Konstrunda: Längs älven står inget riktigt stilla
2026-05-20 21:57
Älv & Kust, 14 maj
Konstrundan Älv & Kust har varit ett återkommande inslag under Kristihimmelsfärdshelgen i många år, men ser aldrig riktigt likadan ut. I år var åtta av tio deltagare nya, vilket bidrar till att rundan aldrig riktigt stelnar. Här finns alltid en ny plats att stanna vid, en ny konstnär att tala med.
Det fina med det lilla formatet är tiden. Fem platser fördelat på tio konstnärer gör att jag hinner stanna kvar länge nog för att samtalen ska börja veckla ut sig. Här visas inte bara färdiga verk, för i ateljéerna får jag också möta processer i sådant som fortfarande söker sin form.
Hos Elme Ämting i Lunde står verk i olika stadier utspridda i ateljén. De senaste åren har hon arbetat mest med skulptur men har nu börjat röra sig från hårdare material till textil. Hon visar ett pågående projekt där några första trådar börjat snärja in sig i varandra.
– Jag vet inte riktigt vad det är än. Kanske en rotvälta som håller på att bli till.
På väggen bakom oss hänger två samiska trummor. På den ena har ett gammalt familjefotografi präglats in i skinnet. Elme berättar om den renlösa samesläkt hon kommer ifrån och om hur staten tog trolltrummorna från dem.
Det finns något besjälat i hennes sätt att tala om verken. Som om hon samtalar lika mycket med dem som med mig. Andlighet är det ord som kommer för mig, den finns där som en finstämd självklarhet.
Längre bort, i Nyadal, bygger Anna Norvell en värld som även den rymmer en andlighet. Med tunna streck av flytande tusch har hon tecknat fram naturmotiv kring det hon kallar Stigfinnarna – en tänkt framtida religion byggd på sju dygder. Den gudaliknande gestalten i hennes värld är Häxan, ett väsen som symboliserar ett annat sätt att leva i och med världen.
– Samtiden är så mörk. Jag kände att jag inte kunde göra mer konst om sorg och hopplöshet.
Istället bygger hon en utopi. Och kanske är det just därför verken får sin kritiska udd. Visionen om något annat gör samtiden synlig.
På Svanö samsas fem olika konstnärer i en källarlokal. En av dem, Sophie Allstedt, har byggt en liten biosalong i ett rum där glasyrer och keramikugn annars tar plats. På den flagnande betongväggen visas ljud- och bildverket ”Adjö Ådalen/Hålla andan”. Röda ljus skälver över väggen. Bastoner vibrerar genom kroppen. Jag sitter nästan helt stilla och märker efter en stund att jag själv håller andan.
Också hos Lena Johansson Fahlén i Nyadal pågår en rörelse. Efter ett längre uppehåll har hon börjat måla igen, men lämnat de dramatiska landskapen från Island och Lofoten bakom sig. Nu söker hon sig närmare. Mot grenverk, blad, det som finns precis utanför fönstret. Det är stillsammare målningar, som om blicken vänt sig inåt samtidigt som den söker sig närmare marken.
Rundan började för mig hos Mats de Vahl och Ulla-Carin Winter i Bjärtrå. I garaget, som till vardags fungerar som verkstad och ateljé, möts sköra grafiska blad och tungt smide. Mellan verken löper berättelser om flottning, om rörelser och rester från industrin som fortfarande går att hitta längs älvens stränder.
Jag tänker att älven löper genom hela rundan som ett eget underliggande verk. I berättelserna om flottning och strandfynd, men också i konstnärernas rörelser mellan material, uttryck och nya riktningar. Ingenting står riktigt stilla. Allt tycks befinna sig mitt i en förvandling.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-05-20
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.