Åtta konstnärer om Arktis, natur och kultur

Kan ”Lay of the Land” läsas som en politisk manifestation kring den nordiska kultur, natur och det klimat som har format konstnärsgruppen Art Alliance of the Arctic South (A-A-A-S)? Gruppen består av åtta konstnärer: Dragos Alexandrescu (RO/FI), Linnéa Therese Dimitriou (SE), Heidi-Anett Haugen (NO), Hanna Kanto (FI), Lotta Lampa (SE), Patricia Rodas (FI), Anastasia Savinova (RU/SE) och Madelaine Sillfors (SE).

Arktis är hotat, men hur påverkar det konstnärernas praktik? Arktis är ett unikt område bland jordens ekosystem. Regionens kulturer och ursprungsfolk har anpassat sig till kalla och extrema förhållanden. Konstnärerna är verksamma i den nordliga periferin, utanför de nationella konstinstitutionerna. De förhåller sig till olika platser och till de politiska erfarenheter som präglar deras fem länder.

Utställningen har tidigare visats på Swedish American Museum i Chicago och Museum of Danish America i Elk Horn, Iowa, med Vasia Rigou som curator. Den utökades senare med ett nytt urval av konstverk och visades på Österbottens museum i Vasa och Västerbottens museum i Umeå.

Jag möts av en explosion när jag kliver in i utställningshallen. Det är den nattliga sprängningen i Kirunas gruva som sätter stämningen för utställningen. Ljudinstallationen bygger på den sprängning som sker varje natt, med början klockan 01.15. En vardag för den som lever och är uppväxt i staden. När jag besöker Kiruna erfar jag själv knallen som väcker mig och allt skakar som vid en jordbävning. Trots att jag vet vad som ska hända väcks min oro och mina tankar om vad människan iscensätter i naturen, starka krafter som skakar jordens inre.

Madelaine Sillfors installation tillför ”Lay of the Land” ett allvar som fortplantar sig i rummet. Sillfors har beskrivit hur sprängningarna väcker tankar om skapelseberättelsen i den nordiska mytologin och nornan Verdandi. Ett formstarkt och ljudligt måleri, en heliotropisk utopi och den arktiska delen av Sverige. Mina tankar snuddar vid Hilma af Klints måleri.

I Patricia Rodas fotografiskt laddade verk utsätts medicinalväxter som pion, förgätmigej och kamomill av aska som kastas över dem. Läkande kvinnoörter kvävs. Bilderna framkallar en känsla av våld i nära relationer. Blommorna, som kan ges bort som minne eller kärleksbevis, blir i Rodas cyanotypier till skuggor, avtryck, ett blåmärke som bleknar men inte försvinner. Likt bilden av våld i hemmet. Rodas använder sig av blomsterspråkets symbolik, som finns i många kulturer.

Perceptionen sätts på prov i Linnéa Therese Dimitrious ”Rückenfiguren”, som är utplacerade i rummet. Det minutiöst utförda måleriet på glas har en egen agens och rubbar vår invanda blick. Penseldrag på penseldrag blir till volym, men ändå inte. Ögat luras.

I serien ”So You Wanna Be a Feminist?” arbetar Heidi-Anett Haugen intuitivt med collage av upphittat material från 1960-, 70- och 80-talen. Storslagna naturscener fungerar som bakgrunder där kvinnofigurer placeras in, i en form av visuell sampling. Här möts feminismens och miljörörelsens perspektiv i en ekofeministisk bildvärld, där frågor om makt, kön och människans förhållande till naturen vävs samman.

I verket ”Oceanic Cathedral” är elementet vatten bärande. Vattnet förbinder generationer och rinner i våra älvar ut i sjöar och hav. Anastasia Savinova använder sig av former som återfinns inom den ortodoxa kyrkans arkitektur men för in ritualer i sin konstnärliga praktik. Material hon hittar vid vatten – torkad tång, skimrande blåmusselskal, fjädrar och gräs – omvandlas i hennes händer till hängande pendlar och vilande, organiska tredimensionella former.

Hanna Kanto är uppvuxen i Torneå och äger sju frysar för bär och vilt. En ingång till hennes konstnärskap är de praktiska erfarenheter hon får genom att delta i lokala näringar som bärplockning och skogsplantering. Dessa erfarenheter har hon från finska Lappland, där hon också har en förankring genom sin tillhörighet till en skogsägande familj. Kanto kombinerar och utforskar med vetenskaplig lins skogskulturen på de nordliga breddgraderna genom måleriska collage.

Lotta Lampas konstnärliga praktik rör raggarkulturen. I garagekulturen är kunskap om exempelvis bilens vikt livsavgörande, vilket återspeglas i ”Turbo Altare”. I verket ”Blod, svett & tårar” möter vi en text skriven med hennes mormors handstil. Lampa visualiserar och tolkar den motorburna raggarkulturen och lyfter den bortom stämpeln som subkultur, till ett humoristiskt och värdefullt kulturkapital. I ”Peace Keep Rolling” får kulturen också en politisk dimension genom en fredlig önskan, långt från raggarbråken i Stockholm under 1960- och 70-talen.

Dragos Alexandrescu studerar i installationen ”Studies of Pattern” naturens egen rapportering. Genom att kombinera oljemåleri på duk med video sammanför han studier av trädkronor i ständig rörelse och förändring.

Den del av Arktis som vi tillhör utgör ett unikt område bland jordens ekosystem. Regionens kulturer och ursprungsfolk har anpassat sig till kalla och extrema förhållanden. Livet i Arktis omfattar allt från djur- och växtplankton till fiskar, marina däggdjur, fåglar, landlevande djur, växter och mänskliga samhällen med sina rötter och traditioner.

”Lay of the Land” skapar en subtil dialog mellan dessa perspektiv. En dialog som är helt nödvändig. Nu är tiden inne för oss människor att fundera över behovet av förändring.

Text: Maria Sundström
Foto: Maria Sundström och pressfoto 

Volym 2026-10-28 

Länk till recension

---

Maria Sundström (född 1961). Bildkonstnär och verksam i Hörnefors, Västerbotten. MFA från Umeå konsthögskola och har studerat Utställningsgestaltning på Linköpings universitet, Konstpedagogik på Konstfack och Ljudkonst på Hola folkhögskola. Sundström verk har visats bland annat på Kunstverein Baden i Österrike, Uppsala konstmuseum, Forum för levande historia i Stockholm. Hon har arbetat konstnärsfackligt inom KRO, varit konstintendent på museer i Norrland och konstkonsulent i Västernorrland samt som konstpedagog på Bildmuseet. Sundström är knuten till ÖKKV och Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik.