Masterstudenterna på Konsthögskolan vid Umeå Universitet
2025-07-07 12:32
Bildmuseet
Utställningen är fördelad på två våningar. På våning 4 har Senja Penttilä Sollén installerat verket ”Below the Horizon”, som senare belönades med Galleri Alvas stipendium. Väggarna är målade i en blå färg, som minner om cyanotopins karaktäristiska färgskala. Ett fotografiskt arbete presenteras vackert och genomtänkt med glas och ljussättning. Bilderna visar en kvinnokropp, romantiska rörelser, böjande tyger. Fotografiernas estetik är välbekant, en visuell tradition där kvinnokroppen får gestalta det sensuella. En annan tolkning är istället skräck, att sjunka, som om kroppen vore fast i tyget.
Mitt i rummet finns ytterligare en struktur, ett rum i rummet. Ur golvet växer istappar. Det är svårt att läsa ihop de två verken. Är vattnet under den blåmålade ytan iskallt? Varför kommer tapparna upp ur golvet? Den blå färgen bidrar till den möjliga paniken med sin onaturliga, kemiska doft som fyller rummet.
På våning 3 samsas resten av klassen. Ett sammelsurium av bildvärldar leder in i utställningen. Digitala skärmar, keramik, träskulpturer, tillsynes huller om buller. Adam Gidlund och Josefin Selander är intryckta i ett hörn. Verken är formmässigt så spretiga att det kunde vara samma konstnär, eller fem olika. Hängningen väcker frågor. Uttrycken krockar och verken äter upp varandra.
Till vänster möts vi av Johanna Löwenhamns fem meter höga installation. ”Alternative Gods”, ett verk som drar tydliga linjer till (national-)romantiken. Konstruktionen är vacker, böljande. Färgerna är dova och bilderna sagolika. HC Andersen och Rödluvan kommer till mig, och den väggstora installationen hyllar mystiken, flickebarnet och kvinnoblivandet. Samtidigt skaver vissa val och gester som känns oprecisa, och verket landar inte riktigt i sig självt. Med lite motstånd från utbildningen hade det kunnat närma sig något tidlöst.
Intill visar Martin Wallén ett måleri i det utvidgade fältet: flyttbara skulpturer, likt scendekor. Sedda som måleriska skulpturer är verken försiktigt humoristiska, uttrycket upptåg kommer till mig. Det känns välgjort även där det ser slarvigt ut. Ibland skymtar hans faktiska målningar invävda i konstruktionerna, och det är tydligt att han behärskar sitt hantverk. Tyvärr försvinner verket i skuggan av ”Alternative Gods”, både med anledning av storlek och färgskala.
Till höger om ingången hänger två stora kolteckningar av grekiska konstnären Kalliopi Akonidou. Det är konkret, med kroppslig närvaro, där konstnärskapet, berättelsen och bilden vibrerar i samklang. Resultatet blir ett slags mönster helt i svart, en svärta som bearbetats till sitt yttersta och skimrar matt, som sälskinn eller malm. Men även här skymmer hängningen upplevelsen, och jag sörjer att det är svårt att möta verket på håll.
Måleriet som följer, i den rumslighet som entrén vid hissen utgör, är riktigt bra. Alva Sjöstedt följer upptrampade stigar i konsthistorien, både hängningen, landskapsmåleriet och konstnärens intention att få betraktarens blick att flacka mellan yta och bild är väl utfört. Konstnären arbetar skickligt med olja och vax, duk och aluminium. Över ytorna leker dagens föränderliga ljus.
Mittemot har Maja F Eriksson placerat mindre oljemålningar högt upp på väggen, ett grepp som kanske ska signalera maktkritik. Måleriet visar fragment av vad som kan tolkas som sexuella maktlekar i BDSM-estetik, men uttrycket är ojämnt. Det som ger liv i installationen är en teckning på duk som verkar ha utförts direkt från hjärtat, snabbt, rått och ärligt. En slags stege, från en performance under vernissagen, står kvar utan kontext. Presentationen känns splittrad, som om verken inte fått tillräckligt med tid och uppmärksamhet.
