En konstnärs dans mellan ljus och mörker
2024-09-06 11:26
Hilde van Amelsvoort på konsthallen i Luleå
I min tidigare recension från i maj, fick jag omvärdera mina förutfattade meningar om den utställning jag bevakade på Piteå Konsthall. Trots denna erfarenhet fann jag mig återigen skeptisk på denna vernissagedag, om än för en kort stund.
Den 31 augusti öppnades fyra utställningar på konsthallen. Hilde van Amelsvoort ställde ut tillsammans med Bengt Frank och Rune Hagberg under temat ”Navigera Mellanrummen”. Den fjärde utställningen var Luleå Kommuns årliga konstinköp. Evenemanget var välbesökt, och jag avvaktade med att granska Hildes verk närmare till efter inledande performance och konstnärssamtal. Medan jag väntade, kastade jag ett snabbt öga på Hildes verk och tänkte att de var omoderna; de transparenta färger framstod som obeslutsamma, och jag antog att det rörde sig om tryck i stor upplaga.
Medan jag satt där och lät mina fördomar ta fäste, skrider vokal- och performanceartisten Meri Nikula långsamt barfota förbi Hildes verk. Iklädd en skir, grå dräkt, framförde hon vad jag skulle beskriva som en urskogsopera och till det spelade hon på en klangskål av vit kristall. Ljudet från skålen avtog inte, utan omslöt publiken och, i synnerhet, Amelsvoorts verk. Ett samspel uppstod som fick konsten att komma till liv, och jag såg dem plötsligt i ett helt nytt ljus. Verken blev till vibrationer och ekon av något som passerat. Jag förbannade mig själv när jag, till tonerna av Meris musik, insåg att jag själv blivit en del av problemet inom den svenska konstscenen. I en konstvärld som är djupt rotad i trender, där konstnärer förväntas vara antingen kontemporära, tungt vägande eller helt nyskapande, fann jag Hildes verk vara något helt annat. De utmärkte sig genom att följa en egen melodi, som ekon av något genuint, varmt och personligt.
Mina tankar om att hennes uttryck är speglingar förstärktes ytterligare när Hilde själv berättade om sina verk efter Meris framförande. Hon beskrev det japanska ordet ”komorebi” – ljuset som filtreras genom träden – och förklarade att hennes verk ger form åt det som framträder mellan ljus och mörker. Jag förnimmer naturen i hennes grafik, trots att den inte uppenbart finns bland motiven.
På konsthallen visar Hilde sjutton monotypier, alla i stående format, kompletterade av en kort film som dokumenterar hennes arbetsprocess. Verken, som alla har måtten 106x78 centimeter, varierar i färg och är aldrig kraftiga. De påminner om 1980-talets mer abstrakta art deco-konst, både i färg och form. Ibland anas exempelvis ett pappersblad, vilket också reflekteras i verkstitlarna. Filmen, som visar hur Hilde skapar sina grafiska bilder, ger ett njutbart intryck. Man kan se hur hon följer med i det som gradvis framträder under de olika momenten i tryckprocessen
Det är befriande att inse att jag kunde frigöra mig från mina förutfattade meningar. Hildes verk har utan tvekan en självklar plats på en konsthall, där de får tala sitt eget språk. Vad är mer utmanande än att dansa efter sitt eget eko?
Text och foto: Julia Åker
Volym 2024-09-06
Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.