Konst som inspirerar till ett annat sätt att leva
2026-10-07 16:24
Johanna Törnqvist på Ahlbergshallen
Johanna Törnqvist, Härke Konstcentrums stipendiat 2025 och artist in residence, ställer ut konst tillverkad av återvunna material, mestadels plast men också personlig memorabilia; rester från levt liv, ärvda och egna. Färgskalan är svartvit med inslag av sjukhusblå. Det är antingen bärbar konst –kläder och smycken– eller semiabstrakta installationer där de föreställande elementen består av blommor, nattfjärilar och människor.
Utställningens titel, “The Butterfly Effects”, anspelar på kaosteorin fjärilseffekt, som går ut på att mycket små förändringar, som en fjärils vingslag, kan orsaka stora effekter, som en orkan. Eftersom konstnären valt plural pekar titeln på att effekterna är många: ett slängt plaststugrör i Simrishamn orsakar en tsunami i Sumatra månader senare. Eller en flytande plastkontinent sju gånger större än Sveriges yta.
Plast är ett transparent, lätt, beständigt, isolerande och vattentätt material som på ett billigt och effektivt sätt förlänger hållbarheten på gurkan och förhindrar smittspridning av bakterier på sjukhuset. Så långt är allt gott. Den mörka baksidan är att termoplasten, gjord av olja, möjliggjort billig masstillverkning av allsköns pryttlar som i sin tur lett oss in i en allt snabbare snurrande spiral av överkonsumtion och slit- och slängkultur som långsamt förstör vår livsmiljö.
“Siren alert” tolkar jag som två kroppar i varsin bodybag, sirenen och hennes bäbis. Barnet tar över en del av de miljögifter som lagrats i mammans kropp och som kommer ut via bröstmjölken. “Umbilical Effect” behandlar samma tema. En besökare skulle vilja ha den i sitt vardagsrum, om hen hade haft ett stort sådant, och visst är den dekorativ och påminner en del om de stora bollar man ibland ser i inredningstidningar. Men det gör mig sorgsen att tänka på dem som en inredningsdetalj, tagna ur sitt sammanhang, reducerade till en cool dekoration.
Följden av att skräpet hamnar i naturen är en potentiell systemkollaps – plast har på mindre än ett århundrade tagit sig till planetens högsta bergstoppar och djupaste djuphavsgrav. Den finns i vårt vatten, i vår mat och i våra kroppar; till och med i våra hjärnor. Utställningen är ett exempel på statushöjande av plast och andra restprodukter, att det går att göra något värdelöst värdefullt, värdet ligger i den mänskliga omsorgen. Materialet tillåts vara synligt, det är något vackert och indragande som också tillåts se lite fult och skräpigt, till och med otäckt ut på sina ställen. För att du inte ska glömma poängen. Att inte slänga något utan istället göra konst av det är en motståndshandling, ett visande av en möjlig väg där vi tillvaratar i stället för att kasta bort, vårdar i stället för att vara vårdslös.
Styrkan i de större installationerna är att de har ett vackert flöde som kan läsas som en hel bild på håll: fjärilar, virvlar och blommor. Plasten har skulpterats och sammanfogats med värmepistol och strykjärn eller applicerats med nål och tråd. Jag får ett sug att gå närmare för att studera detaljerna samt få reda på vad de är gjorda av, i "the Listening heart” identifierar jag förpackningar, sjukhusslangar och annan sjukhusrelaterad plast. En vägg i applikationsteknik, döpt till “The Lesson”, lektionen, har motsatt effekt på mig. Ögat spelar pingpongmatch, jag känner mig allmänt överväldigad, vet inte var jag ska börja och är på vippen att ge upp. När jag bryter ut varje del för sig är verken lättare att ta till sig. Det är personliga sammanfogade objekt– byxbakar, katthår, prydnadssaker, bitar av dagstidningar, pillerkartor, anonymiserade familjefoton, allt i svartvit skala.
Filmen “Leva lite till” täcker hela bortre väggen i det stora rummet en trappa upp. Det är ett bildspel som zoomar in på de mindre verken, som delvis producerats under tiden på Härke Konstcentrum. Det är lättare att se detaljer i verken när de visas i större skala och musiken sätter stämningen. Den låter som valsång, ackompanjerat av desperat flaxande fjärilsvingar. Som om fjärilen försöker komma loss, men hela tiden slår i en vägg. Är det kanske samma fjäril som i verket “Entangled” sitter fast i ett svart spindelnät som jag först sett som ett blodomlopp helt i plast? Båda tolkningarna passar temat, tänker jag.
Konstnären pekar på att den bärbara delen av konsten inte kommer till sin rätt på mannekänger, och jag håller med. Det är i mötet med en riktig kropp, som på affischbilden, som effekten blir mest påtaglig. Kanske för att jag föreställer mig de halvruttna soporna och variga sår som svarta sopsäckar och plasthandskar vanligtvis kommer i kontakt med. Ett kompletterande fotomaterial där verken bärs upp av riktiga människor hade gjort stor nytta, om så bara i en mapp bredvid eller som ett bildspel på en skärm.
Även om inte alla delar av utställningen lyckats skapa förundran i mig, tycker jag att den är ytterst relevant, rent av livsviktig. Jag slås av att min bristande hänförelse kan bero på att predikanten predikar för någon som redan är frälst. Men när ny PVC-plast trendar i modevärlden och miljöaktivister stämplas som terrorister är det tydligt att missionen behöver nå fler.
Konst är ett kraftfullt redskap för att påverka och föra upp ämnen på agendan. Varje gång vi väljer att återvinna i stället för att köpa nytt, varje bit upplockat plastskräp i naturen, minsta insats på individnivå gör skillnad. Om det är plasten i vårt blodomlopp som orsakar hjärtstilleståndet eller en AI-cyberattack kan ingen veta. Det enda vi vet är att vi alla ska dö. Innan vi dör ska vi leva lite till.
Text och foto: Jenny Persson
Volym 2026-10-07
Jenny Persson, född 1976 i Östersund, är en yrkesverksam konstnär med en utbildning i fri konst från Middlesex University i London, där hon även genomförde en utbytestermin på FAMU, högskolan för fotografi i Prag. Hon arbetar som frilansande konstnär, konstkonsult och fotograf, och är deltidsanställd som konstpedagog. Se vidare på Jenny Perssons webbsida och Instagram