”Landskapsmåleri”

Vännersta 109, åskig sommardag, högt gräs, en äldre byggnad på en skuggig lite undangömd plats. Upp för den rangliga trappan, förbi en kvarglömd vas med slokande rosor, vars doft man fortfarande anar i luften, leds man in i Nordingrå Konstbys galleri. Två små rum, som trots det högsomriga ljuset, verkar ha fallit i en djup och mörk sömn. Jag stiger in i Jan K Perssons utställning ”Landskapsmåleri”.

Titeln är också benämningen för en konsthistorisk genre som växte fram när konstnärer började måla naturen som ett eget motiv, istället för att använda den som en kuliss eller en fond mot vilken gudar och hjältar representerades. Konstarten, en avbildning av naturen på håll, orörd och idealiserad, bidrog till en särskiljning mellan människan och miljön, av natur skapades kultur.

På en bänk vid ingången hittar man verksbeteckningen. På det skrynkliga A4-arket kan man läsa: Jan K Persson, akrylmålningar. Elva verk i olika storlekar med priser varierande från 8000 till 140 000 kronor. Jag häpnar. Tittar igen. Vänder mig runt. Att ett galleri inte behöver vara en white cube, med fem meters takhöjd och betongslipade golv, det är jag helt införstådd med. Tvärtom, jag älskar udda platser och svårtillgängliga miljöer. Utgör inte detta högvärderade klassiska måleri, i detta sammanhang, en fantastisk oxymoron?

I det första rummet möts man av inte mindre en fem målningar, varav två storskaliga. Båda är monumentala, färgstarka, dominerande. Jag vill backa, skapa luftrum, perspektiv. Hur ska jag kunna uppskatta dessa verk med bara några få meters distans? Taket är lågt, belysning saknas och ljusbristen accentueras genom min egen skugga när jag närmar mig verken. Jag känner mig nedstämd, platsen lyfter inte konsten. Som betraktare får jag inte den rätta upplevelsen, snarare den olyckliga känslan av att missa en stor del av Jan K Perssons konstnärliga uttryck.

Jag väljer att lämna det första rummet, där konstnären också valt att presentera tre avbildande landskapsmålningar, skildrande gröna granar, betesängar och berg.
Efter att ha passerat en dörr, fångas jag av en mindre målning på pannå tillhörande serien ”Marsfjällen”. Isblå och kalla gråa toner kontrasterar med mörkare inslag av varm umbra och jordnära kulörer, nerviga och snabba penseldrag, som svalkande vindar över ett bergslandskap. Den ojämna balansen i kompositionen med den överdrivna tilldelningen till himmel tillför verket en intressant dynamik. Jag följer molnens driv och andas fjällens höga luft.

Jan K Persson, ”Berget”, akrylmålning på duk.
©Jan K Persson / Bildupphovsrätt 2023.

Längst in i galleriet, mot en vägg med en glugg, som fördelaktigt släpper in det vita sommarskenet, hänger utställningens tredje storskaliga verk på duk. Ett sidofönster skapar ett diffust naturligt ljus som faller mjukt på den fängslande målningen. Bärande på den enkla titeln ”Berget”, upplever jag äntligen Jan K Perssons skicklighet. En till synes abstrakt målning, en färgskala som balanserar mellan ljusa och mörka blåa toner, turkos, marin, jag tror känna igen William Payne’s djupa gråa pigmentblandning, min blick dras till ett dovt rosa färgfält som möter ljusa gyllene toner, som likt morgonsolen som översvämmar rummet, lyser upp kompositionen. Landskapet uppenbaras framför mina ögon, diset slingrar sig och en bergstopp, omringad av dimmiga moln, dyker upp i solskenet.

Jag ler och njuter av upplevelsen. Tankarna går till den historiska målningen ”Der Wanderer über dem Nebelmeer” av Caspar David Friedrich, ett verk som ofta används för att illustrera begreppet det sublima, som Edmund Burke definierade i sitt verk ”A Philosophical Inquiry into the Origins of our Ideas of the Sublime and the Beautiful”: en känsla av beundran som paradoxalt orsakats av en förnimmelse av oförståelse och rädsla, då den påminner betraktaren om kortheten och obetydligheten i ens existens.

På väggen mittemot, i ett slags halvmörker, hänger ”Vandringsled”, en medelstor målning på duk, i olika ockra nyanser och roströda toner. En klassisk uppläggning med en markerad horisontlinje som följer Tredjedelsregeln, enligt John Thomas Smith beskrivning i ”Remarks on Rural Scenery”. I förgrunden anar man, flankerad till höger, en konstruktion, kanske en brygga i vassen, en sensommarkväll. Den stilla atmosfären och det varma augustiljuset. Färgkompositionens nästintill metalliska karaktär slår mig. Järn, koppar, titan, oxidering, den kraftfulla guldgula skalan. Ett solitärt lysande inslag skapar ett enastående djup, och trotsar det befintliga motljuset. Rofylldheten infinner sig.

Landskapsmåleri berättar om hur vi ser och har sett på vår omgivning, genom historien, om vår relation till det sublima, det pittoreska. Landskapet, som motiv, finns i hög grad kvar inom samtidskonsten. Men idag är det ofta i samband med miljöproblematik eller agerar som symbol för något. Det handlar också om samhällets relation till naturen, hur kultur åter blir till natur. Sällan om naturen själv.
Jan K Persson har tagit sig an landskapsmåleriets tradition och fört genren vidare. Eller har han återgått till essensen av konstarten?
”Jag bygger linjer och färgkombinationer på plana ytor för att med största medvetenhet uttrycka en övergripande skönhet. Naturen (eller vad jag ser) inspirerar mig, försätter mig, som vilken målare som helst, i ett känslomässigt tillstånd som driver mig att skapa något, men jag vill hålla mig så nära sanningen som möjligt och extrahera allt, tills jag kommer till botten med saker och ting.” skrev Mondrian 1914.

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2023-08-07

Länk till denna artikel

 

---

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.