Kropp & känsla – Linda Svedberg på LUX

Sommarutställningen på galleri LUX i centrala Östersund är enligt inbjudningstexten ett frosseri i olika material. I de tre sammankopplade utställningsrummen möts besökaren av flera stora verk, från textil till metall, glas och keramik. Med mera. Här har konstnären Linda Svedberg knutit an till 1600-talsfilosofen René Descartes cogito, ergo sum – jag tänker, alltså finns jag. I Svedbergs filosofi blir det lite mer krasst: Jag känner på grejer, alltså finns jag – vilket också är utställningens titel. Jag känner, alltså finns jag är för konstnären en taktil filosofi, en praktisk taktik för att hantera den dagliga overklighetskänslan vår digitala samtid kan generera. Vad är på riktigt och vad är fake? Existerar jag? Genom att hantera material och att bygga nya fysiska kroppar gör konstnären verkligheten konkret igen.

Jag går genom rummen och känner hur kroppen finns närvarande i hela utställningen. De fysiska verken har en stark kroppslighet och är stillsamma och i rörelse på samma gång. Alla har de ett flöde – böljande, droppande, forsande, rinnande – fast de är stilla.

Som i verken “Rikedom är en känsla”. Det är två stora vägghängda glasmosaiker, med en ljus del och en mörk spegelbild eller kanske skugga. De böljar längs väggen och speglar också varandra. Jag ser en kropp vilande på sidan, med håret som faller ut över golvet.

Jag dras särskilt till paret stora molnkroppar som hänger på väggarna i nästa rum – ett mörkt och ett ljust. Det mörka är olycksbådande kompakt av material och texturer. Är det mormors krulliga pälsjacka jag ser bland trådarna? Det ljusa är tätt och fluffigt, som om det snart kommer släppa ifrån sig den första vinterdumpen. Mycket vackra mot de råa väggarna på LUX.

Längst in i hallen hänger “Under ytan” – som ett fruset fiskstim smidd i aluminium, sakta klingande i vinden. Genom att röra sig igenom blir ens kropp en del av verket.

Utställningen bryts av med ett bildspel med fotografier av bärbara verk på människokroppen, tillsammans med korta tankar från konstnärens hjärna, till exempel:

Är det konst eller är det AI?
Är det banken eller en bedragare?
Vi lever i en tid där det är svårt att avgöra vad som är verklighet.

Mina tankar har malts ner till ett brus;
de bedrar mig, villar bort mig.
Händerna däremot är min kontaktyta mot verkligheten.
De ger mig bevis på att jag finns, just nu.

Verken i bildspelet behöver kroppen för att få sin form. Från knivskär i en platta där armen sticks igenom till leran direkt på huden, intorkad, krackelerad, så hudens fåror förstärks.

På väggen nära ingången hänger “Det nödvändiga”. Blanka former av metall och textil. Det blir till kroppsöppningar där det inuti väller ut.

Det verk i utställningen som inte riktigt landar hos mig är “Emperi” – en slags vulkan av stickade trasmattor som avslutas i en tröjmudd. Stickade ytor varvade med virkade remsor. Formen är mer oskarp, osäker. I de övriga verken finns en tveklös punkig skärpa medan den här känns slapp och tung.

Jag känner på saker, alltså finns jag – är det en uppmaning från konstnären till oss som tittar? Nej, det här känns inte som livsråd, snarare som ärliga redovisningar av verklighetsskapande. Men det är ingen dum uppmaning. Låt oss gå vidare, känna på grejer, ta på oss själva och varandra (med samtycke så klart!) och skapa det verkliga runt omkring oss. Så vi har fotfäste.

Tänk om jag nu skulle avsluta den här recensionen med att säga att förresten – den här texten är skriven av AI, haha. Utan tvekan skulle det gå att få till en hyfsad text på det viset. Men jag tror att vi redan är kollektivt trötta på sådana tokroliga tester. Jag gör det inte, jag frestas faktiskt inte ens att göra det. Det får bara vara mina egna tankar nedklottrade och mitt knatter mot tangentbordet, genom trötthet och allt annat som ska göras. Och redaktörens filande kommentarer och penna på slutet. Det får duga. Vi måste finnas. Tack.

Text och foto: Sanna Svedestedt

Volym 2026-08-14 

Länk till recension

---

Sanna Svedestedt (född 1981, Krokom) är utbildad vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg med inriktning smyckekonst. Idag återvandrad jämte, bosatt i Mörsil och driver Galleri Smedjan i Östersund, där hon också har sin ateljé. Galleri Smedjan är en plattform och utställningsverksamhet för smyckekonst och konsthantverk. I sitt konstnärliga arbete fokuserar Sanna på läder som material och experimenterar med gamla tekniker som Cuir Bouilli och våtformning av skinn. Hennes arbeten finns på bland annat Nationalmuseum, Röhsska museet och Rian Designmuseum och visas på utställningar internationellt. Sanna har tidigare arbetat som kommunikatör på Konstepidemin i Göteborg och redaktör för Klimt02 Forum, ett webbaserat smyckekonstforum. 2013 utkom hon med boken ”Kerstin Öhlin Lejonklou, silversmed”, Arvinius Förlag.
Webbsida: www.sannasvedestedt.com
Instagram: @sannasvede
Facebook: www.facebook.com/sanna.svedestedt