Målade landskap som en karta utan svar
2026-10-15 16:38
Nicolaas Langendoen på Härnösands konsthall
Per Kirkeby dyker genast upp som gubben i lådan när jag kliver in på Härnösands konsthall för att se Nicolaas Langendoens målningar. De brända orangea och ockrafärgade fälten, de jordiga tonerna och känslan av ett landskap strax under den abstrakta ytan för tankarna dit. Det gör mig faktiskt glad. Ännu roligare är det att upptäcka hur Langendoen samtidigt går sin egen väg.
Hos Kirkeby kan en färgmassa börja likna berggrund eller vegetation, medan mörka linjer löper genom bilden som sprickor, grenar eller konturer i terrängen. Langendoen använder delvis samma visuella alfabet, men låter formerna lösas upp och söka sig vidare. Färgfälten glider in i varandra och tunna kolstreck slingrar sig genom bilden. Där ett streck hos Kirkeby kan markera en form eller skära genom ett färgfält, tycks Langendoens nerviga linjer vara på väg någonstans, utan att riktigt avslöja vart.
Langendoen beskriver sitt arbete som ett försök att läsa landskapets ”spår, rytmer och förskjutningar”. I målningarna blir det synligt i själva arbetsprocessen. Färg ligger på färg, delvis övermålad, delvis skrapad och ristad. Kolkritan söker sig fram. Ibland liknar den en kartografisk markering, ibland en larvgång i en trädstam. Det finns något både jordbundet och svårgripbart i dessa bilder. De för tankarna till material som nöts och förändras över tid, men också till något som pågår under ytan, utom synhåll.
Perspektiven skiftar. Ett parti kan kännas som en närbild sedd under lupp, ett annat som en karta betraktad uppifrån. Det lilla blir stort och det stora litet. En spricka kan bli ett vattendrag, ett färgfält en terräng. Bilden tycks nästan vägra bestämma sig för vad den är. Blicken får växla mellan att försöka urskilja en helhet och att fastna i en detalj.
Här finns mycket ockra och svärta, men också blå stråk som öppnar upp målningarna. I ”Tidig ljus” och ”Tjärnen”, som hänger bredvid varandra, går tankarna lite överraskande till Monets näckrosor. Inte för att motiven liknar varandra, utan för att färgen börjar uppföra sig som vatten – ytan speglar, flyter och rör sig.
I målningen ”Övergång/Transition” fastnar blicken vid ett parti där blekt blågrönt sluter upp intill en sandbeige ton, genomkorsad av svarta och orange streck. Det är sådana färgmöten som gör mig smått lycklig. Bilden behöver inte förklara sig eller föreställa något bestämt. Färgen bär sin egen kraft – och når fram till mig utan omvägar.
Langendoens presentationstext kretsar kring minne, perception och det gränsland där det synliga övergår i det förnimbara. Det skulle kunna stanna vid abstrakta formuleringar, men målningarna ger tankarna en påtaglig form. De liknar minnen – fragmentariska, överlagrade och delvis bortnötta. Något känns igen utan att riktigt kunna identifieras. Kanske är det en plats, kanske bara en stämning eller en färgkombination som väcker en association.
Han beskriver varje nytt penseldrag som ett svar på det som redan finns i bilden, ungefär som fotavtryck i sand där varje nytt avtryck både lämnar något efter sig och försvinner in i nästa. Även betraktandet blir en sådan rörelse.
Text och foto: Victoria Engholm
Volym 2026-10-15
Victoria Engholm är skribent, konstnär och kommunikatör med en bakgrund som journalist och krönikör inom dagspressen. Utöver sitt arbete och konstnärliga praktik håller hon kurser i analog collageteknik och prestigelöst skapande. Hon har utbildningar i bland annat journalistik och kreativt skrivande samt ett antal olika kurser inom bildkonst, den senaste Bild och berättande vid HDK Valand. Hon är också utbildad i bild- och symboltolkning och tar uppdrag som frilansande illustratör. Victoria Engholm är född i Sundsvall och har numera sin bas i både Sundsvall och Nordingrå.