Civilisationskritik med sting av vemod

Redan utanför, vid entrén till Orrenhuset i Sollefteå möts man av en typisk Tomas Skimutiskatt, i trä med blåturkosa ränder på tvärs och med ett snett leende över nosen. Väl där inne hörs en musikslinga, som leder in till ett soligt, ljust rum, fyllt med skulpturer. De knarrar, kvider och rör på sig och ser ut som en helt egen kontinent med egenartade invånare, ett Skimutisland.

De vemodiga tonerna kommer från ett litet elektriskt luftskepp, som går fram och tillbaka i taket. Ett hjärta öppnar sig där, blinkar till och sluts. Ett foto på en förförisk Marilyn Monroe dinglar på en tråd och försvinner. Det är svidande vackert, skört på det där helt utlämnande men samtidigt tufft, råa sättet.

Ett gäng knubbiga Singing birds i plast sitter tätt intill varandra på väggen, kvittrar till och stelnar i en näpen pose. Strax intill hänger två väggskåp Naturbyrå I och II. Dörrarna ser ut att vara av en vriden tallstam, mjukt grånad av väder och vind. Inuti öppnar sig små, små lådor, utsökt snidade i ädelträ med plats för de allra heligaste, smycken och hemligheter.
Plötsligt surrar det till och Romeos vildsinta huvud på en långbent, blå djurkropp vrids runt, runt med röda ögon, som glöder i besatt kärlekshetta.

Bor man i Västernorrland är Tomas Skimutis för många en välkänd och älskad skulptör. Förutom det stora Äpplet på bibliotekets barnavdelning i Härnösand, som inspirerat till en våg av Äppelbibliotek i hela landet och ett och annat utsmyckningsuppdrag i offentliga rum, så har även Tomas Skimutis ett eget konstgalleri, Nya Magasinet, på hemmaplan i Ramvik. Dit har han genom åren bjudit in många kända och okända konstnärskollegor och även regelbundet själv ställt ut. Vid sådana evenemang kommer det alltid mycket folk. Hans konst är något som alla kan ta till sig. Man imponeras av den konstnärliga fantasin, humorn, hantverksskickligheten och hans tekniska briljans. 

Tomas Skimutis, Katt, trä.
©Tomas Skimutis/Bildupphovsrätt 2019. 

Som bekant faller inte äpplet så långt från trädet. I Orrenhuset ställer Tomas Skimutis son Martin ut i rummet bredvid. För båda spelar hantverket stor roll i konstnärskapet. Men medan Tomas Skimutis framförallt arbetar i trä och metall så använder Martin Skimutis återvunnet material; sugrör, plastpåsar och sådant man hittar i soporna. I hans utställningsrum är det sent på jorden, skymning råder och det handlar om avveckling och nedmontering av miljö och välfärd.

Ett inifrån upplyst luftskepp svävar förbi, en rostig ubåt, en utbränd buss, ett Sopberg och En plats i solen där parasollen, solstolen och palmen uppe på toppen förvandlats till svarta rottrådar längst ner, utan något egentligt fäste.
Melodislingan från rummet bredvid hörs lite då och då, annars bara en dov, ödesmättad tystnad härinne i detta andra, dystopiska Skimutisland.

I sin presentation berättar Martin Skimutis om konstnärer han inspirerats av. Det är de brittiska bröderna Jake och Dino Chapman och den franske skulptören Marc Giai-Miniet. Liksom han jobbar de helst i miniatyrformat. Scenografin och innehållet i de amerikanska konstnärerna Edward Hoppers och George Tookers målningar har också betytt mycket för honom och gett tydliga spår, speciellt belysningen i hans rumsinteriörer. Jag tycker mig till exempel känna igen Edward Hoppers Nighthawks i Cabin Fever. Men allt i Martin Skimutis konst känns eget, är suggestivt, välgjort och mycket drabbande!

På väg ut möter vi personalen från Sollefteå museum. De har nyss blivit uppsagda. Den fina basutställningen, det lilla utsökta galleriet, liksom museishoppen har redan stängts. Även Orrenhusets utställningsverksamhet är på väg att upphöra. Detta är alltså sista chansen på ett bra tag att se en högklassig utställning i Sollefteå. ”2 x Skimutis” visas fram till 7 november (tisdagar-torsdagar). Avveckling och nedmontering av väl fungerande verksamheter är sorgligt och tyvärr sant just nu i Sollefteå!

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2019-09-23

Länk till artikel