En utställning om svärta och om husen vi bygger och lever
2026-07-07 12:57
Snöfrid Caldeborg på Apotekshuset
Min första tanke går till artdöden – den sjätte massutrotningen som hotar biologisk mångfald och får art efter art att för alltid sluta finnas. Det är svärtan som kryper in i de levande växterna, över snäckor och de mänskliga händer som broderats i Caldeborgs bilder som för mina tankar dit. Kanske beror det på att jag just avslutat en roman om en framtid utan fåglar, en roman med epigrafen “Låt tryggheten fara. Ta skräcken i famn.” 1) Kanske därför att fjällugglan inte längre häckar i Sverige. Sedan 2025 betraktas den som nationellt försvunnen.
I utställningstexten skriver konstnären om svärtan som något ofrånkomligt, något som breder ut sig över allt levande och som finns i oss alla. Svärtan som metafor för mänskligt lidande känns igen. Snöfrid Caldeborg broderar stilleben av krukväxter, snäckor och kupade händer. Alla bär ett annalkande hot av svart ull som ser ut att ha nåltovats ovanpå garnet. Den svarta ullen får bladen att falla till marken, hotar i objektets utkanter och lurar som en parasit just bredvid. Även krukan är angripen, också det icke levande är drabbat.
Den fikus som växer i en terrakottakruka har konstnären med broderad skicklighet framställt så att den upplevs tredimensionell på den ogrunderade linneduken. Bladen glänser och skuggas av de olikfärgade gröna garnerna. Svärtan klättrar fram ur skuggan av ett blad och löper upp längs en av stammarna där enbart ett av bladens spetsar ses grönt och skimrande. “Svärtan XXXI” visar en småbladiga växt i sin vita ovala kruka. Här kan svärtan först uppfattas som en skugga, men det mögelliknande luddet kring några av bladen avslöjar att det är något annat: ett faktiskt angrepp.
I ett inre rum av Apotekshusets utställningsvåning lyser ljuset in genom ett av fönstren och ger rummet och konsten ett levande skimmer. Här visas miniatyrhus på grå podier med fyra ben tillsammans med vägghängda, inramade broderier. Utställningen visar två parallella teman som Caldeborg arbetat med under de senaste åren. Svärtan är det ena – Huset det andra. Huset som beskyddar oss, som ger oss trygghet och närhet. Husen får agera skydd mot svärtan.
Vi bor alla någonstans och vi vet vad det innebär att känna sig som hemma, att komma till en plats som tillåter en att vara precis den man är. Men vi vet också hur det känns att inte trivas i ett hem – hur det kan vara otryggt, opersonligt eller helt enkelt inte vårt hem. Därför vårdar vi det, dekorerar, tar hand om och bygger upp en plats, ett hus, för att leva i. Husen känner också oss som bor där.
Husobjekten i utställningen varierar i storlek, form och färg. Alla med suddigt transparenta väggar. Inomhus framträder ting som gardiner, fiskar och växter. I ett av de större husen, med röda detaljer, ses fräkenväxter fylla utrymmet från golv till tak. Uteljuset strilar in genom väggmaterialet. Huset har en entré, fönster med spröjs och om det funnits innerväggar och golv skulle huset haft två våningar. I det minsta av husen hänger en rosa blomranka ner från innertakets nock. I ett tredje hus simmar fiskar av olika storlek fritt innanför husskalet.
Vad minns vi av de platser vi bott på? Vad har huset gjort för oss och vad har vi gjort för huset? Kanske är det just fragment av minnen vi tar med oss. Som minnet av en gardin i fönstret, en växt som tog sin plats eller ett annat levande väsen som vi delade tiden med. Snöfrid Caldeborg visar mänskligheten genom de objekt som omger oss. Hur oron sprider sig som en farsot och fördunklar sinnet och livsgnistan – kanske även livet i sig. Genom husens struktur finner vi tryggheten och det beskydd som behövs från världens hemskhet.
Åter till klimathot och biodiversitetens varande. Även växter och djur behöver beskydd. Mänsklig längtan ska inte övergå den helhet som behövs för att allt ska kunna leva tillsammans. Världen är orolig. Politik, krig och mänskliga begär överskuggar ett av jordens största hot. Mänskligheten. “Tills vidare” visar att ingen eller inget går fri från svärtan, men också att vi kan finna tröst i våra drömmar om en plats i form av ett hem.
Snäckans form kan genom konsthistorien tolkas på en rad olika vis. I sammanhanget av det annalkande hotet kan den, med sitt nebulosaliknande mönster, läsas som en symbol för evigheten. Den eviga tiden är hotad. Subtilt men ändå självklart visar konsten på det jag, och kanske många med mig, idag känner. En växande oro och otillräcklighet. Utställningen är på så vis starkt berörande och visar på en samtida skörhet.
1) Charlotte Mcconaghy, Den sista migrationen, (2021).
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
Volym 2026-07-07
Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.