Konstbiennalen i Karlsbäck – mellan minne och rörelse
2025-07-28 13:05
När över 30 konstnärer ställer ut i den pågående konstbiennalen i Karlsbäck utanför Bjurholm verkar många verk handla om minne och saknad. Själva konsthallen, startad av konstnären Louise Lindvall, är inrymd i en nedlagd skola, ett minne från en annan tid med byskolor fyllda av barn.
Det är en tryckande varm dag när vernissagen äger rum och en rik flora av konstverk och performances som ska hinnas med både inomhus, ute på gården och i Bjurholms centrala delar.
För att börja med slutet genomför Jonatan Nilsson något som kanske bäst beskrivs som en antiperformance. Titeln är ”Leng”, ett ord som verkar kunna betyda lite av varje: en fiktiv platå eller på Londonslang en supervacker person. Jag är inte säker på vad det handlar om, om det handlar om något, kanske handlar det om att det inte handlar om något? Konstnären verkar utgå från ett infall, vilket som helst. En pinne och ett paket som han delar ut till två åskådare. Vad de ska göra med dem är oklart. Ja man kan gärna öppna paketet och pinnen kan man hålla som man håller i ett cykelstyre, var det så? Och så något om baguetter som rullar ner för armarna. Emellanåt går han ner på marken och gör små piruettliknande hopp. Vi står bakom en elcentral, därborta finns laddstationer, hör de ihop? En skylt med texten Bjurholm city uppmärksammas och en kommentar fälls. Inget värderande men vi förstår. Efter en halvtimme av oklara handlingar uppmanas vi att mingla, eller inte. Finns några frågor? En fråga kommer, mycket bra! Men jag uppfattar inget svar. Applåder, men det känns fel på något vis. Vi skingras.
I Folkets hus har performancegruppen Sub Astra ett tydligt ärende. Det handlar om minnet av en stad, flytten av Kiruna. Bilder av hus som transporteras och solnedgångar över öde landskap och himmelska nordliga ljusfenomen ackompanjeras av ljud från en sten hämtad från Torne träsk, återgiven genom en hemtillverkad trattgrammofon, samt inspelade ljud från Kiruna. Den halvtimmeslånga föreställningen avslutas med att artisterna delar ut nejlikor till publiken som därmed blir deltagare i minnesceremonin.
I skolbyggnaden går konstnären Ulla Thögersen i vit hellång klänning runt och skramlar med en pappmugg med slantar, sjungandes en klagosång över konstens usla villkor och sin egen dito ekonomi. Verket kompletteras av broderade bonader, en har texten ”Ge mig bara pengarna”. Avsaknaden av utropstecken ger meningen extra tyngd, en bild av nedsjunkna axlar, uppgivenhet och kampvilja om vartannat.
Med skulpturen av en havsnymf intresserar sig Helena Wikström för den plats där land och vatten möts, en plats i ständig förändring i och med vattnets rörelse. Ur skulpturen hörs Helena läsa Artur Lundquists dikt ”Najader och Dryader”, en slags mytologiska varelser, nymfer, som befolkade människors fantasi om naturen i antiken.
Maja Sjöströms textila bokskulptur ”En självhjälpsbok” med korta sentenser som för tanken till mainstreamdeviser som ”Fånga dagen” och ”Välj glädjen” visar sig ha mer komplexa syften med uppmaningen att ”köra över sig själv” eller ”välja lögnen för överlevandets skull”. Med varje devis följer en boksida med virkade bilder, skapade av gamla textilier från vården, ett konkret sätt att samtidigt hjälpa sig själv, både konstnärligt och existentiellt.
”Akvatiska kroppar” av Clarissa Siimes är en avlång, silverglänsande, spretig och taggig figur som för tankarna till vatten men också till en drakkropp. Alltså en slags vattenkroppar? Den är skapad genom att varm vax hälls i en våg, som ett försök att gjuta av ett tidsflöde.
Micael Norbergs fyra ljusskyltar ”In blazing yellow, tan and lightgreen fields, under a blue-white sky and green-black pine trees”, är citat ur brev som poeten Sylvia Plath skrev till sin mor från Spanien. Upprinnelsen är några gamla fotografier på konstnärens far vid den spanska solkusten, kanske Benidorm, just den stad varifrån poeten skrev och berättade om ljuset och färgerna. Konstnären finner ett samband och förstår på vägen sin egen dödlighet.
