Från figurativ friktion till färgernas innersta ljus
2025-05-08 13:27
Anders Lidén på Härnösands konsthall
I Anders Lidéns retrospektiva utställning får vi följa ett fascinerande konstnärligt arbete som sträcker sig över flera decennier. Från 1970-talets figurativa friktioner till 2000-talets intensiva nyanser i blått och rött. Ett konstnärskap där ljuset blir både tema och riktning.
Lidéns måleri från tidigt 70-tal är starkt berättande och intensivt, ibland groteskt, samtidigt figurativt och motsträvigt. Men redan här finns ljuset. I verket ”Storråttan” hänger en ensam lampa från taket och kastar ett starkt sken över den döda råttan i ett för övrigt mörkt rum. Det här verket har något mer betydande än bara form och färg; det tar med sig ljuset som sedan följer genom hela konstnärskapet.
Under 80-talet förändras måleriet, det blir lättare och mer abstrakt. I ”Landskap” är färgen nästan skirt transparent. Solen anas genom en tunn, blå himmel och sprider ett intensivt ljus som får landskapet att sväva. Här börjar Lidén experimentera med färgens möjligheter tillsammans med geometriska former och i slutet av 80-talet resulterade det i ett antal ”solmålningar”.
Genom 1990- och 2000-talet blir både ljuset och färgen mer intensivt. Den blå och röda färgen tar över och blir signifikant för Anders Lidén. Likaså cirkeln och kvadraten – uråldriga symboler för solen, jorden, ljuset och mörkret, men också för andens flyktighet och materiens tyngd.
Det är i de senare verken som färgen tar över helt. Först kom det blå. Lidén beskriver dess ursprung i ett minne: ”Solbildernas yttre ursprung är när jag som ung satt på vinterisen och pimplade. När jag slöt ögonen såg jag tydligt en röd himmel med en blå sol och insåg att vi har ett blått solsystem.” Sedan tillkom det röda, och vidare i kombination bildar de två färgerna en visuell värld där formerna tycks upplösas vid längre betraktelse. De blå och röda målningarna ter sig som hägringar. Det röda vibrerar så intensivt att kamerans autofokus ger upp, det hittar inget att fästa vid. Som om färgen vägrar bli fångad. Den är inte ett lager, utan ett tillstånd. När måleriets densitet uppstår ur färgens intensitet och inte volym, när tyngden i måleriet är intensiteten, uppstår något bortom motivet, bortom allt. Tiden kollapsar.
Ett verk från 2025 finns med i utställningen: ”Nigrum”, latin för svart. Här kan anas en association till nattskugga vars latinska namn är just Nigrum solanum. Målningen bryter av de glödande röda och blå dukarna. Vi möts av en svart kvadrat, konstruerad som en låda, där en mindre kvadrat centrerat i bilden, ett litet hål in i det mörka, har öppnats upp. I denna öppning är ett ockrafärgat objekt placerat. Även det ser ut att sväva, äga sitt eget ljus. I det tidigare verket ”Skuggan äntligen fri” verkar den svarta kvadraten börja lösas upp och försvinna. Kanske är ”Nigrum” den kvadraten, den som samlar upp dess rester. Uppfångad, materialiserad, blir den det verk som knyter ihop konstnärskapet. Från mörkret hos ”Storråttan”, genom ljuset och färgen och åter till ett nattskuggans ljus och en meditativ stillhet.
Det sägs om Mark Rothkos målningar att lamporna i rummet lika gärna kunde släckas – målningarna skulle ändå synas. För de bär på en inre glöd. Detsamma gäller Anders Lidéns blåa och röda dukar. De behöver inte reflektera ljuset – de är ljuset.
Text och foto: Ann-Kristin Källström
Volym 2025-05-08
Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida