På väggen hänger en grå och rosa tonad målning indelad i fyra delar. Varje del har ett eget motiv. Från vänster till höger, ser man ett fönster med en tunn gardin, sedan en fasthållen fågel, kanske en brevduva, i ett handgrepp, i tredje delen ser man en tärning på kanten av ett bord, och till sist en människoprofil med vind i håret.

”Arena”

2023-11-09 14:52

Lisa Liljeström på Västernorrlands Museum

Med stor glädje möter jag Lisa Liljeströms konstnärliga värld igen. Efter att ha ställt ut på Brynge konsthall i sommar, gör konstnären sin första institutionella separatutställning på Västernorrlands museum. Karolina Aastrup som är curator till utställningen ”Arena” inleder vernissagen med anekdoten om den lilla lådan. Lisa Liljeström utgår från bilder tagna från sociala medier, tidningsartiklar, den gemensamma kulturen, på ett slumpartat sätt. Inför samarbetet med museet undrade konstnären om det fanns tillgång till en låda med diverse prylar, bortglömda saker och ting. Naturligtvis inte. Ett museum arkiverar allt. Däremot fanns det ett hav med fotografier. Och i aktivitetshörnan vid entrén, på bordet, en tärning…

Alea jacta est! (Tärningen är kastad!)

Hasardspel har en lång historia. Arkeologiska utgrävningar i Egypten visar spår av fyra tusen år gamla objekt som liknar tärningar och inskriptioner som antyder om spelbaserade satsningar. Lisa Liljeström berättar att hon sedan unga år, är en Yatzy fantast. Ett modernt tärningspel som enligt legenden uppfanns av ett uttråkat par ombord på sin lyxiga yacht. Det lilla svartvita objektet som lämnats åt sitt öde på museets möbel fångade omedelbart konstnärens uppmärksamhet. Jag närmar mig det storskaliga verket ”Scars on my knees I-IV”, en serie av fyra målningar som tillkommit specifikt till denna utställning.

Sedan gammalt, har människans fascination för spel varit kopplat till sin vilja att bemästra slumpen. Redan under Antiken får tärningskastet en ny dimension i form av spådomsövningar. När slumpen tar formen av en tärning eller ett kort, blir spelet öde. Ju mer jag tittar på Lisa Liljeströms fyrdelade verk, ju mer framkallas känslan av en modern Vanitas (Fåfänga), en ikonografisk genre, laddad med sin egen symbolik, som framhäver existensens förgänglighet. Den centrala delen som representerar en tärning på kanten av ett bord är omringad av ett fönster, en fasthållen fågel, kanske en brevduva, i ett handgrepp, och en människoprofil med vind i håret, som skulle kunna köra en cabriolet i hög fart. ”Vanitas vanitatum et omnia vanitas” (fåfänga, fåfänga, allt är fåfänga). Objekten som representeras symboliserar mänskliga aktiviteter och egenskaper, jordiska varor, nöje, makt, i samband med element som tyder på hastighet, frihet, fångenskap, lättsinnighet, tillfällighet. Genren har utvecklats över tiden från att ha målats av moraliska och religiösa skäl till att lyfta nutida absurda tillstånd.

Titeln till Lisa Liljeströms rosa komposition anknyter till barndomsåren, tidens spår, livets sår. Scenerna, utförda i gråa toner, påminner om serien ”Bodegón”, av den spanska konstnären Miquel Barceló. Gigantiska grisaillemålningar - en traditionell teknik där skuggor och dagrar, som skapats av gråskalan, eftersträvar illusionen av djup - skildrar tidens gång. Likt Barcelós stilleben, som tillkännager ambivalensen i livets bräcklighet och korthet som en bekräftelse av dess värde, kan verket ”Scars on my knees I-IV” tolkas som en typ av Memento Mori (Kom ihåg att du kommer att dö). En allegorisk målning som råder åskådaren att meditera över det flyktiga i mänskligt liv, samtidigt som den uppmanar att njuta av dagen. En hyllning till livet.

I samtida verk väcker genren Vanitas frågan om förhållandet till tiden i våra samhällen där allt händer snabbt, menar konsthistorikern Ingvar Bergström. Bilder, information, nyhetsrapporter, allt strömmar in och ut genom våra liv, i rasande fart. I det hastiga och hetsiga flödet, bland paparazzifoton och vardagliga händelser, genom sociala plattformar och museets arkiv, mellan det nutida och det förflutna, väljer och vrakar Lisa Liljeström. Stoppar, klipper, fragmenterar. Motiven har varierande källor men ett gemensamt karaktärsdrag: de är fångande mitt i ett ögonblick.

På väggen hänger en storskalig målning i gröna toner, som representerar utsikten genom ett dörröga, bestående av en trappuppgång och två lägenhetsdörrar, förvrängda av den sfäriska linsen.

Lisa Liljeström, ”Sundown”, 2023, airbrush på duk, 140 x 115 centimeter.

Utställningen består av tjugo verk. Den kan upplevas inkonsekvent, som en film utan manus. Jag tänker på Barcelós ord: ”Idéer och bilder skapas för att cirkulera, för att lånas, för att återvända och för att försvinna. De tillhör bara dem som besitter dem för ögonblicket.”

Sångare, bilsäten, en hund, ett lås, en lastbil, en källardörr, ett dansande pars ben. I ett nästintill monokromt utförande, målar Lisa Liljeström med airbrush, en luftpensel, som vanligen används för att lackera bilar. Färgen sprayas i tunna lager och skapar på samma gång, diffusa och klara bilder, beroende på åskådarens placering i rummet. Anonyma människor, djur, objekt, stämningar. Suggestiva målningar och atmosfärer, fragmentariska berättelser. Genom att fokusera på vissa detaljer, sudda ut tids-och platsmarkörer, söker konstnären att förflytta och förvränga informationen från de existerande bilderna. Jag stannar framför verket ”Sundown”, en storskalig målning, i gröna nyanser, som placerar åskådaren i höjd med ett dörröga. En både familjär och främmande utsikt på en trappuppgång, grannarnas dörrar. En förvirring som stärks av skalan, perspektivet, den optiska distorsionen och intimitetsfrågan. Är det bevakning, spioneri, voyeurism eller bara nyfikenhet? Jag fastnar och fångas in i en berättelse, svävande mellan dröm och verklighet, med det tysta hoppet att bevittna en händelse, se en förbipasserande varelse i tittögat…

Lisa Liljeströms visuella värld är fascinerande på många sätt. Är det strävan att nå det undermedvetna, att beröra betraktaren på ett djupare plan? Det slumpartade sökandet bland fotografier, forskningen i det kollektiva minnet och den systematiska bearbetningen av bilderna skapar en universalism, som är Lisa Liljeström största styrka. Genom att skapa ett andrum i samtidens höga tempo, lyfter konstnären också en av vår tids stora frågor: hur går det med vår frihet när det ständigt kämpas om vår uppmärksamhet?


Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2023-11-09

Länk till denna artikel


Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida


Tillbaka till toppen