En utställning om älgar, skarvar, vargar och viljan att kontrollera naturen
2026-09-18 13:08
Ina Palm på Kramfors konsthall
Utställningen Samband med konstnären Ina Palm möter mig med ett lekfullt måleri där idén om älgen står i centrum. Akryl på masonit, färg i flera lager innan älgen kommer som en punkt ovanpå. Samma älg återkommer, en schablon, vänd antingen till höger eller till vänster. Älgmålningarna radas upp längs väggen. Samma storlek, tänker A4, och samma utförande. De påminner om en grafisk teknik. Men det är måleri. Vidare in i utställningen utvecklas måleriet, med andra material och underlag, men jag ser sambandet.
Det är som om de tvådimensionella verken har ett meddelande högst upp på ytan. En älg, en ögrupp, en lav. Som punkter. Objektet sätter stopp för meningen som är verket. På ytan under objektet sker mycket spännande. Underlaget till ö-målningarna är kollage av tidningspapper, som sedan täckts av ett tunt lager silkespapper. Det vita, transparenta pappret får ibland sticka ut över kanterna. Samma är det med lavmålningarna. Man ser det inte först men runt den konkreta laven träder ord fram, blyertsord, blytunga hatord. Orden beskriver sådant som sägs om skarven.
Älgarna befinner sig istället på lager efter lager av akrylfärg. Även ett fågelmotiv förekommer på liknande sätt. Jag ser att det är en schablon av en skarv. Denna hatade fågel.
Hatade djur. Även vargen ryms. En vargunges konturer ritas på det silkespappersklädda tidningspappret. Ungens huvud är vänt mot månen. I utställningen är månen placerad utanför målningen i form av en sågklinga.
Både älgen och skarven är målade, ifyllda med stark färg. Men vargungen är bara en kontur. Kanske ett försök att gestalta vargen som det väsen och det djur som är mest utsatt just nu.
Vi hatar bort djur. Vargen har varit hatad i många hundratals år. Kanske alltid. Skarven, som enligt vissa förstör hela öar, är så hatad att folk vill utrota den, utplåna den totalt. Jag tänker på bävern som jag själv arbetat med, den var länge utrotad i Sverige. Människan har nog gjort så genom alla tider, utrotat djur och folkgrupper som vi hatat, trängt undan. Ofta har dessa kunnat dra vidare längre bort. Men nu är det stopp. Vi människor har ockuperat hela jorden, ingenstans att ta sin tillflykt.
Älgen beskrivs allt oftare som ett problem i skogsindustrins Sverige. Men för mig är det otänkbart med ett Sverige utan älg. Jag har svårt att förstå problemet. Har svårt att förstå älgen som en skadeinsekt. En viss procent av det vi producerar måste kunna delas med andra. Men procentandelarna sänks stadigt i jakten på högre och högre avkastning.
Utställningen väcker frågor om hur vi ska leva tillsammans. Vem som räknas som värdefull. Jag hör två besökare prata om fästingen, dess roll i ekosystemet. Jag hatar fästingar och får rysningar i hela kroppen. Jag inser att jag är en av hatarna. Vill jag verkligen utplåna fästingen? Visst har jag också tänkt: vad är den bra för? Huga.
På så vis blir utställningen också som en spegel. Den får mig att få fatt i mina egna tankar och åsikter. När det går riktigt illa tänker vi likadant om andra, om hela grupper av människor. Och det förenklar vid utrotning, pogromer.
Meddelandet, punkten, handlar om att vi lever parallellt med djur och organismer som våldsamt trängs undan till förmån för vårt sätt att leva. För vår produktion och konsumtion eller, som det ofta heter, vår säkerhet.
Trots det mörka temat, hatet och våldet, uppfattar jag utställningen som ljus och luftig. Längre in finns skulpturer som tar lite andra stigar. Även ett stort textilt verk på väggen där små rutor av olika textilier bildar ett berg mot en svart botten.
Mitt i atriet står ett fantastiskt podium där ovansidan täcks av rutor i lätt korroderat stål. På podiet står verket ”Bräckligt kärl”, en stor skålformad skulptur av tidningspapper, textil, lim och kakelfix, en teknik som konstnären utvecklat själv och, som trots verkets namn, blir väldigt hårt. Kärlet väcker nyfikenhet hos mig. Det ser lite ut som ett stort äggskal med sina vassa kanter. Kanske är det skarvens ägg.
Tydliga former, ordbilder och materialitet i lager får gestalta människans oförmåga att leva med och respektera det som verkar annorlunda än oss själva, det vi inte kan kontrollera eller det som ibland skrämmer oss. Framförallt framträder människans övertro på sitt eget tolkningsföreträde i relation till de fragment av universum som vi uppfattar som vår egen värld.
Text och foto: Madelaine Sillfors
Volym 2026-09-18
Madelaine Sillfors är konstnär verksam i Prästmon. Hon arbetar med skulptur, performance och måleri och har en masterexamen i fri konst från Konsthögskolan vid Umeå universitet, där hon även studerade estetik.
Hon har varit medlem och ordförande i det konstnärsdrivna Galleri CC i Malmö samt arbetat som curator och verksamhetsledare vid Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Hon är engagerad i Konstnärscentrum Nord och ställer ut tillsammans med konstnärsgruppen AAAS.