Dokumentation av en recension i live-format utförd av (från vänster) Thomas Olsson, Ida Rödén och Paula Urbano i konstnären Trinidad Carrillos utställning på Sundsvalls museum. Foto: Pär Bergroth

Mellan dröm och verklighet

2020-02-26 20:42

En dokumentation av en recension i live-format

Klargörande av kontext

Den 20 februari 2020 ägde ett konstsamtal rum i Trinidad Carrillos utställning på Sundsvalls museum. Samtalet var ett experiment med det konstkritiska formatet arrangerat av konsttidningen Volym (Region Västernorrland) i samarbete med Sundsvalls museum. Denna text är baserat på ljudupptagning av samtalet och ska läsas som en dokumentation av en recension i live-format. Samtalet fördes mellan Ida Rödén, konstnär, konstkritiker och redaktör för konsttidningen Volym. Thomas Olsson, konstkritikern som sedan mitten av 1990-talet är verksam journalist och konst- och danskritiker. Paula Urbano, yrkesverksam konstnär med en magisterexamen i fri konst från Konstfack. Inspel kom även från publiken.

Kort konstnärspresentation

I Trinidad Carrillos bildvärld flyter tiden, platser och människor samman i både magi och vardag. Fotografierna gestaltar ofta glipan mellan dröm och medvetande, det yttre och det inre. ”Viktigast för mig är liv och att livet innefattar magi,” uttalade hon i samband med att hon tog emot Swedish Photography Award 2018. Trinidad Carrillo är en svensk-peruansk konstnär utbildad vid Fotohögskolan i Göteborg. Utställningen på Sundsvalls museum pågår till 19 april och är en vandringsutställning producerad av Sandeng.

Dokumentation av recension i live-format

IR: Det är tydligt att fotografi är det konstnärliga mediet i den här utställningen. Det som även relativt snabbt framgår är att det som gestaltas är en form av gränslandskap. Att vi uppehåller oss i tillstånd mellan dröm och det som kan tänkas vara en form av verklighet. Trinidad Carrillo är en konstnär som vill behålla en mellanposition där övergångar och passager upplevs centrala.

TO: Det finns någonting drömskt över det hela. Vi befinner oss i en verklighet som Trinidad skapar och konst är just ett sätt att skapa en parallellverklighet som är på sitt sätt lika verklig. När vi tittar på hur bilderna ser ut och vi träder in i dom, så blir dom verkliga för oss. Det skapar en intressant upplevelse.

PU: Vi hamnar mellan världar, både mellan dröm och verklighet men även barndomen – mellan flickan och kvinnan. Även mellan det underjordiska och det överjordiska, rymden och jorden. Det är jättespännande att dyka in i Trinidads värld, man går nästan vilse.

IR: Dom här gränsövergångarna och passagerna är ju även geografiska. Trinidad är född i Peru, där hon bodde till hon var 11–12 år. Därefter flyttade hon till Sverige med sin pappa. Just den geografiska aspekten, möjligheten att ha en fot i två kulturer, upplever jag som en kraftkälla som föder hennes konstnärskap. Inte så att det nödvändigtvis är en konflikt, utan snarare har den dubbla tillhörigheten blivit en form av energi. Ett ställe att hitta och hämta kraft ifrån.

PU: Trinidad Carrillo har en fot i två kulturer och utifrån mig själv kan jag känna ”lyllos henne”. Att hon har just detta. För henne har de första formerande åren ägt rum i det ursprungliga landet. Sedan har hon flyttat och bildats som vuxen person i Sverige. Just att hon fått de första tolv åren i Peru gör att hon blir mer rotad där. Jag tänker här utifrån mitt perspektiv. Mina föräldrar flydde från Chile och har levt i exil i Sverige och det är i Sverige jag föddes. Så kopplingen till den andra kulturen finns, men den är längre bort. Jag har på så vis en fot svävande i luften och den andra i Sverige. Det är så subjektivt. I Trinidads bilder finns hela tiden nyansskillnader, som jag uppskattar att hon lyfter fram. Var man än läser om Trinidad så återkommer detta, om en fot i var kultur. För mig är det stärkande att även se detta i bilderna – den latinamerikanska kulturen och referenserna. Jag kan avundas just den där andra foten, att den är rotad. När jag arbetar med mellanförskap har jag kallat det ett mentalt tillstånd av existentiell ovisshet. Det låter kanske inte som ett jättetrevligt rum, men även Carrillo arbetar med en form av obestämbar kuslighet. Det är absolut någon slags kraft och källa till kreativitet, precis som du säger Ida. Men också ett kusligt mellanrum som är bitvis svårt att befinna sig i.

