Härke konstcentrum på Härnösands konsthall
2022-05-24 12:58
”Nu är det vår tur”
Utanför lokalerna på övre planet möter mig Anders Sunessons träskulptur ”Orkestern I-III”. Tre glada musikanter slår an en ton för vad jag tänker komma skall men den där brokiga stämningen den uteblir. Här är i stället 43 verk sammansatta till en förvånansvärt homogen utställning med tanke på antalet konstnärer och verk representerade både vad gäller teknik, färg, form och uttryck, en imponerande bredd. En stilren balanserad blandning av måleri, grafik, skulptur samt keramiska verk både som skulptur och bruksföremål.
I många av de målningar som visas har konstnärerna arbetat mer abstrakt med ytor och monokrom eller sparsmakad färgkomposition och form. I exempelvis Elin B Ståhls ”Över markerna I” silar ett skirt ljus fram ur svagt framträdande fält av vitt, gult och grått och i ”Hårt beskuren, växer stark” av Kersti Grönlund, slingrar sig växtkraften i sakta mak med gråvita grenar över en ljusare gråvit yta. En annan stillhet, en fotografisk ögonblicksbild, upplevs i Maria Olssons målning ”Betraktarna”. Tre personer ser ut över ett landskap där inget rör sig, vattnet i fjärran ligger blankt, ljuset och färgerna lägger en förtätad stämning över bilden. I kontrast till all denna stillhet råder i Elisabeth Athles verk ett kaosliknande tillstånd, livfulla penseldrag i en mer intensiv rosaröd färgskala och som i ”Smaka mig” ger en känsla av tumult.
Grafiken bjuder här också på mer stillsam färgskala och uttryck. Som i till exempel Ewa Carlssons tre monoprint, ”Chauney´s World III”, ”Surrealistic” och ”Wishing she was here”. Ryggtavlan av en äldre herre i brun kavaj och brunt plommonstop står stilla med blicken i fjärran, fast i sitt drömmande och sin längtan tills skymningen lägger ett blått ljus över det hela. I serigrafin ”Öjeblik” av Odd Larsson sitter två personer och ser åt var sitt håll eller kanske blickar inåt där minnen sakta dyker upp och visar sig samtidigt likt skuggor som speglas i den grå bakgrunden. Minnen och drömmar blandas också i Cathrin Johanssons serigrafier på stålplåt. I det underfundiga verket ”Resan” står två damer med en resväska bland högresta snötäckta norrlandsgranar. Minnen eller kanske drömmar som aldrig blivit verklighet dyker upp som en hägring av en slottsliknande byggnad i bakgrunden. Alltmedan exotiska växter kommer upp ur de nedsuttna soffkuddarna. Den svartvita torrnålsgrafiken representeras med bland annat en bild av Anna Fors i "Cirkusfikon IV" där tre svart- och vitrandiga föremål liknande lätta uppblåsbara ringar tycks hänga svävande som papperspuffar fästa i varandra med en tunn röd tråd. Som heliumballonger barn tappar snöret på, ohjälpligt förlorade stiger de sakta mot skyn. I serigrafin ”Jag håller dig” av Anna Vidmark ser en omöjlig balansakt ut att ändå kanske ordna upp sig i sista stund av tre oformliga spretiga former placerade på varandra.
Ewa Carlsson, "Chauney´s World III", "Surrealistic", "Whishing she was here", monoprint. ©Ewa Carlsson/Bildupphovsrätt 2022.
Härke förknippas ofta med grafik på grund av den grafiska verkstad som ligger i byggnaden och tänkte att det skulle vara fler grafiska verk i utställningen. Desto mer grafik har visats på Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik. Där har utställningen "Jämtland är här nu" under tre veckor pågått parallellt med den på Härnösands konsthall, och merparten av verken där från Härke konstcentrum har varit grafik i olika tekniker. Även om Lokomotivs lokaler är mindre till ytan, var antalet verk i stort sett lika många som på konsthallen. Där på galleriet uppstod, den på konsthallen uteblivna brokiga och livfulla stämning, som just samlingsutställningar kan bjuda på.
”Nu är det vår tur” är en vacker utställning men kanske saknas det mer spretiga, som sticker ut från mängden, gör att det börjar vibrera, överraskar. Det som ändå överraskar lite här är de små keramiska skulpturerna, till exempel verket ”Snön”, placerat på en hylla under Kåre Henrikssons målning ”Utan titel”. Tillsammans med tre andra verk av Annika Persson skiljer ”Snön” ut sig med sin minimalistiska hudlösa gestaltning av en sälkut, vit och blind ligger den där med ett hjälplöst uttryck. De fyra verken är fint i samklang med målningens prickar och skuggfigurer. En annan keramisk skulptur som inte direkt sticker ut men i sin enkelhet gestaltar en frukt är ”Ananas” av Annika Thofelt, glädjande okomplicerat. Vardaglig skönhet hittar jag också i Björn Dahlströms ”Tre kannor”, högresta med ett något kaxigt uttryck blickar de uppsträckta ut över lokalen.
Annika Persson, "Snön", keramisk skulptur.
©Annika Persson/Bildupphovsrätt 2022.
Sist, men inte minst, annat än till måttet, ”Traces of friendship” av Bodil Halvarson. I en liten ram gjord av alträ och med frontsidan i glas skimrar det av guld, och inte av vilket guld som helst. Väggarna i det här verket, som påminner om ett tittskåp, är klädda med den speciella guldmosaiken från Orsoni, Venedig. En mosaik som görs i den unika kombinationen glas och 24 karat guld. Likt en gyllene Pandoras ask, där det enda som blivit kvar är hoppet, instängt efter att den av nyfikenhet öppnats och sedan stängts igen. I det här verket finns också endast en sak inneslutet, ett litet träd. Ett hoppets träd, och det blommar.
Text och foto: Ann-Kristin Källström
Volym 2022-05-24
Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida.