”Avec Le Temps/With Time” – Herman Lohe på Härnösands konsthall
2021-10-14 13:13
Är det något fel att vara drömmande naturromantiker?
Rubriken på Herman Lohes visning i Härnösands konsthalls två stora salar på andra plan är ”Avec Le Temps/With Time”. Titeln kommer från den franska artisten Léo Ferré och hans från 1970 vackert sorgliga kärlekssång, vilken till utsikten av ett gråmulet landskap framförs i en av Lohes två videofilmer i utställningens ena rum. Ljudspåret lägger sig oundvikligt som ett hjärtskärande filter också över hans elva målningar i det andra rummet och bäddar in dem i tillstånd av dröm och meditation. I medvetandet om musikens betydelse i exempelvis filmens värld antar jag att det är ett avsiktligt val. Den andra videons ljudkuliss i ”The passing of time” (komponerad av konstnären själv) börjar lugnt klassiskt men går snart över i ett hårdare tempo, vilket ger kanske lite balanserad motvikt i utställningens ljudbild. Måleri och musik ligger varandra nära, musikens stämningsskapande roll har sina risker till förenkling men kan också trigga upplevelsen. Herman Lohe klargör vid vernissagen att han inte är rädd för att bli betraktad som en otidsenlig romantiker, så länge det rör sig om en uppriktig känsla och önskan att försöka förmedla något av den skönhet och mystik han upplever i landskap och natur, och som även berör kärleken.
Baserade på till ett synes norrländskt landskap, är det framförallt ljusets innebörd och påverkan som Herman Lohe lyfter fram i målningarna. Ett diffuserat ljus som skapar skimmer av hågkomst, också längtan till något jungfruligt och dolt undanglidande som vi kanske håller på att förlora. Samtidigt vet vi alla som gått ut en disig dag i någon ångermanländsk myrmark eller vid någon stillsam sjö att detta ljus fortfarande är en realitet, som får oss att stanna upp och liksom bli bländad av naturens prakt och outgrundlighet. Det kan tyckas som ålderstiget svärmeri, men i så fall är vi alla som lockas ut till skog och mark idag för rekreation och avkoppling, genuina romantiker.
Herman Lohe, ”Gryning”, olja.
©Herman Lohe/Bildupphovsrätt 2021.
Hälften av målningarna utgörs av mycket blekt nedskruvade visioner, som om ljuset tar över allt och bara små spår av natur kan märkas. Titlar som ”Gryning” och ”Utan titel” pekar mot inre kontemplativa synbilder. Endast gula fläckar av ljus återstår och närmar sig ren abstraktion. Målningen ”Reflektion” påminner om ett urtvättat färgnegativ som vi nog bara kan justera i våra egna ögons laboratorium. I andra målningar är måleriet mera påtagligt men utan att förlora känslan av uppenbarelse och något översinnligt. Mest slående är den stora bilden av flytande vita näckrosor mot en brunröd vertikal fond, vilken jag först tog som närstudie av tallbark men senare insåg också bildar en stilla mörk vattenspegling. Målningens dubbla perspektiv skapar en förbryllande djupverkan som jag inte riktigt kan komma åt och därför dras till. En mindre och mera abstrakt målning, ”Höst”, antyder en skogsdunge som speglas i vattnet. Här ger den karga färghållningen förebud på ankommande förmultning men också exempel på de råa detaljernas magi vi kan uppleva under en höstpromenad.
Herman Lohe, utan titel, olja.
©Herman Lohe/Bildupphovsrätt 2021.
I den första videofilmen, med utställningens titel, står jag framför en stilla grådaskig och regnig sjöutsikt samtidigt som artisten Dalida framför det melankoliska stycket eller snarare gråter fram det i kapp med regndropparna. Texten finns tillhanda i engelsk översättning, berör kärlekens förlust och hur allt med tiden bleknar bort, även de mest dyrbara minnena. I den andra videon, ”The passing of time”, åker jag med som i en bilfärd där blicken är riktad uppåt mot en lång rad passerande höga träd och luftiga moln mot en blå himmel. Ljudspåret som inleds stillsamt skruvas snart upp mot alltmer hektiska och nerviga rytmer. Just detta, att filmen inte panorerar över ett känt landskap, som skulle kunna tangera en billig turistvideo, utan riktas upp mot en närmast tidlös himmelsvy, öppnar mot en sorts allmängiltigt begrundande eller filosoferande. Eftertänksamhet inför naturen och livet följs hand i hand i de två videofilmerna. Att presentationen görs på stor duk och tar upp hela salen förstärker onekligen upplevelsen. Stämningsfulla videoinstallationer om naturen är något typiskt för Herman Lohe, han har gjort det förut, där vi försätts i tillstånd av både mys och magi men där det alltid finns en undertext av miljö- och samhällskritik.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2021-10-14
Jan K Persson är bildkonstnär med inriktning på måleri, foto, performance och installation. Bakgrund i Nordmaling, Västerbotten, sedan 2000 bosatt i Härnösand. Haft läraruppdrag vid bland annat Konsthögskolan i Umeå 1990 (gästlärare teoretisk skulptur) och Sundsvalls Konstskola 2003–2008 (lärare måleri). Har sedan 80-talet medverkat sporadiskt som skribent i dagspress och tidskrifter, som Konstperspektiv, Provins, Horisont. Medverkat i Volym sedan starten 2002 och var redaktör 2005–2016. Gav 2018 ut romanen ”Rätt intressant”, 2020, boken ”Jan K Persson – Performance Installation”.