I ett rum med trägolv och snedtak hänger åtta stora bilder. Betraktaren ser bilderna till vänster på fotot, de sträcker sig bortåt till väggens hörn för att sedan fortsätta på nästa vägg. Bilderna är textila kollage och föreställer historiska kvinnor.

”Kollektivet” – en samling utställningar

2023-06-09 19:33

Havremagasinet, Boden

Hela året har Havremagasinet fokus på kollektiv. Just nu pågår sju utställningar som samlas under namnet ”Kollektivet”. Utställarna har olika kopplingar till ordet kollektiv. Alla sex våningar i den före detta militärbyggnaden tas i anspråk och som besökare uppmanas man att åka den gamla godshissen högst upp för att sedan arbeta sig ner genom utställningarna. Så gör även jag.

På översta våningen är Ingela Johanssons utställning ”Svart Sol”. På hela planet finns ett blandat urval av verk där hon vill visa gemenskap, en ständig kamp för jämställdhet och ett hållbart samhälle. Jag dras främst till Ingelas åtta textila kollage över historiska kvinnor som inspirerat henne. Vi ser bland andra Virginia Wolf och Simone Weil. Verken är alla cirka 150 x 75 cm och hänger intill varandra.

Vi går en trappa ner till colombianska bildkonstnären och universitetsläraren Gabriela Pinillas utställning ”María Cano, röd väldigt röd & Policarpo”. Gabrielas konst fokuserar på Colombias historia, särskilt på de händelser som ignorerats i de officiella narrativen. Hon riktar strålkastaren på den socialistiska aktivisten, poeten och samhällsledaren María Cano som kämpade för medborgerliga rättigheter, för kvinnors rätt till egendom och mot dödsstraff. Gabriela gestaltar Marías kamp genom stora platsspecifika muralmålningar, kopior på flaggor från den tiden och en bilderbok. Målningarna och böckerna är bjärta och tydliga med vad de vill berätta. De andas Sydamerika fast i en modern tappning, på gränsen till barnböckers bildspråk.

På våning fyra visas konstnären Elina Juopperi, Finland. Bland annat har hon ett ljud- och videoverk, ”There is Another Way”, där slarvigt upphängda högtalare turas om att spela upp brus varvat med intervjuer om övergreppen på Elwhastammen i Washington. Deras vattendrag, floden Elwha, dämdes upp under tidigt 1900-tal. Följden blev ett nästintill förstört laxfiske samt att heliga områden och boplatser dränktes. Vi hör också om den efterföljande kampen som främst stammens äldre kvinnor drev. De kämpade tills vattenkraftverken lades ner och dammarna revs. Nu pågår ett restaureringsprojekt för att områdets ekosystem ska återhämta sig.

Ytterligare en trappa ner finns två utställningar med främst dokumentära fotografier. Utställningen ”Livet. Inte bara mitt” av fotografen Anders Marner visar svartvita foton, till stor del tagna från en vardag och ett folkliv i Boden mellan 60- och 70-tal.
Andra delen av våningen upptas av klimataktivisterna Lena Lagerstams och Bernt Selbergs bilder från livet på barrikaderna och kampen för bevarandet av naturens resurser. Foton från protester varvas med foton på stunderna och pauserna mellan, vikning av flyers och musiker som spelar.

Mellan två träpelare sitter Kristina Müntzings verk upphängt. Det är ett stort utskrivet porträttfoto i sepia av en kvinna. I utskriften är plastband inflätade. En del av banden som är invävda i bilden är uppspända i träribbor ovanför den.

Kristina Müntzing, från serien "Don’t Quit Your Dayjob", blandteknik.
© Kristina Müntzing / Bildupphovsrätt 2023

På entréplan finns den utställning som sticker ut mest på grund av att den är en enhetlig konstutställning, i motsats till de andra som känns mer berättande. Kristina Müntzing har i sin utställning ”Aliasing” utgått från fotografen Ida Ekelunds korta karriär under tidigt 1900-tal. Det är hennes svartvita och sepiafärgade porträtt på kvinnor som Kristina skriver ut, ofta i stort format. Ibland upprepar hon porträtten tills de istället uppfattas som en del av ett grafiskt mönster. En återkommande teknik hon använder på fotona är att väva in något som liknar presentband. Kristinas utställning är feministisk. Den textila närvaron är stark fast det knappt finns något textilt material.

Lena Lagerstam och Bernt Selberg kallar sin utställning ”Ingenting förändras av sig själv” och det känns som andemeningen på hela Havremagasinet idag. Eldsjälar som fortsätter belysa orättvisor och konstnärer som lyfter samhällskämpar.


Text och foto: Julia Åker

Fotnot: För att veta mer om ”Kollektivet” genom Katarina Pirak Sikkus avslutade utställning och Gylleboverkets pågående installation så kan ni läsa Eva Stina Sandlings recension i Volym.

Volym 2023-06-09

Länk till denna artikel

Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.

 

 

 

 

 


Tillbaka till toppen