Masterutställningen 2026, Konsthögskolan i Umeå
2026-06-17 12:31
Från badhus och tvättstugor till omsorg och landskap i förändring
Efter fem år av studier avslutas en konstnärlig masterutbildning med ett tjugo veckors långt examensprojekt. En grand finale där musklerna förväntas spännas till max innan de nyexaminerade skickas ut i verkligheten. Under knappa fem månader ska en idé växa fram och kläs i form och färg, och i ord. Helst ska processen också följa de akademiska ramar och regler utbildningen kräver och en på förhand uppställd dramaturgi.
Men konstnärliga processer vill sällan följa regler. De spjärnar emot, går och gömmer sig och kommer kanske tillbaka i en ny skepnad. När jag besöker Konsthögskolan i Umeås masterutställning verkar dock allt ha gått som på räls. Studenterna har knutit ihop sina säckar och ramat in sina verk. Jag får läsa om blodet, svetten och tårarna mellan raderna. Resultatet är imponerande. Det som gör mig gladast är att personerna bakom verken lyser igenom. De har fått utvecklas i sitt eget språk och uttryck.
Ett exempel är brasiliansk-japanska konstnären Renan De Menezes Anan. I de verk han visar har processen börjat digitalt innan hantverket tagit vid. Han säger att resan är målet och att han låter det ta tid. Även objekten kräver tid. Det är lätt att lite för snabbt sortera in dem i ett stilistiskt fack, men när jag tittar igen – tittar ordentligt, framträder influenser från olika tider, platser och världar. Det är familjärt och samtidigt helt okänt och väldigt spännande.
Tin Ålings arbeten är tvärtom förankrade i ett här och nu, närmare bestämt på Umeås badhus där hon arbetat extra under sina studier. Utgångspunkten är de fina, roliga och mänskliga situationerna och hon berättar historierna med nyfikenhet, glädje och medmänsklighet. Stora tuftade mattor visar ögonblick från en badvakts dagbok. Vi får ta del av dagen då en sjöjungfru kom på besök och vi får veta att det går utmärkt att lösa Rubiks kub under vatten. Badhuset visar sig vara stället där det händer – en intressant plats för möten och egna fantasier.
Ett annat gemensamt rum står i centrum för Christian Abrahamsson: tvättstugan. Han ser tvättstugan som en sista del av ett välfärdssamhälle på väg att tyna bort. “Jag funderar på att börja mangla, inte för att jag bryr mig om släta lakan, utan som en politisk handling.” Tvättmaskiner porträtteras i stora linoleumtryck och en bokningstavla har gjutits i aluminium. För Christian Abrahamsson är den kollektiva tvättstugan en klassmarkör. För mig är den kanske mer kopplad till gemenskap. En jämlik plats där alla måste sopa golven och rensa filtren, en plats där vi får foga oss och anpassa oss efter varandra och en plats där vi kan ana intima berättelser om våra grannar.
Elna Dani Liljedahls arbeten handlar om krafter som förändrar och formar vår omvärld. Vatten som långsamt eroderar landskap. Musik som påverkar människor och städerna där de bor. Rörelser som lämnar spår. Besökaren bjuds in till ett rum där ett videoverk projiceras på tre väggar. Det ger en skön känsla av att bli omsluten, men sorlet utanför stjäl uppmärksamheten och jag saknar kraften i musiken. I trapphuset finns ett annat av Liljedahls verk. En skyddsängel som tatuerats direkt in i väggen. Ett klingande eko som fångar upp projektets tema.
Måns Palmberg samlar grejer på loppis som han arrangerar och målar av. Mitt första intryck är att bilderna är lite platta. Men efter ett tag upptäcker jag detaljerna; en vissen blomma över ett hustak, en maskros kittlar en allvarlig man i näsan och en stjärna som likt Kate Winslet står med armarna utsträckta mot en kommande framtid. Verken djupnar, får liv och Palmbergs eftertänksamma humor träder fram.
I ett eget rum en trappa upp finns en installation av Fanny Åberg. I två videoverk förs en dialog mellan Fanny och hennes mamma, och mellan mamman och olika myndigheter. I samtalen hörs en mamma som kämpar för att hennes anorektiska dotter ska få vård och hur mor och dotter tillsammans bearbetar situationen. Genom installationen betraktar Fanny Åberg sin egen situation genom någon annans ögon. Hon skapar en kanske nödvändig distans men utan att tappa den känslomässiga laddningen och autenticiteten. Sjukhusvita vävar och textila trassel hänger över stålställningar. De innehåller knutar och hål, samtidigt som de bäddar in och värmer den kalla metallen. Installationen ger rummet en känsla, allvarlig men inte utan hopp och tröst.
Även Time Bohlins installation verkar erbjuda verktyg att hantera det svårbegripliga. I noggrant utmejslade ramar finns bilder som öppnar upp för olika tolkningar. Kanske innehåller de ett budskap, en besvärjelse, en möjlig framtid eller en bild av historien. Jag anar nycklar och koder, men inser samtidigt att de kanske inte är menade för mig. Att det inte är jag som ska lösa gåtan.
Angeli Blombäck skildrar naturmiljöer i förändring genom oljemålningar. Bilderna är dekorativa och har ett härligt ljus, men när jag hör Angeli prata om skogen och de landskap hon vuxit upp i framträder en mer komplex och mångbottnad historia värd att lyssna på.
I videon som visas i trapphuset får vi se Joanne Löfling arbeta med sina verk. Hon har odlat korn tillsammans med sin pappa och utvecklat ett material som hon bygger ett slags armar med. Armarna gungar och rör sig och det ser spännande ut, men när jag kommer in i utställningsrummet och ser resultatet tar verken nästan andan ur mig.
Stora kroppar på stadiga fötter lyssnar och kommunicerar. De sprider värme och lugn såväl som en mjuk, behaglig doft. Mäktiga varelser som utstrålar omsorg och nyfikenhet. Joanne Löfling säger att de har vuxit fram ur platsen där de skapades och egentligen behövs ingen vidare förklaring. Verken talar för sig själva.
Of Love and Care är en utställning med masterarbeten; arbeten där idéer först beskrivs i ord. Sedan diskuteras och formuleras process och utveckling och därefter ska resultatet återigen beskrivas och analyseras – av handledare, opponenter, examinatorer och av olika recensenter. Men en konstutbildning är inte som vilken akademisk utbildning som helst. Alla resultat låter sig inte mätas och vägas, vill inte ge några svar, har inget facit.
Text och foto: Karin Roy Andersson
Volym 2026-06-17
Karin Roy Andersson arbetar med bärbar konst, både som konstnär och gallerist. Hon återvände till Umeå 2024, men har varit verksam i Göteborg sedan hon tog sin masterexamen i smyckekonst på HDK 2009. Med start 2010 driver Karin även smyckekonstgalleriet Four.
Karins konstnärliga arbete präglas av repetitioner. Hon bygger upp former där förhållandet mellan detaljerna; rytmen och mönstren är viktigt. "Jag hämtar mycket inspiration från skog och vilda landskap. Hållbarhet och miljöpåverkan är återkommande teman i mitt arbete och jag använder ofta återvunnet material.” Karin Roy Anderssons arbeten återfinns i ett flertal museisamlingar runt om i världen, bland annat Museum of Fine Arts i Boston, USA, Espace Solidor i Cagnes-sur-mer, Frankrike, Montreal Fine Arts Museum i Kanada och Nationalmuseum i Stockholm.