En jubileumsutställning om jord, arv och minne
2025-10-01 15:36
NKKV på Kramfors konsthall
I Kramfors konsthall samsas just nu elva konstnärer i en jubileumsutställning för att fira att Nordingrå kollektiva konstnärsverkstad fyller tio år. Trots olika uttryck hålls helheten samman av en underström av plats, jord och minne.
Mikael Arvidssons tre emaljer, ”Samtal”, inleder utställningen. Tre pojkar, delvis vända från varandra, tycks samtala. I den kalla luften blir andedräkten till vita moln som både förenar och skiljer dem åt – kanske är det kylan utomhus som gestaltas, kanske en kyla dem emellan. Intill hänger Dag Wallins monumentala spjutspets, ”Eufori”, i trä och emalj. På den svävar gestalter som andar i ett tyngdlöst universum, som om ”spjutet” ingick i en ceremoniell jaktritual som öppnar porten till ett annat medvetande.
Karin Olsén Öbergs tre små torrnålar, med titeln ”Tillstånd”, är sköra, svärtade och melankoliska. En gestalt kämpar med en sten på ryggen, som Sisyfos i sin eviga möda. En annan, med vingar och ansiktsmask, liknar en utmattad Ikaros, vingarna slokande, munkavlen dämpande varje ord. I den tredje växer armarna nedåt, sträcker sig tafatt mot marken, en kropp dränerad av oändlig trötthet.
Den känslan fördjupas i Victoria Melinders handvävda ”Skydd”. Bomull, lin och ull har formats till vadderade våder som på ytan vill erbjuda vila, en vänlig famn mot livets stötar. Men de kan också föra tankarna till madrasserade väggar, till rum där skyddet blir kontroll och omsorgen en gräns som isolerar. Verket rör sig i ett spänningsfält mellan trygghet och instängdhet, omtanke och makt, liksom Karin Olsén Öbergs bilder – båda kan ses som samtidskommentarer. I en orolig tid, kanske som en postpandemisk reflektion, söker vi trygghet och närhet, men riskerar samtidigt att kapslas in.
På en hylla bakom Victoria Melinders verk vecklar Lisa W Carlsons leporello, ”från minne ur glömska” ut sig. Dragspelsboken berättar om stenar, fossil och vibrationer i landskapet. Nästan som en skattkarta pekar den mot en känsla av hemhörighet, eller som en av raderna lyder: ”jag är platsen.” Jag kommer att tänka på Vasilij Kandinskys skrift ”Om det andliga i konsten”, där han talar om konstens inre nödvändighet, dess förmåga att tala till vårt inre snarare än att avbilda yttre former.
Owe Grandics, som även är smed, bidrar med färgstarka, expressiva målningar. De blir fågelns höga kvitter och rävens skall i den annars lågmält viskande skogen. Även Dag Wallins lekfulla emaljer längre in i utställningen ger utställningen en ny ton, en färg som bryter av mot allvaret.
I Jenny Vinterqvists video ”Jag bär ett liv” återkommer kroppens slit och poesi. Hon bär en klump jord uppför ett berg – en handling som är både arbetsam och vacker. Denna livets tunga ”vackerhet” skiner igenom även i Annika Kronlid Arvidssons artist book-projekt ”…från ett mörker”. På tre tunna våder, belysta av dagsljus, har hon tryckt en lång dikt där orden svävar mellan det materiella och det ogripbara. Poemet berättar om det som uppstår i mellanrummet, och visst var det just där Kandinsky såg konstens andliga uppdrag: att tala till vår inre värld med antydningar, vibrationer och skiftningar.
Angelica Franks installation ”En släktkrönika” samlar flera ledtrådar – ett svävande, bandagerat hjärta över små keramikgestalter i cirkel, en linnetextil tryckt med årsringar eller fingeravtryck. Hjärtat blir en bräcklig men stark symbol, hopsnört och sargat, men också ett tecken på läkande. Bandaget kan läsas som omsorg, ett försök att hålla ihop det som hotar att falla sönder. Samtidigt är det bundna hjärtat en bild av hur arv och historia håller oss fast, av blodets band som både ger närhet och tyngd.
Verket bär samma dubbelhet som Melinders ”Skydd” – omsorg som både tröst och begränsning. Mats de Vahls stora bokstavstryck ”Stämplad” står därefter, ett utropstecken mot Annikka Kronlid Arvidssons eteriska poem – en jordnära tyngd som möter hennes svävande ord. Och i Katinka Nordgaards ”Till minnet av en fisk” svävar en rakubränd fågel hotfullt över en burk med grumligt vatten och grus. Ett minne, en förlust, ett eko som tar vid och klingar ut.
Så knyts trådarna samman. Från mänskliga tillstånd och mytologiska bilder till mark, arv, minne och det som skyddar oss. Utställningen blir en väv av röster som talar olika språk men bär samma grundton, en omsorg om livet, platsen och människan, men också en påminnelse om att omsorgen kan ha en baksida.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2025-10-01
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.