Katarina Klingspor Ekelund, Time swept, Plywood. ©Katarina Klingspor Ekelund/Bildupphovsrätt 2019.

Man ser skogen för alla träd

2019-03-30 15:11

Nio konstnärer på Luleå Konsthall

Någon berättade för mig hur hemskt det var när träskedarna i det fattiga skogshemmanet byttes ut mot plåtskedar.
Hur kalla och hårda och okänsliga de var i munnen. Hur motbjudande det blev att svälja ner morgongröten.
Sen dess äter jag min filmjölk med träsked. Min filmjölk och min soppa och ibland också min efterrätt. Och fortsätter genom årtiondena att njuta av trä mot gom och tunga.

Att kliva in i utställningen TRÄD på Luleå Konsthall är att kliva in i skogens mångfald.
I ljusspelet, i myterna, i årsringarna. I exploateringen. I återhämtningen.
I barren, rötterna, löven.

Två tredjedelar av Sveriges yta är täckt av skog. Våra rötter är fortfarande sammanvävda med trädens.
Det blir påtagligt i Luleå Konsthalls utställning TRÄD - där nio inbjudna konstnärer deltar.

Katarina Klingspor Ekelund utgår från plywoodskivornas fulländade mönster och förstärker dem med respektfull hand. Sammalunda gör Inger Andersson men utgår från årsringarnas hisnande berättelser. Till dem knyter hon också an i ljud/sitt- och klätterskulpturen Om du tänker på en skog.

Inger Andersson, Om du tänker på en skog, skulptur/ljud. ©Inger Andersson/Bildupphovsrätt 2019.
Inger Andersson, Om du tänker på en skog, skulptur/ljud.
©Inger Andersson/Bildupphovsrätt 2019.


Mitt emot finns tre stora akvarellaffischer med reklam för Gullviks skogsprodukter och flygbesprutningar. I den första har Gerd Aurell exakt kopierat det gamla originalet. I den andra är mycket av växtlighet, av ”skadedjur” och insekter, borta och inget kvar av den gröna skogen. I den sista färglösa ödsligheten finns bara besprutningsplanet kvar. Och en råtta, en gigantiskt mygga och några andra fän. Man ryser.

Johanna Karlssons Utan titel väcker samma känsla som skogen ibland – vad är det för läbbigt som ligger där borta egentligen? En rotvälta? En gammal förmultnande jakthund? En strandad Elsa Beskowdrake? Den som vågar gå närmare och ger sig tid, upptäcker att hela verket är gjort i papier maché. Och hjärnan gör ett kretsloppshopp.

Det är en imponerande välhängd utställning där stort och smått samspelar, barr och urskog, harmoni och dramatik, realitet och mystik. Precis som det är när man vandrar bland träd med sinnena öppna.
På en jättelik presenning visar Gerd Aurell ett kraftfullt fotomontage om Aapuabornas kamp och seger över Domänverket och hormoslyret. På motsatt vägg, Trinidad Carillos närbilder på medicinalväxter och mystik i en helt annan världsdel och en helt annan skog.

Gripande är tallarna som Marie Holmgren skapade i en period av stor sorg.
Sju porträtt i helfigur av sju furor. Lika stora som människor och gjorda enbart av fröstora blyertsprickar. Sju kämpande solitärer. Formade och märkta av sin jordmån och sina stormar.
Var går gränsen mellan träd och människa?

Ingela Ihrman tänjer gränserna, ja upphäver dem nästan. När inlandsisen dragit sig tillbaka från Sverige vandrade granen in från norr heter hennes videoperformance där hon helt täckt sig i en slags burkaliknande kottekostym. Det enda mänskliga är hennes nakna fötter som trevande söker sig fram över gråstensklipporna. Då och då släpper kotten ett frö. Kanske finns där en skreva att slå rot i.

Victoria Andersson, Pine Crime, broderi. ©Victoria Andersson/Bildupphovsrätt 2019.
Victoria Andersson, Pine Crime, broderi.
©Victoria Andersson/Bildupphovsrätt 2019.


Victoria Anderssons strikta broderier, alla på svart botten, hänger som uppfordrande utropstecken här och där i utställningen. Träd som inte når marken och inte har några rötter. Tuktade träd, inhägnade träd, träd som brinner eller hotas av eld, blödande årsringar där också stammen och blodet är svart.

Desto mer färg i Birgitta Burlings glaserade porslin och stora oljor på duk. Som att komma in i den ljusa, lätta lövskogen där solen strilar ner och förstärker skuggspelet. Där det går att för en stund glömma hotet mot livet i skogen och ta några danssteg runt den mäktiga trädstammen av vitaste keramik. Trädstam eller ryggrad? Människa eller träd?

Text: Ann-Katrin Tideström (-en rönn skulle jag vilja vara om jag vore ett träd. Fast det är nog enklare att vara en tall)

Foto: pressbilder, samt konstnärernas egna bilder.

Volym 2019-03-30

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format