Konstsupporten: Konstnärssamtal och prestationsångest
2025-10-08 16:32
Hej! Jag tycker det är jättejobbigt att det alltid finns en press på oss konstnärer att synas och prata om vår konst. Alla krav utifrån blockerar mig. När jag har varit med på portfoliovisningar eller konstnärssamtal känns det alltid som om jag inte lyckas förmedla vad min konst faktiskt handlar om. Har du några tips på hur jag kan hantera det här?
/Sara
Hej Sara,
Det är sant att konstnärsyrket har förändrats, framför allt de senaste tjugo åren, när vi alla förväntas vara ständigt uppkopplade. Mängden tid vi numera måste lägga framför datorn är skrattretande: för att hålla oss uppdaterade, för att inte försvinna, för att kunna överleva ekonomiskt. Skrattet stockar sig dock snabbt i halsen och övergår ofta i andnöd. Jag måste påminna mig om varför jag är konstnär. Hur kunde det bli så här? Att ägna en hel dag åt att faktiskt göra konst är för mig ett undantag under en arbetsvecka. Koncentrationen får sällan chans att fördjupas, och ibland tvivlar jag på om mina tankar verkligen är mina egna eller om de formats av en anpassning jag tror att jag måste göra.
Som konstnär förväntas du idag inte bara skapa, utan också kunna röra dig i det sociala rummet – både digitalt och fysiskt. Det går inte att komma ifrån att det sociala spelar roll. Men det betyder inte att du måste bli någon annan än den du är. Det finns sätt att göra detta på dina villkor.
Du nämner konceptet med portfoliovisningar och det ibland obligatoriska konstsamtalet. Jag förstår din oro. Det är en sak att sitta gömd bakom en dator och formulera en text där du har tid att mejsla fram varje ord så att det samspelar med din konst. En helt annan sak är att i stunden hitta ett levande språk som kan bära det parallella spår som gör konsten rättvisa. Ibland blir det tyvärr tvärtom. Orden stockar sig – just därför att du kanske valt bort orden som uttrycksmedel i ditt konstnärskap. Då riskerar språket att förenkla och paketerar verksamheten så mycket att den förlorar sin rörelsefrihet. Helt ärligt: det blir ofta klichéer om inte den som talar lyckas engagera sin publik. Och det är helt okej att du inte känner dig bekväm i det. Få konstnärer gör det.
Det finns frågor som borde vara bannlysta, men som alltid återkommer, och som jag säkert själv någon gång ställt till andra: Vad vill du med din konst? Det känns som om svaret måste vara unikt, genomtänkt och sammanfatta allt. Men sanningen är att vi sällan vet. Det är väl just den obesvarade frågan som driver konstnären vidare. Så varför inte avdramatisera och svara något enkelt, till exempel: jag vill nå fram till någon annan, kommunicera en tanke. Det är både sant och tillräckligt. Du behöver inte ge hela ditt konstnärskap i ett enda svar. Det är befriande att hålla det enkelt.
Nästa fråga brukar bli: hur gör du det? Inte heller den frågan behöver vara svår. Du kan alltid tala om dina materialval och din metod. När du klarat av de där obligatoriska frågorna kan du, om du märker att orden riskerar att kväva din konst, leda in den du talar med på ett parallellt spår. Om någon frågar vad du hoppas att din konst ska göra kan du berätta om en stark upplevelse du själv haft, kanske en film eller en bok som beskriver en plats, en relation, ett väderfenomen. Återge någon annans beskrivning av en känsla för att bygga upp en stämning du själv arbetar med. Det kan vara lättare att tala engagerat om ett verk du tagit emot än om ditt eget, eftersom du då delar perspektivet med den du pratar med. Men bjud sedan in till din sida, så att de förstår varför just din konst är angelägen. Och arbetar du materiellt, ta gärna med något litet: en teckning, en broderidetalj, en skissbok. Den taktila upplevelsen tillför mycket. Vem vill inte röra vid konsten? Jag minns själv ett konstnärssamtal där målaren Sara-Vide Ericson lät en liten oljemålning vandra runt i publiken. Hon uppmanade oss att både röra vid den och lukta på den. På så sätt fick verket tala minst lika mycket som hon själv.