TO: Jag ser på bilderna och känner att det finns några referenser, det finns intryck från en kultur, som jag inte känner igen och inte är lika bekant med. Men det finns ingångar till den genom titlarna, genom känslan. När vi gick igenom utställningen och tittade tidigare i dag så letade vi vidare på nätet. Vi läste på om vissa växter. Var växte dom någonstans? När man upptäcker att det är en medicinalväxt eller kryddväxt, förstår man att dom både använts i matlagning, i medicinskt bruk och i ritualer. Det känns i fotografierna, att Trinidad verkligen behandlar växterna som små reliker som hon ibland tagit in i sin ateljé. Hon bjuder in mig till en värld och serverar små, små bitar som gör att jag vill leta vidare. Som kritiker är detta något jag går igång på. Jag vill läsa på och fundera vidare just eftersom att ingångarna finns där hela tiden. Man känner sig inte utesluten på något sätt. Även om jag inte har en latinamerikansk kunskap så känner jag att det angår alla. Det är en styrka i hela konstnärskapet.

PU: Just känslan av att det finns en ingång, det kanske har att göra med just hennes två fötter, att man lärt sig översätta så det blir relevant för oss eftersom hon är en del av Sverige. Att den ena världen visas för den andra och tvärtom. Jag tänker att det handlar om en slags översättbarhet.

Trinidad Carrillo, Kenesaban I, 2018. ©Trinidad Carrillo.
Trinidad Carrillo, Kenesaban I, 2018.
©Trinidad Carrillo.


IR:
Om vi stannar kvar vid växterna och de två stora bilderna med titeln Kenesaban I & II från 2018. Vi hittade en video, efter lite letande på nätet. Då framgår det att du kan samla extrakt från den här plantan. När du intar extraktet så ska färgintrycken bli mer intensiva och framförallt ska mörkret motas bort. Är det inte också det Trinidad har arbetat med då hon motat bort mörkret och växten får synas? Där blir det även intressant med den tekniska aspekten – eftersom det är just genom belysning som mörkret kommer fram. Ett annat fotografi visar trädstammen av ett ceibaträd. Enligt precolumbianska kulturer ska många gudomar bo i trädet som förenar underjorden med himlen. Taggarna som vi ser på stammen återgavs även ofta på keramiska gravurnor och rökelsehållare. Här återkommer tanken om olika passager och kopplingen till det spirituella.

IR: Jag tänker att vi går vidare till den här bilden Paula, den har titeln Naini performing the dream of Naini från 2012. Du stod länge framför den.

PU: När jag kom in i utställningen och såg just den här bilden blev jag helt tagen. Delvis handlar det om skalan och delvis om att jag ser en flicka som sedan återkommer i en rad andra fotografier. Vem är hon, vad är det som händer? I en av Trinidads fotoböcker återkommer flickan i en triptyk där den sista bilden är ett fotografi av konstnären själv. Men gestalten i de tre fotografierna bär alltid samma kläder, även då det inte är samma person. Det var en nyckel som erbjöd en föreställning om att flickan är en slags bild av konstnären själv. Att det handlar om just övergången mellan barndom och vuxenvärld. I Naini performing the dream of Naini har flickan på sig vita kläder. I Latinamerika firas Fiesta de Quinceañera – dagen då en flicka fyller 15 år arrangeras en stor fest eftersom flickan då träder in i vuxenvärlden. Hon bär ofta en vit klänning, nästan en brudklänning. Jag associerar till det. Att hon ligger i sin quinceañeraklänning. Fast var är hon någonstans? Det känns som att hon ligger framför en balkongdörr i en bostadslägenhet, där persiennerna är neddragna. Sedan finns det övre partiet i fotografiet, där det känns som att Trinidad släppt in ljus i negativet så att hon delvis ”förstört” bilden. Jag upplever det inte som att flickan ser framemot att bli den här kvinnan. Eller kanske är det så att flickan håller på att dö och kvinnan tar hennes plats. Att det återigen handlar om en övergång. Då associerar jag även till konstnären Julia Peirone som tillhör samma generation och som även utbildades på fotohögskolan i Göteborg. Även hon har arbetat fotografiskt med övergången där flickan blir kvinna – det sköra, kroppen som blir objektifierad. Dom arbetar på helt olika sätt med olika uttryck, men det finns ändå en koppling. Och just i det här verket gör storleken verkligen skillnad. Det blir så tydligt att vi måste se konsten i utställningssammanhang och inte enbart återgivna i böcker.

Trinidad Carrillo, Naini performing the dream of Naini, 2012. ©Trinidad Carrillo.
Trinidad Carrillo, Naini performing the dream of Naini, 2012.
©Trinidad Carrillo.

TO: Det är just den där övergången, att fortfarande vara ett barn men ändå på väg att bli vuxen. Jag tycker att hela hängningen får bilderna att prata med varandra på ett väldigt fint sätt. Där har vi övergången mellan underjorden och himlen som gestaltas bland annat genom ceibaträdets stam. Sedan brukar själva vuxenblivandet innebära att man lämnar hemmet, att flytta från boet. Och då har vi dom här tre abstrakta, nästan mystiska, tomma fågelbona som hänger mellan dessa båda verk. Det fungerar väldigt bra tillsammans på det sättet. Bona ser väldigt sköra ut, men har ändå sparats som små reliker.

IR: Ja, den andliga övergången finns närvarande hela tiden. Ofta går det att hitta små underligheter i bilderna. I Naini performing the dream of Naini ser vi exempelvis vid flickans fötter en slags ljussken. I andra fotografier kommer ett ljusspel framför ett ansikte. Jag börjar tänka på svartvita fotografiet från sekelskiftet 18–1900-tal som sägs dokumentera medier under djup trans. Dom här fotografierna visar hur en vit massa utsöndras från kvinnliga medier. Substansen kallas ektoplasma och ska vara en form av skal som sätter sig kring andar som är närvarande i rummet. För mig blir dessa ljusspel i Trinidads fotografier just en antydd spirituell närvaro. Det finns så klart en form av iscensättning i dessa historiska fotografier, men den finns även i Trinidads konstnärskap. Det som gestaltas är inte dokumentärt utan snarare framträder en känsla, eller en idé. Jag upplever det som att Trinidad genomgående letar efter en andlig dimension och hon tycks känna en trygghet i den kontakt hon har etablerat. Hon litar på den och nu förmedlar hon den vidare. Det finns ett slags lugn, även om det är ganska obehagligt.

IR : På olika sätt arbetar Trinidad med spiritualism och ursprungsreligioner. Men det behöver inte begränsas till den latinamerikanska andligheten. Exempelvis har vi den samiska kulturen, där gränser mellan natur och människa, synligt och osynligt, det närvarande och det frånvarande, inte existerar. Stenen, trädet, sjön och fjället. Allt är levande. Om du plockar bären ska du be naturen om lov. Det ska finnas ett samspel mellan naturen och människan.

TO: Just vördnaden inför naturen blir väldigt påtaglig i exempelvis i växtbilderna. Hon har tagit in dom i en studio, draperad med en tjock sammetsbakgrund och sedan tillfört ett starkt ljus då hon fotograferat dom. Det får bli jordigt på golvet och jord lämnar spår på sammetstyget. Det finns hela tiden en ömsinthet i det här sättet att behandla växterna.

PU: Efter att ha varit en längre tid i en utställning så börjar man se detaljer som återkommer. Thomas, du nämner den här draperingen. Då ser jag plötsligt i fotografierna av fågelbona, att draperingen är väldigt likartad även fast de är tagna under helt andra årtal. Så ser jag även i nedre hörnet det här ljuset, som du nämner Ida. Är det en ljuskälla som rört sig under en ganska lång exponeringstid? Även i fotografiet av växten finns den där ljuskällan. Plötsligt ser man alla detaljer som återkommer. Så är det ju med konstnärer, man har sina redskap och använder sin palett i flera verk. Det blir väldigt fint då man som betraktare börjar känna igen den.

