Balansdans i rosenrött – Camilla Wolgers måleri på galleri Lux
2026-03-03 13:30
Hur är det att växa upp med en folkkär far? Man kan tänka att personen ska vara utled på att alltid förknippas med sin förälder, att det ska finnas en vilja att göra något eget, kanske till och med byta efternamn för att betraktas som en självständig individ. Å andra sidan kan man välja att gräva där man står, hedra sitt ursprung och göra arvet till material.
Camilla Wolgers, dotter till den alltför tidigt bortgångne Beppe Wolgers, tycks i sitt konstnärskap befinna sig mellan dessa positioner. Hon har tidigare ägnat sig åt ett måleri som närmast kan beskrivas som semiabstrakta inre landskap. I “Alla dessa dagar” riktas blicken mot familjen och barndomen.
Med utgångspunkt i äldre familjefotografier har Wolgers skapat oljemålningar där ambitionen inte är att kopiera förlagorna, utan att med fotografiernas hjälp levandegöra minnen och återskapa känslan av de dagar som passerat och inte kan återfås. Flera verk badar bokstavligen i rosenrött skimmer; i andra har färgmättnaden skruvats upp till bristningsgränsen. Vissa scener är vardagliga – en helt vanlig onsdag, någon är sen till skolan – andra mer exotiska: föräldrarna uppställda framför en pool med ett vidunderligt sydfranskt landskap som fond.
Måleriet drar åt olika håll, ibland inom samma duk. I de franska landskapen finns färgklanger och penselföring som tycks vara en blinkning till postimpressionisten Paul Cézanne, i andra partier med starka färger och förenklade figurer anas i stället släktskap med fauvisten och expressionisten Franz Marc. Där undermålningen lyser igenom skarvarna mellan färgfälten och längs kanterna tänker jag direkt på den samtida Jämtländska konstnären Maria Olsson, som också arbetar med fotografiska förlagor.
Målningarna saknar – och tycks inte heller eftersträva – precision. Perspektiv, proportioner och komposition får ibland bli lite som de blir, som om verken tillkommit i hast och stundtals lämnats innan de riktigt funnit sin form. Är det minnets upplösning som gestaltas? Ett medvetet motstånd mot perfektion? En rädsla för att inte leva upp till den idealiserade barndomsbilden? Eller en osäkerhet kring när bilden egentligen är färdig?
I “Skridskokompisar” framstår den monastralblå isen som en undermålning som aldrig täckts – eller är den i själva verket en träffsäker gestaltning av hur isens färg upplevs med ett barns blick? I skildringen av skridskoåkarna fungerar skevheten till konstnärens fördel. Jag förnimmer i kroppen hur det känns att nästan flyga fram över isen i ena stunden för att i nästa vingla till – långa, tunga armar, stappliga steg.
I “Upptagen” skildras en liten Camilla i färd med en balanslek, benen i luften, kroppen lutad mot faderns stol. Den bjärt turkosa skrivbordslampan bryter tvärt mot rummets dämpade skala, men på något sätt funkar det. Beppe sitter vid skrivmaskinen; vad han är upptagen med får betraktaren fantisera om. En jämtlänning föreställer sig säkert skrivande av manuset till Dunderklumpen. När jag tjuvlyssnar på besökarna står det klart att intresset och mytbildningen kring familjen är stark. ”Är det inte Pelle Gnillot där i hörnet!”, “Jag har allt varit där, på Öhn”, “Det där är Povel Ramel, när han hade lunch med Beppe i Cannes”. Målningarna blir därmed inte bara privata minnesbilder utan också projektioner för andras berättelser.
Utställningen rymmer många dagar – och många målningar. Urvalet är generöst. Samtidigt väcks återigen frågan om intention och koncentration. Ett stramare urval hade sannolikt gett större tyngd åt de starkaste verken.
Måleri är som ett konståkningsprogram – en balansdans på hal is där rytm, komposition, perspektiv och berättande samspelar. Ett felskär i färgton kan rubba helheten. En sned horisont kan inte bara vara lite sned; då tippar allt. Ett tveksamt penseldrag upplevs klumpigt, hur kraftfullt det än är. En alltför tydligt målad detalj i bakgrunden stjäl fokus från huvudberättelsen. Blir det en total genomklappning eller bara avdrag i stilpoäng? Eftersom detta är konst (tack och lov) och inte sport, finns inga tekniska protokoll att luta sig mot. Bedömningen ligger helt hos betraktaren.
Minnet rör sig sällan rakt fram – det går på stappliga ben. När det målade minnet därför tillåts vara ur balans, kan det paradoxalt nog fördjupa upplevelsen. Ostadigheten blir en påminnelse om att måleri, till skillnad från AI, är en mänsklig handling.
Text och foto: Jenny Persson
Volym 2026-03-03
Jenny Persson, född 1976 i Östersund, är en yrkesverksam konstnär med en utbildning i fri konst från Middlesex University i London, där hon även genomförde en utbytestermin på FAMU, högskolan för fotografi i Prag. Hon arbetar som frilansande konstnär, konstkonsult och fotograf, och är deltidsanställd som konstpedagog. Se vidare på Jenny Perssons webbsida och Instagram