Färgstarka hemligheter och lerans mörker
2026-09-23 14:12
Hos Karin Hesse träder landskap och figurer fram ur färgstarka abstraktioner. Olivier Maximilian låter leran bära ett mörkare symbolspråk, där magi, våld och folktro möts. På Sundsvalls konstförening visas två konstnärskap som tycks röra sig i helt olika riktningar.
Karin Hesse, en av förra årets Göran Dahlberg-stipendiater, arbetar med färgens kraft, med kompositioner som vibrerar av energi och samtidigt har en påfallande lätthet. Hon beskriver sig själv som kolorist. Det är en träffande beteckning eftersom färgen är det första som möter blicken och det som håller samman hennes måleri. Färgerna är kraftfulla och uttrycksfulla, och utstrålar en självklarhet. Hesse målar med en oräddhet som gör att färgen aldrig tycks be om ursäkt för sin närvaro.
Vid första anblicken uppfattar jag färgfält som söker sig fram till harmoniska kompositioner. Men ju längre jag tittar, desto mer börjar de omvandlas. Det som först förefaller abstrakt börjar anta former och berättelser. Landskap träder fram – berg, dalar och vatten liksom människor.
Det intressanta är att det figurativa inte är det som fångar blicken först. Det ligger snarare dolt i färgens och kompositionens självständiga liv och framträder efter hand. Som i målningen ”Simmare”. Det tar en stund innan jag kan urskilja simmaren i det övre fältet, och utan att läsa titeln hade figuren sannolikt inte framträtt för mig. I stället ser jag ett vattendrag, ett träd, en udde och kanske ett begravningsfölje. Titeln fungerar därmed som en nyckel, men inte nödvändigtvis som ett facit.
Det är lätt att invända mot titlar som styr betraktarens blick. Samtidigt visar Hesses målningar hur en konkret titel kan vidga upplevelsen snarare än begränsa den. Den tillför ett nytt lager och gör det möjligt att upptäcka sådant som annars förblir dolt. Vi ser alltid utifrån våra egna erfarenheter, men ibland behövs en ledtråd för att något nytt ska kunna framträda.
Om ”Hon som går” berättar Hesse att målningen ursprungligen var stående, men att hon vände den till liggande format och upplevde att den då fungerade bättre. När jag ser den tänker jag på Ofelia, liggande i vattnet, och det som förut antagligen var löven på ett träd, läser jag nu som näckrosblad. Den förändrade riktningen gör inte titeln mindre relevant, utan snarare mer gåtfull och mångbottnad.
Olivier Maximilians krukor och skulpturer samsas med Hesses målningar i konsthallen, men förändrar stämningen påtagligt. Med en bakgrund som tatuerare arbetar Maximilian i dag som keramiker på heltid. I hans verk kombineras lerans mjukhet med en bildvärld hämtad från esoterik, folktro och häxkonst.
Krukorna är dekorerade med symboler som för tankarna till tarotkort och heliga tecken. Metalliskt skimrande glasyrer ger vissa föremål en hårdare karaktär, och ur keramiken tränger vapenliknande former, bland annat den som brukar kallas morgonstjärnan – en järnkula med vassa piggar fäst vid en kedja.
Här uppstår en konflikt mellan föremålets funktion som kruka och dess symboliska laddning. Bruksföremålet blir en skulptur som tycks bära på en rituell avsikt.
Titlar som ”Martyr”, ”Reaper”, ”Demon Jar”, ”Shame” och ”Death” förstärker det mörka uttrycket. Det känns sårigt, hårt och ibland brutalt, med ett symbolspråk som rör sig kring magi, död och hot. Samtidigt finns en precision i hur Maximilian låter materialet bära det hotfulla.
Det vore enkelt att beskriva utställningen som ett möte mellan ljus och mörker. Men kontrasten är mer intressant än så. Hos Hesse träder motiv fram ur det abstrakta, medan Maximilians funktionella föremål laddas med symbolisk betydelse. Båda arbetar med förskjutningar – något är inte riktigt vad det först verkar vara.
Hesses färgfält rymmer landskap, människor och berättelser. Maximilians krukor blir behållare för en värld av magi, död och hot. Tillsammans väcker de frågor om hur vi ser, tolkar och tillskriver det vi betraktar betydelse, och om hur lätt en avsikt kan gå oss förbi om vi inte dröjer kvar i det vi ser. Det är en utställning där kontrasterna är tydliga, men där det också finns anledning att stanna upp och låta det första intrycket förändras.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-09-23
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.