En utställning om det osagda

”Den stora smällen”, på Konsthallen i Luleå, är en ovanlig sommarutställning. Mörk i tonen och samtidigt fylld av färg, energi och detaljer, är den intressant och tankeväckande – men knappast lättsam. Bilderna, en del samlade till installationer, gräver sig in i en och öppnar föreställningen om att vara kvinna. Om att vara gravid. Om att föda. Om att ha ett yrkesliv.

Den inbjudna konstnären Helena Lund Ek, en ny och positiv bekantskap, bygger vidare på tidigare utställningar som visats på andra platser i Sverige. Här har hon fått tillgång till konsthallens alla utställningsrum, något hon utnyttjar väl.

Längst in i Hall tre problematiserar hon hur den gravida kroppen genom århundradena gestaltats i konsten. I de få bilder hon funnit sägs inte mycket om det gravida tillståndet. Och det som sägs är mest om fostret, mindre om kvinnan. Hon framstår enbart som ett kärl.

För sin kommentar till historien använder Lund Ek tjock, lite kladdig och smutsig färg blandad med enkaustik, det gamla bindemedlet baserat på bivax.

Sex cirkelformade mdf-skivor placeras ovanpå textsjok. Bilderna är lite diffust obehagliga. Installationen ”Ett fruktlöst sökande i konsthistorien” innehåller också ”För den gravida”, en vit tresitssoffa med tryckta bilder i svart kontur. Tecknen återkommer i andra målningar likt symboler eller attribut, på samma sätt som i äldre måleri.

Metoden att kommentera tidigare konst är mycket viktig för utställningen. Genom den återtar Helena Lund Ek rätten, eller snarare uppfinner rätten, att beskriva graviditeten som en erfarenhet och helhet där kvinnan själv står i centrum. Kvinnan före graviditeten och kvinnan som bär växande liv, blir en och samma huvudperson. Och hon gör det skickligt genom motivval såväl som genom material och teknik.

I Hall ett, det första stora rummet i konsthallen, är trägolvet täckt av plast. Installationen ”Simmaren – första till fjärde trimestern” består dessutom av nio målningar. De två största hänger från taket och bildar tillsammans en fram- och baksida, eller snarare en början och en avslutning av graviditeten.

I den första dyker en simmande kvinna ner i vattnet. Den gravida i sina simglasögon utstrålar kraft. Bilden är ljus. Tankarna går till fotbollsspelaren Linda Sembrant, som nyligen berättat att hon spelat sin sista match någonsin och samtidigt varit gravid. Kvinnan i målningen kan obehindrat fortsätta sitt fysiska liv – åtminstone i graviditetens början. Den gör en glad i ett rum som annars domineras av dovare färger och tyngre tillstånd.

Sen ser jag kniven. Den finns i ”Kejsarsnitt namngett efter den som föddes inte födde”. Kniven sträcker sig rakt över bilden som ett snitt. Den grönklädda personalen med sina ansiktsmasker svävar kroppslösa runt kvinnans buk. Den snart opererade kvinnan, också hon i simglasögon, ligger på britsen, vaken och bedövad. Min egen erfarenhet av kejsarsnitt träffar mig plötsligt rakt i ansiktet.

Verket väcker minnen av antologin ”Ärr” som utkom 2025. Tio berättelser om akuta kejsarsnitt. Det är en form av förlossning som vi talar lite om. På samma sätt som graviditeten länge reducerats till fostret har också berättelserna om kejsarsnitt hamnat i skymundan.

Flera verk, både de enskilda och de som ingår i installationerna, visar den gravida kvinnan som ligger ner oklädd på underkroppen. Magen som ett berg, underlivet, som den här gången framför allt heter förlossningskanalen, ses från fotändan. Till och med dörröppningen in till Hall två har integrerats i installationen ”Relationen mellan måleri och graviditet”. Två utsågade vita halvcirklar av en tunn träskiva fångar på ett flerdimensionellt sätt denna synvinkel: den gravida kroppen sedd från en position kvinnan själv sällan ser sig ur. Fotografiet hade sannolikt blivit för kallt. Måleriet tillåter något annat.

Helena Lund Ek har gett sitt arbete om kvinnan som gravid fyra år och under tiden upplevt minst två egna graviditeter. Det är mycket tid. Och hon har hittat ett tomrum om sådant vi sällan talar om, men inte heller tänker på att vi låter bli, och belyst det. Så där skickligt som konst, inte minst bildkonsten, kan göra när den ger sig tid.

Text: Regine Nordström 
Foto: Simon Eliasson 

Volym 2026-06-18

Länk till recension

---

Regine Nordström, Luleå, är frilansande kulturjournalist, kritiker och författare. Hon har en examen från Umeå universitet med inriktning mot arbete inom kultursektorn, och har kompletterat sin utbildning med studier i Konstvetenskap vid samma lärosäte samt kursen Skrivandet som konstnärligt verktyg vid Göteborgs universitet.

Sedan 2003 är hon verksam som konstkritiker, med uppdrag för bland annat Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren, Volym, Västerbottens-Kuriren och Dagens Nyheter. Hon har också erfarenhet av redaktörskap från Luleås dagstidningar, samt från den litterära tidskriften Provins. Under 2025 var hon mentor i projektet Blickskifte, projektägare Galleri Syster.

2013 debuterade Regine Nordström som författare med bilderboken Kälda och älgen (Kabusa böcker), skapad i samarbete med konstnären Eva Stina Sandling.