Mattias Olofssons skulptur ”Trubbig vinkel” består av lyftkrokar, lämningar från en tid när arbetets gemenskap kanske fyllde människors liv på ett annat vis än idag. Genom att samla ihop enskilda arbetsredskap, rester från denna gemenskapens tid, foga ihop dem till en abstrakt skulptur som känns väldigt konkret, blir upplevelsen av det tunga järnet både sirligt och lätt där det svävar uppåt, mot skyn, som ett äreminne.
Konstverket ”Deneb” av Mari Kretz är en ljudinstallation i en gammal skolbänk. Den blå superjättestjärnan Deneb, 2000 ljusår bort från oss, är 200 gånger större än vår sol och ingår i stjärnkonstellationen Sommartriangeln. Genom att fånga upp signaler från rymden gör forskare dessa data hörbara för det mänskliga örat genom en metod som kallas sonifiering. Det är dessa ljud som ingår i ljudverket, och för att höra det ska man placera armbågarna på locket och leda vibrationerna upp till öronen. Jag är osäker på vad jag hör, dels av ett lätt surr från människor i grupp under trädet intill, dels av min egen tinnitus som jag i och för sig alltid har uppfattat som ljud från yttre rymden. Verket i skolbänken gav mig ändå en lektion som jag minns.
I det intilliggande ”Åkes hus” visar Gunilla Åsberg ”Mwanachoita - Lettowianthus stellatus I och II”. Titeln beskriver ett kolonialt förflutet i Tanzania som återspeglas i namnet på ett träd som fått namn efter en tysk general men som har ett lokalt namn, nämligen just ”Mwanachoita”. Kolteckningen av en spretig bit av trädet verkar vila på en annan teckning, fylld med slingrande blommor. Konstverket hänger dessutom på en vägg med en vacker femtiotalstapet som återger olika växter, blommor och grässtrån. Så får konstverket flera djup.
På väggen intill hänger en avlång rulle, en portör, ett konstverk med just namnet ”Portör” vilket betyder bära. Den används traditionellt för att samla växter i. Ingrid Jonsson samlar i stället fragment för att skapa minnen av sin mormor. En påminnelse om att konstruerade minnen kan bära lika mycket sanning som de faktiska. Genom den kreativa processen kan dessa skapade minnen säga något om en människa och en tid.
Maria Sundströms korta videoverk i samma rum behandlar mörkare minnen. Utgångspunkten är den tyska konstnären Käthe Kollwitzs affisch ”Nie wieder Krieg” (Aldrig mera krig) och ljud- och bildmaterial från det tyska projektet Wiedergutmachungs arkiv (ung. Gottgörelsearkivet). Genom ärvda och funna föremål som relaterar till trettiotalet sätter den ljuset på den tyska familjen och dess roll som möjliggörare i framväxten av nazismen. Fokuset på förövaren i stället för offret skapar en effektiv efterklang. De andra bilderna, de som inte visas, finns redan i huvudet och bildar en mörk och bråddjup bakgrund till de ljusa; de skrattande barnen och den tyska hemmafrun som vänligt klappar sin schäfer.
Text och foto: Margareta Johansson
Volym 2025-08-28
Margareta Johansson, född 1952, är konstnär och skribent, utbildad vid Umeå konstskola och fristående kurser i konsthistoria, fotografi och skrivande vid Umeå Universitetet. Hon var på 90-talet medlem i det konstnärsdrivna galleriet EtsEtsEts och har sedan dess dels arbetat som pedagog vid ABF:s Konstskola för barn och ungdom, KUBUS, i Umeå, dels drivit egna konstpedagogiska projekt. På det egna förlaget, Flik förlag, har hon utkommit med en seriebok och en bilderbok för små barn, skriven på rim och vers. Hon har skrivit texter om tågresor, litteratur och konst i VK och Fria Tidningen och har även deltagit i en antologi om tågresor. På www.margaretajohansson.net man kan läsa mer om hennes utställningar och andra arbeten.