Fotografierna som byggde myten om Kiruna

I hjärtat av det nya Kiruna, i det marmorerade stadshusets innersta vrå, ställer KIN ut en del av stadens själ. Åtminstone sådan den mättes, vägdes och gick i arv genom den ikoniske fotografen Borg Meschs blick. Redan utställningens titel, ”Bruket av fotografi”, påminner om hantverkets partiskhet. Det är val av vinklar och motiv, korta ögonblick av långa rörelser. Det är narrativ och förlorade kontexter.

Påminnelsen förstärks genom Hans-Olof Utsis bidrag. Som lokalt förankrad fotograf undersöker han hur Meschs klassiska bilder fortfarande används i stadens rum. Det är mycket tänkvärt. Ibland är syftet uppenbart, som när ett nybyggt hotell, i ett centrum som precis uppstått, lånar Meschs bilder i ett anspråk på kontinuitet. I andra fall blir det mer invecklat, som när fönstren i tömda butiker i Kirunas gamla centrum täcks av Meschs fotografier. Det är en dömd konst. Byggnaderna ska strax gå under. Staden ska visst dö flera gånger.

KIN:s utställning löper längs en trång passage som tvingar dig nära. Skärpan och ljuset i de sekelgamla bilderna fascinerar. Du ser kläderna veckas över rallarnas svettiga kroppar, belåtenheten i den mätta överhetens ansikten, nästan känner röklukten i de vedeldade husen. På ett fotografi syns elektriska lampor tändas på gruvberget Kiirunavaara – detta berg som har finfördelats i stålprodukter spridda över alla kontinenter, som hyser människor i höghus och fabriker; som rostar i jorden där andra världskrigets pansar drog fram och som nu åter bearbetas för nya krig. Men som då, i skymningens 1910, när det just besegrats av tekniken, stod för något okänt.

Borg Mesch, gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm och Prins Eugen – som målat altartavlan i Kiruna kyrka – blev centrala gestalter i stadens skapelseberättelse. De var männen som erövrade vildmarken och vildarna, det vill säga samerna och arbetarna på flykt norrut. Det är en mytologi som förstärkts genom den efterkommande användningen av Meschs fotografier. Även när folket avbildats i armod – utanför en kåta eller fläsklådekåk, med kjolar i snön, som smutsiga barfotabarn eller råbarkade män med korphackor – har budskapet varit att räddningen kom genom den bildade borgerligheten. På Lundbohms minnessten står: “Till fosterlandets båtnad blottade han bergets skatter och skapade staden.” Nu kräver gruvans utbredning att hans kvarlevor grävs upp och att staden rivs. En ödets ironi.

Just temporaliteten är betydelsefull i KIN:s utställning. En epok tycks gå mot sitt slut. Ansiktena, träden och byggnaderna som fångats av Mesch berör oss inte som förr. De hör till en försvunnen skapelse, till ålderns främlingskap och avslut. Den resan är över. De stora rorsmännen har nått andra sidan. Därför blir det också möjligt att betrakta deras verk mer nyktert, att se saker för vad de varit, men i avståndet finns också något plågsamt. Vi bläddrar i någon annans familjealbum och undrar varför de egna erfarenheterna saknas. Det borde ha varit vi. Var finns bilderna på oss?

Den hårda sanningen är att de inte finns. Vår tid är övergångarnas. Vi har dissocierat, hamnat i ett flytande tillstånd mellan beslut, där de gamla upphävts men de nya inte fattats. Ett sådant tillstånd är svårt att avbilda, eftersom det består av rörelse, spridda riktningar, destinationer höljda i dimmor, en intensiv men ännu tillbakahållen energi. Kanske kan därför många besökare uppleva en trött distans inför utställningen, en svårighet att ankra vid tavelväggarna. Det förminskar dock inte deras historiska värde. Tvärtom är det kanske först nu, i avsaknad av en “bildad borgerlighet” och med facit från de koloniala och nationalistiska projekten, som vi verkligen kan tillägna oss och överskrida detta kulturarv.

Kiruna kommun har en enorm samling av Meschs verk. I KIN:s utställning presenteras ett brett och genomtänkt urval, medan Hans-Olof Utsi tillför en samtida blick som fördjupar förståelsen för kommande generationer. Det är måhända svagt, men det ligger fortfarande ett varmt skimmer över dessa fotografier, en socialt konstruerad nostalgi som bryter av mot de kalla vindarna på Kiruna stadshustorg. Vi kan vila i den känslan en stund. Vi kan medverka en sista gång innan vi går vidare.

Text: Jari Söyrinki
Foto: KIN museum för samtidskonst

Volym 2026-05-22 

Länk för delning

---

Jari Söyrinki (född 1982 i Gällivare) är gruvarbetare och skribent boende i Kiruna. Han är utbildad vid Långholmens författarskola och tidigare ledarskribent på ETC nyhetsmagasin. Som krönikör, essäist och artikelförfattare har han publicerats i bland annat Dagens Nyheter, Aftonbladet och Kontext Press.