Lindansen: Elisabeth Athles utställning ”FLAX”

Under Konstens Vecka 2025 visar Kulturhuset i Järpen utställningen FLAX av Elisabeth Athle. I den ljusa hallen på övre plan i det charmiga huset ett långt stenkast från ICA möts vi av grafiska blad, men också objekt, installation och collage. Den röda tråden i utställningen är just tråden – linet.

Utställningens titel ”Flax” för mina tankar till tur, något hoppfullt, att våga försöka. Men det är också det engelska ordet för lin. Athle har tidigare deltagit i det nationella projektet “1 kvm lin” där deltagarna fick frön hemskickade tillsammans med utmaningen att odla just en kvadratmeter lin och ta hand om skörden, följa den mödosamma processen hela vägen fram till textilt material.

Athle har låtit lintrådarna bli både material och medskapare. Genom att arbeta hastigt och impulsivt med trådarna skapar hon bilder. En slags lindans. Trådarna placeras intuitivt på tryckramar som sedan belyses. Bilden träder fram när den trycks, ibland slumpartad. Trådarna blir ibland kompakta ytor, breda penseldrag eller tunna som hårstrån.

Jag dras direkt till två större verk, serigrafin ”FLAX Music” - en diptyk i mörkgrönt. Verken har liv och rörelse, livskraftiga former som spänner ut ur ramarna. Men allra starkast blir de verk i FLAX-serien där en enda tunn tråd bär hela bilden. Det är skickligt att skapa en bild med spänning av bara en tråd. Linjerna har skärpa, vibration. Inga slappa trådar här inte.

På lösryckta blad i utställningen finns Athles tankar om tråden. Jag läser tankarna som en berättelse om liv och tid, hur vi väver fram våra liv. Tråden är med som en grund, en navelsträng, en slags urmoder. Jag ser också modern i de sjalar och fransar som dyker upp i vissa verk i utställningen. Och kanske i den skavande, sorgsna stringtrosan av grovt lin som hänger på ena väggen.

Spår av en berättelse om linets process finns närvarande, men den tar inte överhanden, den bara påminner oss om den potential som finns i de små, oansenliga bruna frukostfröna och att många har tappat kopplingen till vad de kan bli.

Mitt i rummet finns ett objekt/installation med titeln ”The Vault’s weaving frame”, en slags grovt formad vävram av grenar och rostiga spikar där mossor, lavar och lin spänns mellan varporna. En lång fläta av mörka trådar hänger ned mot golvet som ett slags ankare. På sina ställen faller linet ner som blonda hästsvansar. Jag frågar om jag får känna. Det känns precis som hår.

Utställningen talar om tid och tålamod. Om att följa en tråd, följa en linje, ut på nya vägar, men också om den underliggande känslan av otålighet. Det är både lösa trådar och sammanhängande väv. Vissa grafiska blad känns mer lösryckta och en avgränsning med en stramare linje hade kanske kunnat skärpa berättelsen. Men det hade också motverkat drivkraften och tempot i arbetet. Som Athle själv skriver om trådar: ”Om du har nog med tålamod så ser du att allt hör ihop, sitter ihop”.

Text: Sanna Svedestedt Carboo
Foto: Sanna Svedestedt Carboo, Elisabeth Athle

Volym 2025-10-03

Länk till denna artikel

---

Sanna Svedestedt Carboo (född 1981, Krokom) är utbildad vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg med inriktning smyckekonst. Idag återvandrad jämte, bosatt i Mörsil och arbetar som konstnär, skribent och projektledare. I sitt konstnärliga arbete har Sanna fokuserat på läder som material och experimenterar med gamla tekniker som Cuir Bouilli och våtformning av skinn och hennes arbeten finns på bland annat Nationalmuseum, Röhsska museet och Rian Designmuseum. Har tidigare arbetat som kommunikatör på Konstepidemin i Göteborg och redaktör för Klimt02 Forum, ett webbaserat smyckekonstforum. 2013 utkom hon med boken ”Kerstin Öhlin Lejonklou, silversmed”, Arvinius Förlag.
Webbsida: www.sannasvedestedt.com
Instagram: @sannasvede
Facebook: www.facebook.com/sanna.svedestedt