En utställning med linjer och skuggor

Peter Kinny tecknar i luften med metalltråd. Ibland är den grov och styv, ibland nästan spindelvävstunn och mjuk. När ljuset träffar verken uppstår skuggor på väggen, nya former som fortsätter långt utanför själva objekten. Skuggorna är inte bara en konsekvens av verken utan blir en del av dem, en förlängning som förändras beroende på ljus och betraktarens position. I de kolteckningar som inte kastar sina egna skuggor har konstnären i stället tecknat in dem.

Det finns något av arkitektritningens logik i konstruktionerna, men också ett motstånd mot den. Metalltrådarna antyder linjer som skulle kunna beskriva en färdig form, men någonstans längs vägen överger Kinny den utstakade riktningen. Trådarna får följa sin egen väg och konstnären följer materialet. Det förutbestämda upplöses och något annat tar form. Ritningen och objektet blir ett och samma. Former uppstår utan att riktigt sluta sig; de förblir öppna, luftiga och genomsläppliga. Det är streck, skuggor och mellanrum. 

Flera av formerna är bekanta, men förskjutna precis tillräckligt för att skapa en känsla av att något inte stämmer. En trappa slutar rakt ut i luften. En återkommande form liknar en spark eller släde, men riktningen är oklar. Mindre och mindre kopior av samma form har staplats ovanpå varandra, ibland åt samma håll, ibland åt motsatt. De blir till osannolika farkoster – konstruktioner som ser ut att kunna ge sig av, men som samtidigt saknar en självklar funktion.

Trots alla raka linjer finns en påtaglig rörelse i verken. Kanske är det de runda formerna som återkommer, kanske mellanrummen och skuggornas förskjutningar. Konstruktionerna börjar kännas organiska, mer som väsen än objekt. Den känslan förstärks i en av utställningens två större kolteckningar. Kraftfulla kolstreck formar något som kan vara en gran. Den lutar framåt och ser nästan ut att vara på väg att röra sig, ut ur bilden och bort från sin egen skugga.

I taket hänger ett virrvarr av tvinnad ståltråd, där en mängd likadana former länkats samman till en sfär. Den får mig att tänka på en gigantisk insektssvärm – något som både håller ihop och samtidigt tycks kunna upplösas när som helst. ”Schakt” sitter högt på väggen, en avsats med två runda öppningar nedåt. Det ena hålet är tomt. Ur det andra leder en intensivt virad spiralform nedåt. Skuggorna fördubblar den, tills spiralen plötsligt upphör en bra bit under avsatsen. Där, i avståndet mellan verklig form och skugga, uppstår ännu ett rum. 

Det finns en lekfullhet i Peter Kinnys verk, men också något mer svårgripbart. Genom att låta materialen avvika från en förutsägbar riktning öppnar konstnären för andra sätt att se på form och rum. Det vardagliga blir främmande: en trappa kan leda ingenstans, en släde kan sakna ett självklart fram och bak och en skugga kan bli lika verklig som det som kastar den. Här får fantasin följa materialets egen väg – och kanske är det just där, längs trådarna och in i skuggorna, som verken börjar röra sig.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2026-10-05

Länk till recensionen

---

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida