Jörgen Nilsson, detalj av gipsskulptur av Magdalena Forsberg. ©Jörgen Nilsson/Bildupphovsrätt 2019.

Materialen, metoden, ljuset, färgen, Magdas form

2019-10-07 11:33

Jörgen Nilsson ställer ut på Kramfors konsthall

Har du någon gång undrat hur det går till att gjuta en bronsskulptur? Då kan det vara värt att göra ett besök på Kramfors konsthall, där konstnären Jörgen Nilsson just nu visar sin dokumentation kring skapandet av ett helfigursporträtt i brons av skidskytten Magdalena Forsberg. Det är en ganska sparsmakad utställning som består av tjugoen fotografier, en gipsmodell, en gjutform i gips och åtta små bronsskulpturer. Den mest iögonfallande delen av utställningen är gipsmodellen i naturlig storlek av Forsberg. Detta är förlagan till ett bronskonstverk som sedan i oktober 2018 står på sin plats i Generationernas park i Ullånger. Modellen är alldeles vit och påminner om en antik grekisk eller romersk marmorskulptur på museum. Idag vet vi att de ursprungligen var målade, men sinnebilden av antik skulptur är ändå just det där vita. Det är något sällsamt med att titta in i de två urgröpta inbuktningarna som utgör skulpturens pupiller. Ansiktet är helt stilla, kanske med en antydan till ett leende. Framför sig håller hon i skidor och stavar och på ryggen sitter hennes gevär. Det är ett tidlöst lugn hon utstrålar. Kanske är det vetskapen om att hon i denna form aldrig kommer att åldras eller dö som gör det. Själva företeelsen att hylla en atlet med en avbildande skulptur kan ju också kännas mer antik än samtida. Men det är fint på något sätt, att detta mycket gamla uttryck inte har dött ut. Att det kan få vara så rättframt, även i vår komplicerade tid. Nog finns det människor som tycker att all konst borde vara begriplig och föreställande, men det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Längs en av väggarna hänger en rad fotografier som visar själva arbetet. Skissandet. Gjutformen i alla sina delar. Det brandgula smälta bronset i formarna, tusen grader varmt. Skulpturen är gjuten på kollektivverkstaden i Luleå med hjälp av konstnärskollegan Mats Wikström. Till sist bilder av den färdiga bronsskulpturen på sin plats ute i ett snöigt Ullånger. En leende och levande Magdalena Forsberg poserar bredvid, kanske lite generad men stolt. Jörgen Nilsson förklarar att han fått så många frågor om hur det egentligen går till att göra en bronsskulptur att han till slut kände att han ville visa det i en utställning. Men jag tänker mig att det hade gått att göra det hela mer pedagogiskt med förklarande texter och kanske även film som visar processen, steg för steg. Det hade kunnat skapa en djupare förståelse än de oförklarade bilderna som vi nu får se.

Fyra plastiga grå vikbord står uppställda mitt i hallen. På dem ligger de gjutformar som använts för att göra Brons-Magda. Vita gipsformar, uppbrutna i delar med sina vindlande hålrum där bronset hällts in och stelnat. Synen av dem påminner mig om en arkeologisk utgrävning eller ett urtidsdjurs skelett som dukats upp för att studeras. Visst finns det ett värde i att få se detta och få begrunda vad som krävts för att få detta pussel av gipsdelar att hålla ihop och hålla för den glödheta metallen, vilken precision som behövts för att passa ihop allt sömlöst. Men även här skulle jag ha varit hjälpt av någon typ av text som förklarar vad det är jag tittar på och hur det använts, vilket steg i processen representerar dessa bitar?

På två av väggarna hänger de åtta små bronsskulpturerna på rad, var och en ungefär lika stor som en handflata. De skiljer sig ganska mycket från Magdaskulpturen och det är inte helt lätt att förstå hur de hänger ihop med övriga delar i utställningen. Den mänskliga formen är också här utgångspunkten, men här blandas övernaturliga uttryck in. En av figurerna, en stående eller närmast flygande manskropp, har två jättelika öron som vingar. En annan är iklädd en skrud som ser ut att bestå av en mängd fågelvingar eller händer. Till dessa skulpturer finns dock en verkslista med beskrivningar av hur de patinerats. Detta är väldigt intressant i sammanhanget och kan ge insikter till den som är intresserad av hur brons fungerar. Pensling med litiumsalter ger en ljust blågrå ärgning, patinering med urin ger en dimmig grönsvart yta, svavellever gör skulpturen mattsvart.

Allt detta får mig att fundera över skillnaderna mellan en samtidskonstutställning och en utställning som visar och förklarar en företeelse. Ofta nog flyter dessa två ihop. Konstutställningar har inte sällan ambitioner att berätta om något specifikt och pedagogiska utställningar innehåller ofta konstföremål. Ändå finns det någon skillnad i hur besökaren tar sig an de två olika utställningstyperna. Ett tekniskt eller historiskt museum ger något annat än vad ett konstmuseum ger, för det mesta. Men på Kramfors konsthall ges besökaren denna gång lite av varje, vilket gör att jag känner mig osäker på om utställningen fyller sitt bildande syfte, hur gott det än är.

Text och foto: Ëlmë Ämting

Volym 2019-10-07

Länk till artikel

Länk till artikel i pdf-format