Konst om skogen bortom det synliga
2026-07-28 15:01
Om lyssnande och ekologisk oro i "Till skogs – Mennään metsään – Into the Forest"
På mitt första besök till Norra Kvarken ser jag “Till skogs” med elva konstnärer från Finland och Sverige, utspridda runt bottniska viken: Simon Gripenberg, initiativtagare och kurator, Annika Bergvik-Forsander, Ilar Gunilla Persson, Joost van Duppen, Leif Strengell, Li Taiga, Noora Kauppila, Robert Back, Roser Gabriel Pla, Snöfrid Caldeborg och Mats Caldeborg. I Konstbiotopen visar Jan Carleklev “Vesper”.
Det strömmar ut rök när jag öppnar dörren till Konstbiotopen, som är helt rödmålad invändigt. Här kan man sitta ner på en pall. En strålkastare sveper över rummet, stannar upp som en månbild på bortre väggen och blir sedan en strimma ljus i ett vattenkar placerat på en bashögtalare. Under verkets gång förvandlar vibrationerna vattenytan till en glittrande svart tjärn. Installationen är Jan Carleklevs andra del i projektet ”Om natten vill jag se med mina öron”.
Bredvid den lilla tjärnen står en ensam högtalare i öronhöjd som spelar upp ett ljudlandskap av andning, vattenljud, knaster, pip och en enkel elektronisk musik. I förgrunden tycker jag mig höra ljudet av delfiner, som visar sig vara fladdermusläten som blivit hörbara genom sänkt tonhöjd. Även rökmaskinens knäppande bakom oss blir en del av helheten. Till ljudbilden hörs också en viskande sång som börjar ungefär: “Ljuden bortom våran hörsel, natten rasar genom orden…”, vilket ger verket en starkare dramaturgi och knyter an till titeln, som betyder ungefär “aftonsång”.
I mitt inre tar verket oss med på en nattlig exkursion i en avlägsen, dimmig skärgård där luft och vatten byter plats. Är våra inre världar mer närvarande när vi förlitar oss på vår hörsel framför vår syn? Vi får, som sagt, se med våra öron.
När jag gått tillbaka över den lilla spången genom skogen når jag den övriga konsthallen och bland gropar i gräsmattan, växelvis regn och solsken, läser jag på Roberts Backs museala informationsskyltar om Hästflugan och andra insektsarter. Back har utformat dem som delar av installationen “Verldsbyggnaden”. Texterna kommer från Zackarias Topelius skrifter. Texten på bilden nedan är hämtad ur samlingen “Övrig barnlitteratur”, som finns att tillgå i sin helhet i ett digitalt Topeliusarkiv. De är underhållande, finurliga och varma med detaljerade förstoringar. Det väcks en förundran och en lust att lära. Man vill gå runt och nyfiket se hur Topelius kommenterat de olika arterna.
Inuti konsthallen lägger jag märke till Snöfrid Caldeborgs “Svärtan XXIV”. I denna broderade och nålfiltade avbildning har två tredjedelar av en krukväxt blivit utraderad av en siluett i svart ull. Realismen ger verket en fotografisk och samtidigt collage-artad dimension. Krukans skugga är mycket subtilt broderad. Men den hemtrevliga krukväxten blir en främling bland bilderna av gammelskog, samtidigt som minnet av den bevarats genom hundratals stygn och en minutiöst realistisk färgåtergivning. En påminnelse om tropiska växter vi länge tagit för givna i våra hem. Jag tänker mig den som dammig. I behov av en våt trasa. Associerar jag allt detta utifrån svärtan?
I nästa rum kan man lyssna till Noora Kauppilas verk Näkije. Med hörlurar och sovmask leds man in i lyssnandet och snart verkar jag befinna mig i en grotta där det låter som om någon gråtande försöker lugna ner sig genom sång. Har vi krupit in här för att gömma oss? Senare, under liveframträdandet på vernissagen, berättar Kauppila, med rötter i Karelen, att hon jobbar med gråtkväde; en lång tradition där kvinnor begråter den döde på en begravning eller gråter av rörelse på ett bröllop. Hon ber om överseende med utmaningen att komma i rätt stämning. Med huvudet lutat åt sidan i en gråteduk sjunger hon ett stycke skapat som en sorgesång över både sin farmor och moder jord, i det här fallet våtmarker och myrar i Karelen. Det är fascinerande hur hon och många före henne kan ratta in sorgens frekvens genom rituella verktyg och handlingar. En gråt avbruten av sång eller en sång med ett oroande vibrato av gråt?
I ett annat hörn av det större rummet står små röda skogsscener och närbilder tryckta på små glasskivor vilande på trälister på väggen. Simon Gripenbergs “Red is for endangered, red is for beloved”. Det står en trälåda bredvid med verkets titel utskrivet som vore den fylld med ammunition. Det blir klargörande när jag ser på konsthallens hemsida hur glasskivorna har varsina små fack som i ett cd-ställ i trälådan när locket är avtaget. Endangered kan bli rödlistad. Men Beloved? Det röda filtret på de små glasskivorna distanserar oss från skogen och placerar dem i laboratoriet eller mörkrummet. Kärlekslösheten.
Jag märker hur jag letar efter var svärtan sipprar in. Vad som finns bakom den poetiska pedagogiken. Är det uppgivenheten jag letar efter, eller hur skogen – eller “naturen” – är likgiltig inför människan som djur. Så länge vi inte raderar den förstås, tills att allt som återstår bara är en luddig siluett.
Text och foto: Martin Wallén
Volym 2026-07-28
Martin Wallén är yrkesverksam konstnär baserad i Umeå med en Masterexamen från Umeå Konsthögskola. Sedan hösten 2025 är han medlem i föreningen och en av två galleriansvariga på Verkligheten. Utöver skrivande och konstpraktik ägnar Martin sig åt improvisationsteater som nöje och inspiration. Se vidare på Instagram