En utställning om att synliggöra tiden
2023-10-19 17:57
Ludwig Franzén på Västerbottens museum
Jag jublar inombords när jag kliver in i utställningen ”Förlåten mark” i källaren på Västerbottens museum. Måleriet är skickligt, innehållet lekfullt, laddat och fyllt av kunskap. Horisonter så tunna som silkestrådar, vatten som stelnat till is under dammen – med lila skuggor som täcker isen med snö och tystnad.
Jag dras till två stora målningar; i ”Bågfördjupning” sjunker jag in i de mjuka fasaderna och ner i gatans fördjupningar. Vi befinner oss i vad som en gång var Umeå. Milda solstrålar värmer mina bara armar medan jag blickar ut över bågenhusen och platsen för ”Grön eld”. ”Grön eld” är en skulptur av konstnären Vicke Lindstrand, där ett norrsken blir en grön flamma i glas. I målningen har lågan brunnit ut och kvar finns bara en kropp av aska som sträcker sina armar mot himlen. Koppartaken av mjuk vegetation bär mängder med fönsternischer, de står så tätt att de bildar en takt, en rytm. Krökningen i bildens form tar mig tillbaka runt runt, takten ökar över taken och saktar in i det gula mjuka. Och så håller det på.
”Bågfördjupning” har en ond tvilling på andra sidan salen; ”Silofält”. Ett platt, kallt och stenhårt landskap har genomborrats av gigantiska silos. I fjärran syns hus, arbetarbostäder kan tänkas, men annars breder silofältet ut sig i okänd omfattning. Jag räknar till nio runda roströda silos. De omges av släckta lyktstolpar och spikraka rälsar. Detaljrikedomen är överväldigande. Något pågår, eller har pågått här. Något som helt normaliserats. Något som var vardag. Målningen får mig att tänka på Ida Perssons stora akrylmålningar, som också de är överväldigande och fulla av detaljer men på ett helt annat sätt. Människans litenhet i vår egen arkitektur. Och hur maskinerna blir så mäktiga, nästan hotfulla, trots att vi själva skapat dem.
Ludwig Franzén, ”Silofält”, akryl och tusch på duk. ©Ludwig Franzén / Bildupphovsrätt 2023. Foto: Madelaine Sillfors.
Utställningen väcker mycket inom mig. Jag känner igen platser från Umeå, tänker på exploatering och gentrifiering, stora företag som tar för sig, demokratiska processer som uteblir, talarstolar som tystnar, apberg som avfolkas. Jag känner igen förändringen, hur den mänskliga verksamheten bara pågår, pressar sig fram och igenom, äter och spottar ut. Det tidlösa i det. Min uppväxtstad Kiruna ger samma känsla. Sammanfallande. Uppluckrad. Ambivalens. Att, på grund av rivningar, se igenom håligheter till nästa byggnad. Tänker, vad är en stad? Vart vill vi?
Måleriet är baserat på arkivmaterial och gamla bilder på platser i Umeå. Följer man Franzén på instagram förstår man också att han ofta rör sig runt i staden, och hur vant hans ögon följer fasader och detaljer. Jag får en historielektion om Umeå som stad, men jag blir osäker på om den berör dåtid eller framtid.
Ludwig Franzén har arbetat främst i akryl och akvarell, men här finns också en rad med teckningar i tusch. Längst ut hänger en diffus bild, nästan med känslan av att den inte blev klar. Jag kan inte låta bli att stanna här. Ett djärvt val att ta med den, men så viktigt! Denna suddiga bild, denna tunna förnimmelse i morgonsolens motljus är det perfekta avslutet på utställningen.
Text: Madelaine Sillfors
Volym 2023-10-19
Madelaine Sillfors är konstnär, bor i Umeå och arbetar med skulptur, teckning och måleri. Hon har sin masterexamen i fri konst från Konsthögskolan vid Umeå Universitet, där hon också läste estetik.
Hon har varit medlem och ordförande i det konstnärsdrivna Galleri CC i Malmö och arbetat som curator och verksamhetsledare på Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Just nu driver hon nätverket AAAS, arbetar med KcNord och är ordförande i KRO i Västerbotten.