Lena Granefelt, Flora Supersum 2818. ©Lena Granefelt.

Flora supersum

2018-10-30 10:40

Lena Granefelts fotografiska projekt visas på Sundsvalls museum

Naturens höstliga slagfält, trädgård i domedagsmörker, en växtlighetens rykande krigsskådeplats. Skymningsland där inget kommit undan, allt dör. Men egentligen inte. Lena Granefelts fotografiska poesi av naturens förberedelser inför vintern är dyster, lite skrämmande och samtidigt vacker, skön att betrakta. Under den tysta ytan pågår förvisso ett krig där endast starkast vinner, men i motsats till människors död i krig är naturens död skenbar, förruttnelsen en livsnödvändig vila inför en återkomst. Att betrakta naturens väg mot vila, trots det dramatiska i flertalet av bilderna, ger förhoppning och en föraning om att inget är slut. Allt kommer med största sannolikhet att komma åter. Om och om igen, så länge rätta förutsättningar fortfarande råder.

Fotografierna i utställningen är uppdelade i svart och vitt. De mörka bilderna med vissnande växtlighet har genomgående svarta ramar. De som visar de livgivande fröerna, de som bär på möjligheter till nytt liv, har alla en vit, tom bakgrund och vita ramar. Här, i två av de vita bilderna kommer en känsla av humor fram, som i fotot Praktvädd, Scabiosa atropurpurea, där frökapslarna snarast liknar små ufon, rymdkapslar som letar en lämplig landningsplats på jorden. Och i Björnmossa, Polatrichum commune, där fröerna påminner om långhalsade cykloper stående på vakt, lite förvånat spanande ut i den tomma vitheten. Bilderna är mycket skickligt gjorda tekniskt sett, men kanske balanserar några av dem på gränsen till att bli skolplanscher mer än undersökande fotografi.

I de mörka bilderna finns en kraft, en laddning. Kanske har hon inspirerats av Anselm Kiefer i ett av fotografierna, Astilboides 2068. Det är i alla fall det första som slår mig när jag ser den här bilden. Kiefers solrosor. Sedan jag såg hans verk har jag undrat vad som kan tilläggas i fråga om solrosor efter det. Så inför det här fotografiet av Lena Granefelt tänker jag, hon är modig. Men här finns verkligen något extra som suger tag, en suggestiv tyngd som utmanar, det känns lite obekvämt i det vackra.

Innan jag lämnar utställningen funderar jag på nödvändigheten med att ha med lådor med jord och vissnade blommor, löv och gräs inne i utställningen. Ett stycke verklighet som redan finns dokumenterat i fotografierna. Tankarna fick ett omedelbart svar av en förbipasserande besökare som sa till sitt sällskap:
Ja men det här gör ju att det blir mer verkligt.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2018-10-30

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format