In i evigheten ...

”In i evigheten” visas just nu på Västerbottens museum i Umeå fram till 29 oktober 2023. Prosaiskt hänger verken ett och ett, eller i sin egen lilla grupp, utan att kommunicera med nästa verk. Många får vi bara möta på en skärm; 4 sekunder räcker knappast för att hinna föra ögonen över en digital representation av en oljemålning.

Samlandet som företeelse är i sig intressant. Vad är en samling? Frågan vad den ska bestå av och hur den ska växa är återkommande oavsett slag. Passionerade samlare kan skapa förföriska samlingar oavsett om det är porslinselefanter eller knappnålar. På Västerbottens museum växer samlingen som inköpare anser representerar konsten och konstnärerna i regionen över tid.
Systemet med att det är få, i somliga fall enbart en, som sitter på uppdraget att köpa in leder alltid till frågor om smak och representation. En ensam intendent ska göra ett urval så att det i sin tur leder till en dynamisk, representativ samling, svårt!
I ”In i evigheten” saknar jag ljudverken, videoverken och performanceverken. Passion kan vi möta i enskilda verk, men i samlingen som helhet hittar jag ingen röd tråd.

Konstnärernas prekära ekonomiska situation blir tydlig i de verk som köpts in från större produktioner, projekt där konstnären skapat en serie eller större installation och där inköpsbudgeten bara räckt till enstaka objekt. En av mina professorer på Konsthögskolan i Umeå sa åt oss studenter att om möjligt inte sälja enstaka verk, plötsligt kanske man möter den där samlaren som vill ha allt, och då får ens verk komma hem och tas omhand av en som verkligen bryr sig om hela ens konstnärskap. Men som konstnär är det svårt att säga nej till att få sälja, och även till att ingå i den samling som ändå är lite fin att vara en del av. Att verket i sin helhet slaktas är risken man får ta. Makten och slakten.

Som besökare av den här utställningen är det svårt att få en förståelse för det enskilda verket, då det inte finns någon information om dess sammanhang, eller konstnärens intention. I utställningen står ingen annan text än upphovspersonernas namn. Inte heller hur man tänker och väger eventuella inköp. Inte heller budget. Inte heller hur man tänkt kring den faktiska utställningen som besökaren möter, eller kring hängningen. I en av montrarna står verket Samefigur i sydsamisk kolt, där flera ömt snidade träfigurer står i en klunga, slumpmässigt kommer sen ett glasobjekt och ett anisbröd i brons. Tystnaden breder ut sig.

Några få verk klarar sig bra i sin övergivenhet, som Knutte Westers ”En hemlig plats” i brons och Anna Kristensens ”Pärlor” i olja. Britt Hillboms ”Mora”, ett vikt grafiskt blad, fungerar också själv.

Anna Kristensen, ”Pärlor”, olja på plexi, 2021.
©Anna Kristensen/Bildupphovsrätt 2023.

Västerbottens medborgare borde få känna wow! Vi har detta tillsammans, vilken lycka! Men en sådan känsla får jag inte när jag vandrar genom rummet.

Antalet utställningsrum för nu levande och arbetande konstnärer minskar i rekordfart. Sara Kulturhus innebär att man i Skellefteå nu visar totalt 8 månader konst per år jämfört med föregående 22 månader. Fler och fler rum för konst i Umeå, som förut bara ställt ut verksamma konstnärer, väljer att visa studentutställningar flera veckor, ibland månader, där utställningsersättning inte utgår, för att klara budget. Är även utställningslängden på denna utställning ett symtom på detta? Under den tiden kunde de visa tre utställningar, eller åtminstone två. Där en konstnär kunde få utställningsersättning och produktionsmedel att producera en ny utställning. Istället fylls en av de vackraste konstrummen vi har här upp i norr med en ganska oinspirerande redovisning, in i evigheten, (amen).

Text och foto: Madelaine Sillfors

Volym 2023-05-16

Länk till denna artikel

Madelaine Sillfors är konstnär, bor i Umeå och arbetar med skulptur, teckning och måleri. Hon har sin masterexamen i fri konst från Konsthögskolan vid Umeå Universitet, där hon också läste estetik.
Hon har varit medlem och ordförande i det konstnärsdrivna Galleri CC i Malmö och arbetat som curator och verksamhetsledare på Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Just nu driver hon nätverket AAAS, arbetar med KcNord och är ordförande i KRO i Västerbotten.