
Light Poem och Soundwalk, ett performance av Sandra Mozard
2026-11-20 16:35
”Light Poem” är ett visuellt träningspass, deklarerar Sandra Mozard inför uppförandet av sin performance en mörk och kall fredagskväll i Näsåker. Det är en välfunnen formulering, som skulle kunna gälla vilken konst som helst, som vill vara nydanande. Den här kvällen innefattar konstupplevelsen också en ”Soundwalk”. En ljudslinga lockar till en vandring i mörkret till verkets spelplats i tallskogen högt ovanför Nämforsen och Ångermanälven.
Mozard bjuder in till det första genomförandet av bild- och ljudverket i hård konkurrens med både fredagskvällens ”På spåret” och PRO:s fredagsnöje med Pub och Quiz. Hon har skapat det som en del i Länsmuseets satsning på framåtsyftande ”Framtidskonst”. Medan museets utställningshall byggs om vill man bidra till att konst skapas och visas på andra arenor. Jag ansluter mig till den lilla skara som samlades vid museet Kvinnominne i Näsåker och lockats att lämna hemmets komfortzon för en oviss promenad ut i mörkret.

En projektionsduk, uppspänd mellan tallstammarna, sveper undan allt tvivel om att vi nått fram. Den är sydd av våder i silke får jag senare veta. Jag slår mig ner. Bild- och ljudspelet är redan igång. Någonstans ur mörkret projiceras utbrott av starka färger och former i ett föränderligt flöde. Någonstans i mörkret anar jag också en medspelare, som tillför ljud från röster och instrument. Ljud och bild samspelar, till synes mer av slump än utifrån beräkning. Jag lutar mig mot roten av en tall och kapitulerar inför upplevelsen; en bild- och ljudkomposition i flera staser.
Mozards arbete är av det slag som kan beskrivas i tekniska termer och med nyord. Hon använder själv ordet immersiv. Man kan också bara släppa kontrollen och låta sig svepas med. Jag väljer det senare. Det gör också min granne i mörkret, som utbrister: ”Vore det inte så kallt skulle jag tro att jag var i ett annat land.” Det är en spontan och enkel tolkning av innebörden i det immersiva. Att känna sig som förflyttad till en annan värld, tid eller plats.
Men emellanåt infinner sig något mycket konkret i Mozards bildflöde. Figurer och former vi tycker oss känna igen. Är det en träskopa eller en lergök? Och kanske en näverlur? Det må vara eftergifter till museets önskemål. Men effekten är roande när vi tycker oss känna igen något bekant i det ogripbara och föränderliga. Det främmandegjorda väcker intresse.
Det är nu sextio år sedan rockmusiken började använda sig av ljusprojektioner tillsammans med musik. Eftersom jag är ett lätt byte för algoritmer påminner de mig ibland om Jefferson Airplane och deras framförande av ”White Rabbit”, där en lightshow är en viktig del. 1967 hette det att lightshow och musik gav en psykedelisk upplevelse; den förmodades vara sinnesutvidgande. Ett tillstånd, som förstås också kan uppnås med droger. Idag beskrivs den eftersträvade upplevelsen som immersiv; man ska känna sig liksom nedsänkt i eller omsluten av bild och ljud.
Men det är ändå skillnad mellan Jefferson Airplanes och Mozards sätt att kombinera bild och ljud. Mozards ljuspoem är inte bakgrund till något annat utan utgör själva verket. Hon har skapat ett medvetet bildmanus. Jag föreställer mig ett bibliotek av bilder, som hon skickar ut i mörkret och låter samspela med ljudfragment, som är skapade eller samplade på ett likartat sätt.
För att fortsätta med 60-talsreferenserna kommer jag att tänka på Terry Rileys minimalistiska komposition ”In C”. Den består av 53 korta strofer som musiker och instrument spelar i viss ordning, men efter egna individuella val av tid och längd. Så skapar även Mozard en organiskt framväxande väv av bild i kombination med ljud, som är mindre slumpartad än den ser ut och som vid varje nytt uppförande blir till en ny version.
Med sin performance ute på tallmon visar Mozard också en strävan att knyta an den digitala tekniken till naturupplevelser. Skymningens västerhimmel mörknar sakta medan föreställningen pågår. Den här gången har hon valt platser som på grund av sina råvaruvärden utsatts för människans brutala och storskaliga ingrepp. Enligt det ursprungliga konceptet skulle verket uppföras i Edsele gruva. En plan som skrinlagts av logistiska skäl. Vägen till det nedlagda dagbrottet med turkost vatten har drabbats av skred och är avstängd. Den alternativa spelplatsen ovanför Nämforsen bjuder på en inte mindre tankeväckande dramatik. Bild- och ljudverket förmår inte utplåna strålkastarljusen från kraftverket nedanför oss. Det är en utsikt, som kan leda till insikter om konstnärens förhoppningar infrias.
Med Mozards performance har Näsåker på kort tid under hösten blivit en central plats för bildkonst. När jag famlar i mörkret för att lämna föreställningen passerar jag den plats där konstnären Ruth Zachrisson levde och arbetade i nära kontakt med Nämforsen. Hon avled 1949 men är aktuell med en pågående utställning på Sundsvalls museum.
Mötet mellan Mozard, Zachrisson och deras bildvärldar kommer aldrig att bli annat än fiktivt. Men deras kreativa drivkrafter kan ha släktskap. Och verkningarna av konstnärers arbeten pågår så länge de förmår göra oss delaktiga och uppmärksamma. Just detta var kanske en del av syftet med den visuella träningsrunda Mozard arrangerat. Utöver kvällens övningar i kondition, balans och mörkerseende. ”Sound Poem” kommer härnäst att uppföras i Näsåker ännu en gång. Söndagen den 20 december presenteras verket under bekväma former inomhus i museet Kvinnominne. Därefter följer en ceremoni för att fira Vintersolståndet.
Text: Margareta Klingberg
Bild: Sandra Mozard, Margareta Klingberg
Volym 2026-11-20
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.