En konstupplevelse om syn, hörsel och arbete
2025-07-18 08:30
Annalena Törnström & Jan Carleklev på Konsthall Norra Kvarken
Genom den gröna dubbeldörren och in i den vita konsthallen. Direkt från naturen med havsviken, grönska och djurliv till konstens rum – mitt i naturen. Så känns det att besöka denna stora lilla konsthall där konstnärer och forskare intar området under sommarhalvåret.
I konsthallen visas Annalena Törnströms utställning ”Sisyfos”, med undertiteln ”målningar från de senaste åren”. På det gråmålade trägolvet ligger en sten, till synes slumpartat placerad. Det visar sig att stenen är tillverkad i ett lätt material, kanske är det i papier maché. Sisyfos är han som i den grekiska mytologin blev straffad av gudarna, förvisad till underjorden, för att med all möda knuffa en sten uppför en kulle. Nästan framme vid kullens topp blir stenen för tung och den rullar ner igen, till kullens fot. Där börjar arbetet med att rulla stenen upp för kullen om igen tills Sisyfos nästan når toppen – i evinnerlighet.
Törnströms sten är motsatsen. Den är lätt att bära. Det eviga arbetet finns där, det konstnärliga arbetet pågår, men utan att vara tungt. Kanske är det lekande lätt. Hennes måleri, i dialog med teckning och objekt som dinglar utanpå duken, gör bildvärlden tredimensionell. Objekten är i det här fallet virkade små nystan utan avsikt att bli värmande bruksobjekt. I det inre rummet visas grafiska verk. Tjugo av dem placerade i en rektangel direkt på vägg. Utan ramar. Flera av dem i sitt första, ibland enda, tryck. Oregelbundna kvadrater, cirklar och linjer löper längs pappret.
Att kliva in i Törnströms bildvärld är som att se fantasi, jag får träda in i någon annans tanke. Jag ser också städer, djur, synapsers kopplingar från en tanke till en annan. Men inget är givet. Abstraktionen öppnar lekfullheten och tankarna får löpa fritt. Verken har inga titlar och inga årtal. Törnström tycks leka med precision och känsla, färg och form sätts på plats så fort en idé kommer till henne. Arbetet pågick ända fram till vernissagen. Mats Caldeborg berättar att utställningen bytte skepnad tre gånger under installationsveckan. Jag ser rastlöshet och fokus sammanvävda på dukarna.
Längs spången genom ett buskage leds besökarna vidare till konstbiotopen. En liten röd stuga placerad i tät skog. Här visas Jan Carleklevs installation ”Om natten vill jag se med mina öron”. Berättelsen utspelar sig på tre skärmar inramade som insektssamlingar, tillsammans med ett ljudspår som tycks klicka igång från en uppsättning inspelningsapparater på ett skrivbord. På skärmarna ses en person i rörelse, det är suddigt. Vatten rinner på utsidan av ett fönster. Grönska anas. En nattfjäril skymtar.
Vad innebär det att se? Fladdermöss navigerar i natten med ljudets hjälp. Carleklev frågar: är hörseln en djupare verklighet än ögats ytliga blick? Objekten från videoinstallationen återfinns i biotopens helröda rum. I ett av de små fönstren som vetter mot skogens täthet står en metronom. Dess bakstycke ligger bredvid. I en högt placerad fönsterglugg står en liten plexiglasmonter med en fjäril i. Besökarna stiger in i ett poetiskt ljudarkiv med ambitionen av att få oss att uppleva en annan verklighet, där berättarrösten tycks ge oss perspektiv från andra levande varelser. Det är en helomslutande upplevelse, en annan värld att beträda.
Sommarens tema på Konsthall Norra kvarken är just detta: naturens närvaro och gåtfullhet. ”Det som inte syns men hörs, det som inte hörs men syns". En påminnelse om allt det osynliga, men även det ohörbara.
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
Volym 2025-07-17
Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.