En lekfull utställning med enkla former
2024-01-24 15:41
Eva K Söderström på galleri Alva
En stillhet och ett lugn tränger långsamt in i kroppen när jag går in i Eva K Söderströms utställning på galleri Alva i Umeå. ”I min värld” står det försynt på affischen i gemena bokstäver. Annars presenteras utställningen med Eva K Söderströms namn över en bilddetalj från en av skulpturerna, och så de där tre orden uppe till höger. Bjuder man in till sin värld hittar man inte på överskrifter och slogans.
Detta är en inre värld som också för vår skull, som konstnärer brukar, gjorts synlig och möjlig att gå in i. Även om vi är främlingar. Om just detta vet jag så lite. Men det är tillräckligt enkla former för att jag inte genast ska känna igen mig och omedelbart börja tänka på mig själv. Milda ljusa färger och tre stycke mörker, på det att jag icke ska tro att detta blir enkelt.
Utställningens fysiska innehåll består av lika delar skulpturer och målningar. Skulpturerna håller till, med sin tyngd i rummets undre luftlager. Målningarna kommunicerar i den övre luften. Inga långtråkiga tavelrader, varje målning leker på sin egen lufthöjd.
Galleri Alva är ett litet rum men det visar sig att ett större rum kan få plats där inuti. Det är ett konstnärligt trick, och i den ovärld jag känner trycket av, är det en lisa att känna att konsten ännu har kvar förmågan att öppna till andra och andras världar. Men man måste vara beredd på att fladdra iväg, annars blir det grått sju dagar i veckan.
Söderström är bland annat utbildad vid Konstfack, har en Master of Arts and crafts och kan mycket om material och materialens användbarhet. Det kan tyckas ovidkommande när man talar om transformationer och konstnärliga världar, men formen är berättelsens byggsten och för en skulptör och målare är materialen – varje litet blyertssudd, kallt vitt, varmt vitt, varje litet knotter på en gjuten form – lika viktig som idén. För idén hänger på formens krok. I alla fall om det är en värld som ska gestaltas.
Det viktiga med Söderströms skulpturala former är som jag nämnt att de saknar annan betydelse utanför sin egen form och mening. De hittar inte på och gör sig till och önskar sig inte något mer eller bättre. De har helt enkelt funnit sin form.
Några liknar små käglor i ljusa färger eller är vita på olika sätt. Sedan finns de tre mörka käglorna. De andra formerna, som är med på spelplanen eller i leken, kan jag inte hitta beskrivning för. De ligger ner, kanske sover de eller vilar. Käglorna och de som sover är placerade på cementblock, patinerade på olika vis. De utgör scenen eller spelplanen.
Som kontrast till de mjukt rundade skulpturformera har de nonfigurativa, konkretistiska målningarna hörn och kanter, spetsiga och trubbiga vinklar, olika färgfält som fyller bilden och där inne uppstår dynamiken mellan färgtemperaturen, kallt eller varmt, spelet mellan framför och bakom. Enkla material. Olje- och torrpastellkritor, blyerts och färgpennor.
Det finns ett starkt konsthistoriskt krav i det här modernistiska uttryckssättet, som jag inte bryr mig om och inte samtidskonstens krav heller, för det behövs inte på den här utställningen.
Söderström berättar i ett personligt försättsblad till utställningen om en svår förlust som påverkat henne livslångt. Kanske, tänker jag, är det därifrån denna ömsinthet i uttrycken kommer och den avklarnade formuleringen.
Annars är det nog leken jag förstår bäst, som Söderström själv citerar Nietzche ”Att ha återfunnit det allvar man hade som barn, i leken”.
Text och foto: Mats Caldeborg
Volym 2023-01-24
Mats Caldeborg är skulptör och bor i Järnäsklubb, Nordmaling. Han arbetar med en idéburen konstnärlig verksamhet med inriktning mot natur sett ur ett existentiellt perspektiv. Tillsammans med Katrin Zackrisson Caldeborg driver han sedan 2014 Konsthall Norra Kvarken, samt det 5 åriga projektet Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar, som resulterat i Konstbiotopen. Därutöver skriver han texter om konst och annat i olika sammanhang, bl.a. i Tankar för dagen i Sveriges Radio.