som sin egen konst. I detta fall hade inte ens tekniken ändrats, men genom att återfotografera dem, berättade hon i stället om det sätt bilder agerar i vår kultur. Serien med titeln ”After Walker Evans” blev ett landmärke för postmodernismen.

Räcker det att byta teknik, frågar du. Att översätta till annat material? Material har alltid mycket att tillföra en idé. Om konstnären sedan reflekterat över detta, är en annan sak. Jag utgår ändå ifrån att vi diskuterar konst som ligger på en viss nivå, där det finns en konstnärlig avsändare som har något viktigt att säga, undersöka eller ifrågasätta. Utifrån det utgångsläget kan vi ta det fotografiska mediet som exempel. Fotografiet har, trots dagens manipuleringstekniker, ett inneboende ”sanningsvärde” som exempelvis måleriet saknar. Fotografiet är även reproducerbart och har ett avstånd till handens direkta avtryck. Detta innebär att en ändring av teknik även har betydelse för verkets läsning. Återges fotografiet exempelvis som en bildväv, så tillförs en rad innebörder som enbart har med hantverket och dess materialitet att göra.

I juni 2014 prövades fotoskyddet rörande bearbetning genom måleri i Sverige. Konstnären Markus Andersson hade målat av Jonas Lembergs fotografi av Christer Pettersson. Verket visades därefter på Modernautställningen 2006. Markus Andersson dömdes först i tingsrätten för upphovsrättsintrång. Tingsrätten menade att det inte har någon betydelse att han målat på fri hand eftersom målningen utgör en direkt framställning av fotografiet under ”användande av annan teknik”. Tingsrätten slog fast att ”För utnyttjande av fotografi som förlaga, avritning av bild, fordras tillstånd av upphovsmannen.” I Högsta domstolen ansågs dock målningen vara ett nytt och självständigt verk. Markus Andersson friades med motiveringen: ”Personen finns visserligen med i målningen och utgör ett centralt motiv, men tavlans komposition tar över och blir det dominerande. Målningen får en helt annan mening än den som fotografiet har. I stället för ett fotografiskt starkt personporträtt framträder i målningens form en allegori som antyder kritik av ett massmedialt behov av syndabockar. Det handlar om en kommentar över samhället och tiden.”

Konstsalonger som Liljevalchs inkluderar både amatörer och etablerade konstnärer. Här ser du garanterat ett antal verk som inspirerats av välbekanta förlagor. 2003 ställde konstfackstudenten Björn Kjelltoft ut petflaskor som han klätt in med Ulrica Hydman-Valliens välkända motiv. I media ställdes frågor som: Förlorar Hydman-Vallien-tulpanen värde då den målas på returmaterial? Eller höjs snarare värdet då den ställs ut som konceptkonst? Är Kjelltofts verk en kritik mot Hydman-Valliens folkliga och kommersiellt framgångsrika konst? Eller är det en hyllning? Ulrica Hydman-Vallien stämde inte Björn Kjelltoft för brott mot bildupphovsrätt utan fortsatte i stället den konstnärliga dialogen genom utställningen ”Tack Björn!” i Kosta Bodas utställningslokal på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Här visade hon petflaskor återgivna i glas på vilka hon sedan målade samma motiv som Kjelltoft plagierat. I en artikel i Svenska Dagbladet (2003-05-15) förklarar hon att hon inte alls blivit arg och på frågan om den egna motreaktionen framhåller hon att det är ”en komplimang förstås. Björn Kjelltoft gav ju mig idén som jag är mycket tacksam för. Jag är nedringd av folk som vill köpa flaskorna.”

Amerikanen Sean Fader är ytterligare ett exempel på en konstnär som, i stället för att stämma, valde att kommentera. Den etablerade konstnären Richard Prince hade lagt beslag på Sean Faders Instagramflöde och sedan själv ställt ut bilderna på Gagosian i New York, 2014. Sean Fader, som kämpade ekonomiskt och därtill ansåg att presentationen gjorde hans idé platt, var förbannad. Men från sitt underläge var han inte i en position att kunna stämma och valde därför att stjäla utställningen från Prince. Fader skickade ut ett pressmeddelande där han deklarerade att det var Sean Fader som ställde ut på Gagosian. Prince omnämndes visserligen, men enbart som organisatör.

Som svar på din fråga: konstnärer stjäl och har gjort så i alla tider. Stölderna är mer eller mindre medvetna och det är svårt att veta när det gått för långt. De konstnärer som tycks vinna mest är de som bjuder på sig själva. Så i stället för att stämma, varför inte bemöta intrånget på ett sätt som stimulerar kreativitet eller samhällsdebatt? Sällan är den rättsliga vägen den som ger mest sinnesro. Med detta i åtanke vill jag avsluta med att berätta om ett besök vid Färgfabriken hösten 2017. Jag var där för att se Marianne Lindberg De Geers utställning ”Full Speed Ahead”:

En vägg är tillägnad serien ”Jag tänker på mig själv”, där konstnären klippt in sitt eget ansikte och placerat det över andras. Det är ansikten av bland annat makthavare, kändisar och personer i klassiska konstverk. Ett verk ur serien har plockats ut och får ett helt eget utrymme, ”Jag tänker på mig själv - Lena Cronqvist”. I verket har Lindberg de Geer klistrat sitt eget ansikte på Lena Cronqvists grafiska blad. Cronqvist, som inte kände sig ett dugg tilltalad av agerandet, anmälde kollegan. På Färgfabriken visas hela processen. Bredvid det grafiska verket hänger både klagobrevet från Cronqvist, samt det adresserade kuvertet och åklagarbeslutet som friade Lindberg De Geer.

Marianne Lindberg De Geer är orubblig, fräck och frispråkig. Hon gör det som faller henne in. Även om humorn finns i verket och även om intressanta frågeställningar uppstår, så är själva beteendet gentemot en kollega inte helt respektfullt. I en intervju för Aftonbladet (2017-07-28) säger hon: ”Hänsyn är inte min starka sida. Äh, folk är så känsliga … Jag är 70. Vem ska jag ta hänsyn till? När ska jag få säga vad jag vill?”

Allt är en balansgång och hur vi rör oss över den svajiga marken får vi själva bestämma. Hoppas ändå tankarna klarnat något, även om tydliga svar lyser med sin frånvaro i konstens snårskog.


Lycka till!

Ida

P.S.1 I Sverige hade troligtvis Sherrie Levine dömts för upphovsrättsintrång då hon fotograferade av en annan konstnärs verk och presenterade dem som sin egen konst. Upphovsrätten i USA ger större utrymme och fallen bedöms utifrån uppsåt. En appropriering anses ofta som ”fair use”.

P.S.2 I mina svar har jag för vana att alltid ta hjälp en utomstående expert, så även i detta fall. Det har dock varit svårt att få en kommentar tillbaka, det är helt enkelt inte en fråga som lätt besvaras. Bildupphovsrätt hälsar dock att upphovsrättsintrång måste bedömas i varje enskilt fall och medlemmar uppmuntras att kontakta dem med frågor om de känner sig osäkra. 


Volym 2021-08-25 

Länk till artikel


Presentation: Ida Rödén, Stockholm. Född 1981, Härnösand, yrkesverksam konstnär och redaktör för Volym. Hon tog sin kandidatexamen i fri konst vid Umeå Konsthögskola 2009 och magisterexamen vid California College of the Arts i San Francisco 2011. Sedan 2018 har hon även en master i konstvetenskap vid Stockholms Universitet. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon skrivit essäer för Omkonst, Tidningen Kulturen och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.


Tillbaka till toppen