Vidare in i salen står två enorma grå installationer. Två helt olika verk. Erik Olof Wiklund har skapat ”Världens minsta Dalahäst”, tillverkat i platina och 7 mikrometer stort. Presenterat i en liten monter kan vi inte se dalahästen med blotta ögat, men i ett enormt fotografi, lika stort som väggen, ser vi den förstorad. Det är ett smart verk som hakar arm med sin samtid och samhället runtomkring, roligt, folkligt och professionellt utfört. Jag kan se varför ”Världens minsta Dalahäst” fascinerar många.
Att den grå containern bredvid, i samma skala och samma proportioner som fotot, presenterar en annan konstnärs arbete förvirrar. Malin Östbergs installation ”Manlig brevvän sökes” belönades med Verklighetens pris, en bra start på karriären! Genom titthål, sådana som finns i vanliga lägenhetsdörrar och en öppen dörr skymtar ett rum för en clowns ombyte, med kläder, smink och patron för att blåsa upp ballonger. Flera detaljer inne i rummet är svåra att knyta ihop; en grön lerfigur som liknar ett troll, en vas med blommor, en skål formad som ett par jeans fylld med smink, en målning på två clowner som verkar ha en relation, en stege monterad liggande på insidan av logens vägg. Det är ett inifrånperspektiv, där konstnären funnit en tidigare okänd släkting, som arbetade som clown. Från den historien har hon sedan skapat en värld och ett performance som visades under vernissagen. Även om estetikvalen inte tilltalar alla, jag har själv svårt för clowner, är det ett personligt och ambitiöst verk.
Intill hänger två verk av Jordan Shakes Pålerfält; tunna tyger, tyll, har använts som grund för ett måleriskt tecknande. Längre bort i rummet hänger en skulptur som är svår att fånga, en liten installation, där tak och golv kommer samman genom snöre och fragment och bildar ett slags poetiskt minneskollage. Gosedjur, text och andra objekt blandas med snören och kedjor. Men de sköra verken äts upp av de grå mastodont-installationerna som utgör grannskapet.
Runt hörnet öppnar sig en annan värld. Jonna Iversen har installerat små och stora fragmentariska, collageliknande, utskurna pappersbilder, som blandar berättande och en poetisk taktilitet med ganska tydliga verk som hade klarat att stå för sig själva. Det är fint, men så skört att det känns som om allt snart ska blåsa bort.
Avslutningsvis möter jag ett videoverk presenterat på fem skärmar, inramade av plastblommor. Videoverket är vackert, måleriskt och videoskulpturen står stadigt i rummet. I en intervju ger konstnären Miranda Monauti en bakgrund till arbetet, att även det digitala – AI, skärmar, kod – ytterst är natur. En fin tanke, som dock inte helt översätts i själva verket.
Varje gång jag ser masterutställningen på Bildmuseet känner jag frustration och sorg. Frustration över att studenterna ofta pressar sig in i ett teoretiserande, glömmer varför de gör konst. Orden blir plötsligt viktigare är verken. Sorg över att två års arbete får ett så abrupt och snopet hanterande. Tänk om en curator fått arbeta tillsammans med studenterna, bearbetat konceptet en längre tid, utmanat och ifrågasatt – det här kan inte vara resultatet av en sådan process. I så fina lokaler, och med de resurser skolan och Bildmuseet förvaltar, hade verken kunnat presenteras på ett sätt där de, trots sina svagheter, kom till sin rätt.
I slutändan möter publiken verken som bilder, objekt, performance och installationer – som konst. Inte som teoretiska idéer. Att bryta ny mark kräver inte bara mod, utan även stöd. Den här utställningen är ett kvitto på hur svårt det är att navigera utan det stödet.
Text och foto: Madelaine Sillfors
Volym 2025-07-07
Madelaine Sillfors är konstnär, bor i Umeå och arbetar med skulptur, teckning och måleri. Hon har sin masterexamen i fri konst från Konsthögskolan vid Umeå Universitet, där hon också läste estetik.
Hon har varit medlem och ordförande i det konstnärsdrivna Galleri CC i Malmö och arbetat som curator och verksamhetsledare på Museum Anna Nordlander i Skellefteå. Just nu driver hon nätverket AAAS och arbetar med Konstnärscentrum Nord och Riks.