Drömvärldar i glas och tejp på Ahlbergshallen
2024-10-01 15:18
Transparenta konstinstallationer av Mafune Gonjo
När 2023 års Härkestipendiat Mafune Gonjo intar Ahlbergshallen i Östersund är det lika delar skört och vackert som starkt och vasst. Utställningen domineras av de genomskinliga materialen glas och tejp. Transparensen i verken skapar en drömlik poesi, där skuggorna framträder mer påtagligt än de fysiska objekten. Glas som material är fascinerande. Enligt fysikens lagar anses det vara ett flytande ämne eftersom det inte kristalliseras när det kyls ned, en underkyld vätska som är så trögflytande att det behåller sin form.
“Path and Pause” är en scen uppbyggd av precist skurna och sammanfogade glasbitar som tycks symbolisera livets olika stigar. På den första nivån finns en bänk att vila på vid en värmande eld. På nästa nivå en säng, en trappa och stegar på båda sidor som ger känslan av ett val – att stanna i tryggheten, våga ta repstegen till det okända eller riskera att balansera över den hala hängbron till sängen. I Minecrafts överlevnadsläge gäller det att bygga en säng innan solens nedgång– på kvällen kommer världen att krylla av zombier, jättespindlar och andra monster. I det kreativa läget är det där med sömn inte lika viktigt– allt är möjligt.
Från sängplatåns stege går det att ta sig både uppåt och nedåt via en repstege, och en glastrappa leder till vad som ser ut att vara en dörröppning – en blå kvadrat målad direkt på väggen som kanske leder ut ur idévärlden? Mina tankar går till slutscenen i filmen “the Truman Show” från 1998 där huvudpersonen kliver uppför en trappa och hittar en dörr som leder ut genom kulissen han hela sitt liv trott vara den verkliga världen. Som västerlänning har jag läst scenen från vänster till höger och det slår mig att jag redan där kan vara “Lost in Translation” – en referens till Sofia Coppolas dramakomedi som utspelar sig i Tokyo där huvudpersonen brottas med språkförbistringar och känslan av utanförskap.
Även Gonjo har varit “vilse i översättningen” - när hon studerade keramik och glas på Konstfack kunde hon inte språket och tordes inte riktigt använda de stora maskinerna. I stället jobbade hon enkelt, konceptuellt och billigt. Precis som i sin barndom i Fukushima, en stad som avbildas i blyertsteckningen “Her View”, gick hon runt och hittade vackra glasbitar i sin omgivning, såg det stora i det lilla. Glas är förvånansvärt starkt men lätt att krossa om man hittar spänningspunkterna. Säkerhetsglas splittras i små, små bitar när det utsätts för stress. I verket “For an unknown day” har glasfragment från bilkrockar, sammanfogade med silikon, använts för att skapa ett par högklackade skor. De är något flexibla och teoretiskt bärbara, precis som hennes klänningar "A Poet", "A Daydreamer" och "A Gardener", där tyget ersatts av vassa skärvor och trådarna av kedjor.
Dessa verk förenar skönhet med fara och bär en starkt kvinnlig kodning. Jag drar paralleller till bröderna Grimms blodiga version av “Askungen”, där de elaka styvsystrarna skär av tår och hälar för att passa in i den eftertraktade glasskon. Uttrycket “vill man vara fin får man lida pin” ställs på sin spets.
Även om alla Gonjos verk är vackra att se på finns där mer än yta; små krossande glaspianon i verket “Indelible melodies” symboliserar kulturens sårbarhet i tider av krig. Dessa skapades som en direkt respons till bombningarna av kulturinstitutioner i Ukraina. Ljussättningen förstärker dramatiken –glaset fungerar som ett negativ och skuggan blir positiv – ljusblänk på väggarna som små explosioner. Varje blänk kan tolkas som en påminnelse om de sprängningar som skett, men också om hur konst fortsätter att lysa genom mörkret. Pianona med de outplånliga melodierna förmedlar både sorg och motstånd; trots förstörelsen finns en indragande skönhet som påminner oss om att även i svåra tider kan kreativitet fungera som ett motstånd och en gnista av hopp – en dag ska musiken ljuda igen.
Ljussättningen och omgivningen är avgörande för glasverk, men Ahlbergshallen ger inte alltid de rätta förutsättningarna för konstnärerna att kontrollera ljuset. På vernissagedagen skiner solen intensivt in genom de många fönstren, vilket gör att glaset ter sig blekare än det borde. De vita väggarna är inte heller optimala då de reflekterar ljuset. Därtill påverkas verken placerade på fönsterbrädorna negativt av utsikten, som ofrivilligt blir en del av helhetsintrycket. I en mörklagd konsthall hade glaset förmodligen kunnat tala med större direkthet och djup, även om en sådan lösning givetvis skulle innebära sina egna utmaningar.
Som kontrast blir den immersiva upplevelsen i det närmaste total i “A Forest of Souls” – betraktaren bjuds in i en drömvärld där naturens essens är både synlig och försvunnen. En skog av tejpgrenar fyller rummet, där tejpen har lindats runt riktiga trädgrenar, som sedan skurits ut och åter sammanfogats. Det som återstår är transparenta, ihåliga skal. Fallande frusna grenar som tycks vara stoppade mitt i rörelsen. Magi.
Text och foto: Jenny Persson
Volym 2024-10-01
Jenny Persson, Frösön (född 1976) yrkesverksam konstnär utbildad på Middlesex University med en utbytestermin vid fotohögskolan FAMU i Prag. Startade 2005 den enskilda firman Konstfoto Jenny Persson som huvudsakligen har utfört uppdrag inom konst och fotografi. Är konstnärlig multiinstrumentalist som gillar att vända på perspektiv och använda oväntade materialkombinationer och tekniker, gärna i större skala och offentliga rum. Jobbar sen 2021 halvtid på Östersunds Kulturskola. Intresserad av samhällsfrågor och engagerar sig ideellt, bland annat i Svensk Form. Se vidare på Jenny Perssons webbsida.