Hopsydda drömmar och karvade minnen
2026-05-14 11:02
Fredrik Lindqvist på Härnösands konsthall
Träsnitt, mönster och grova stygn möter mig i en märklig och väldigt fysisk helhet när jag kliver in på Härnösands konsthall för att se Fredrik Lindqvists utställning ”Berättelsen tar aldrig slut”. Först fattar jag nästan inte vad jag tittar på. Jag går närmare, backar igen, försöker läsa bilderna. Det är träsnitt, ja – men tryckta på tyg i starka, stundtals nästan motsträviga färger och mönster. Delar av bilderna är hopsydda till större kompositioner. En arm, en fjällsluttning, ett ansikte, en skugga. Jag ser motivet först, sedan faller det isär i fragment och jag börjar förstå hur varje del är ett eget, minutiöst bearbetat träsnitt.
Lindqvists metod känns befriande oresonligt. Träsnittets svartvita logik finns kvar – ristningarna, kontrasterna, det handfasta arbetet i linjerna – men i mötet med textilen händer något annat. Tygernas mönster nästan skaver mot motiven. Sömmarna blir synliga sår genom bilderna, inte diskreta sammanfogningar.
De stora formaten tar plats med en sorts kaotisk självklarhet. Särskilt ”Der sommer wird heiss”, som möter mig direkt i det första rummet. Den spegelvända texten gör att verket känns undanglidande, som något man sett genom ett skyltfönster eller fångat i ögonvrån från ett tåg. Här passerar människor med resväskor, armbandsur, urbana fragment och ett stort gapande ansikte. En halvnaken kvinna tycks dras mot munnen, nästan som om hon frivilligt försvinner in i den.
Jag lyckas inte ”förstå” bilden, och det är antagligen heller inte meningen. Lindqvist arbetar inte logiskt berättande, snarare bygger han ett mentalt tillstånd. Det känns som drömfragment från ett samhälle som går på högvarv där konsumtion, resande, mode, sexualitet och oro flyter ihop till ett rastlöst brus. Det finns något nästan överhettat i flera av hans större verk, som om de befinner sig precis före sammanbrottet.
I den stora svartvita ”Mötet” skiftar stämningen. När färgerna försvinner blir allt kyligare, mer stilla och samtidigt märkligare. Kvinnor med djurmasker samlas kring ett stort träd tillsammans med gorillor och sköldpaddor. En kvinna sitter högt uppe på en barstol, en annan lutar sig tillbaka med korsade ben. Ingen ser förvånad ut. Snarare verkar de helt hemma i situationen, som om ritualen pågått långt innan jag kom dit.
Maskerna känns heller inte som förklädnader utan snarare som roller som blivit synliga. Som om identiteten alltid redan är ett spel och Lindqvist bara gör det tydligare än vi vanligtvis vill erkänna. Det är lekfullt och obehagligt på samma gång. Civilisationen framstår som tunn, nästan dekorativ, och under ytan pågår något mer djuriskt, instinktivt och svårkontrollerat.
Som kontrast till de större, mer surrealistiska verken finns en rad mindre bilder som speglar något helt annat. Här är det vardagens och dess trivialiteter som står i centrum – någon som drar på sig strumporna, barn som leker, ett par på väg att golfa, en kvinna framför ett fönster. Fjällturer, små gester, till synes obetydliga ögonblick. På en vägg hänger flera av de mindre verken tätt tillsammans, nästan som bilder i ett fotoalbum. Lindqvist gör minnena märkligt levande och samtidiga, som om de fortfarande pågår någonstans bredvid oss, som om berättelsen aldrig behöver ta slut.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-05-14
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.