De här tankarna speglar främst min egen erfarenhet som konstnär. Därför bad jag också Linda Nordlander Frisk, konstintendent vid Härnösands konsthall, dela sin syn:
”Jag kan verkligen förstå att det kan vara både kämpigt och utmanande att som konstnär, förutom att vara just det, också behöva vara sin egen agent/gallerist/kommunikatör. Vid portfoliovisningar och andra presentationer har jag störst behållning när en konstnär väljer att presentera ett avgränsat projekt. Då kan diskussionen/frågor som följer handla om just det projektet. Det blir mest rörigt när konstnären försöker trycka in ”lite mer grejer”, gissningsvis för att säkra att det är bra nog. Jag sympatiserar verkligen med den känslan, men det gör det svårare att förhålla sig till. Jag har också upplevt väldigt bra portfoliosituationer när konstnären valt att se hela sitt konstnärskap som ”ett projekt” att presentera. Summa summarum är väl att avgränsa och lita på ditt material. Och för mig personligen, som är mycket bilddriven, är det visuella materialet av stor vikt.”
När det gäller konstnärssamtalet: jag hör till dem som faktiskt tycker att det är roligt att samtala om konst, både min egen och andras. Men så har det inte alltid varit. Jag har lyssnat på många konstnärer, och när någon verkligen berört mig har jag försökt förstå varför. Gemensamt för dem har varit att de haft kontakt med publiken och inte varit rädda för tystnader. Det kan vara oerhört starkt att tillåta sig en paus, att tänka efter inför en fråga, eller att säga: Jag vill gärna återkomma till det lite senare. Det fungerar förstås sämre om samtalet sänds direkt i radio, men i de flesta sammanhang är det helt okej. Drick lite vatten. Fundera, titta upp i taket eller ut över publiken. Skratta till, le, eller se för all del riktigt sur ut och svär. Var levande. Äg ditt tempo. Publiken väntar gärna, bara de känner att du är närvarande.
För att få ytterligare perspektiv har jag varit i kontakt med konstnären Elme Ämting, som liksom du har känt den där klumpen i magen inför att behöva tala om sin konst. Orden träffar rakt i hjärtat:
"Håller med om att det är asjobbigt att behöva vara i såna här situationer och att det inte räcker med att bara göra konst. Mitt bästa tips är att komma ihåg att det är okey att vara osäker. Om du börjar stamma eller gråta på scen så tycker folk oftast bara om det, för det visar ens mänsklighet och sånt längtar andra människor efter."
Det Elme säger är viktigt. I en tid där mycket handlar om yta, prestation och kontroll, blir just det ofärdiga, sköra och ofiltrerade en påminnelse om varför konst alls finns. Människor längtar inte efter perfektion, de längtar efter närvaro. Att tappa orden kan ibland säga mer än att hitta de rätta. En darrning på stämbandet, en tvekan inför en mening, det visar att du är där, på riktigt, i samma rum som alla andra.
Om du tycker att det är obehagligt att tala ensam om din konst, men ändå vill ställa upp, kan du bjuda in en samtalspartner. Jag har själv deltagit som samtalskamrat vid flera tillfällen, och det fungerar väldigt bra. När du delar scen med någon annan försvinner oron för tystnader. Din partner kommer att ha gjort sin research och se till att hålla samtalet levande. Men välj någon du känner dig trygg med, som förstår att det är din konst som står i centrum. Det kan vara en konstnärskollega, en författare, en konstkritiker, en kurator, en forskare, en aktivist, en historiker. Någon vars blick och sätt att tänka kan öppna nya ingångar. Gör samtalet givande även för dig, så att det inte stannar vid att vara en hyfsad prestation. Och kanske viktigast av allt: du förvandlar något som känns pressande till något som också kan ge dig lust och inspiration tillbaka.
Det viktigaste är inte att hitta de rätta orden, utan att skapa förutsättningar där du själv kan känna dig närvarande. Då kommer också din konst att bära samtalet.
Lycka till,
Ida
Volym 2025-10-08
Ida Rödén, född 1981 i Härnösand. Yrkesverksam konstnär, skribent och redaktör för Volym. Master i konstvetenskap, Stockholms universitet 2008. Bachelor in Fine Arts, Umeå Konsthögskola 2009. Master in Fine Arts, California College of the Arts, San Francisco 2011. Ida Rödén har skrivit för Volym sedan 2008. Utöver sitt uppdrag för Volym har hon publicerat essäer och reportage i Omkonst, Tidningen Kulturen, Akvarellen, Aiolos och Hjärnstorm. Hon bor sedan 2013 i Stockholm.
Se vidare på Ida Rödéns webbsida.