TO: Apropå palett så tänker jag väldigt mycket på måleri. Hon är målerisk, speciellt i Kenesaban I med den upplysta växten. På nära håll blir den väldigt målerisk och den mörka bakgrunden upplevs nästan som en målad dekorkuliss från något äldre 1800-talsfotografi taget i en studio.

IR: I relation till måleri tänker jag även på konstnären Cecilia Edefalk. Speciellt serien målningar som har ett diffust vitt ljust. Även Edefalk låter skepnader sväva mellan olika tillstånd och världar. Båda dessa konstnärer gestaltar det där som enbart nästan kan träda fram. På väldigt olika sätt arbetar de med en slags flyktighet.

Här lämnar vi den stora utställningshallen och går in i trapprummet

Trinidad Carrillo, Untitled, 2016. ©Trinidad Carrillo.
Trinidad Carrillo, Untitled, 2016. ©Trinidad Carrillo.

PU: Det känns att Trinidad Carrillo har det dokumentärfotografiska i sig. Vardagssituation, människor, vänner. Att det egentligen inte är dokumentärt, men det finns ändå en känsla för det dokumentära. Men just dom här två bilderna, med titeln Untitled, är helt skilda från alla andra. Dom är från 2016. Kanske har hon under senare år börjat vända sig mer och mer bort från verkligheten. Dom är spännande också på grund av det analoga. Hur den fotografiska materialiteten redovisas. Den fotografiska filmen har lämnats delvis oexponerad och det har uppstått en kemisk reaktion. I själva motivet finns även en ovisshet – var är vi nu? Under stenen skimrar något som nästan ser ut som lava. Vi är inte längre på jorden. Bilderna upplevs också tredimensionella, nästan skulpturala.

TO: Jag tänker på 70-talets sammetsaffischer. Det känns som ett efterkatastrofen-scenario. Här syns en slags mörk måne eller sol. En liten prick. Det är en klassisk komposition som har en så kallad punctum. Punctum blir en punkt som man dras till och jag upplever just månen som ett exempel på detta. Även Cecilia Edefalk arbetar ju återkommande med en viss liten prick som drar till sig blicken, där allting koncentreras.

IR: I just de här verken visar hon även tydligt tekniken, som du även nämner Paula. Det gör att verken än mer blir en form av tillblivelse. Tillblivelsen av själva fotografiet och inte enbart det verket gestaltar. Vattnets symbolik finns även. Vattnet som en form av ritual med koppling till dopet, som en form av födelse. Och döden.

JH (publik): Dom här bilderna har även en holografisk karaktär. Därför kanske dom upplevs mer tredimensionella. Att dom bryter sig genom och mellan de olika världarna.

PU: Jag tänker också på hologram. Vad är det som gör den upplevelsen?

JH (publik): Jag tänker att det är hur centrum av bilderna belyser någonting, vilket skapar en upplevelse av att det finns ett slags meddelande.

TO: Ja, hologram är något som framträder. Om något träder fram så är det också en slags meddelande. Ett överlämnande av någonting.

PÖ (curator av utställningen): Här finns även Platons grotta där verkligheten existerar som en slags dimridå framför oss. Att vi tror det är verkligheten men egentligen pågår den alldeles utanför grottan. Vad är det jag egentligen ser? Ser jag i dessa bilder enbart en skugga av en verklighet? Är det verklighet? Vad är verklighet?

IR: Det var även Platon som förtrollade västvärlden med påståendet att konst just är imitation och illusion. Att konsten inte befinner sig i samma värld, att det inte finns en koppling däremellan.

Trinidad Carrillo, The Invisible, 2009. ©Trinidad Carrillo.
Trinidad Carrillo, The Invisible, 2009 (titeln angavs i utställningen felaktigt The Invincible). ©Trinidad Carrillo.

IR: Jag läste först fel i titeln på det här verket. Den heter The Invincible och jag läste The Invisible (not. 1). Så i början ville jag läsa in det osynliga, men sedan insåg jag att det handlar om den oövervinnerlige. Vi började prata om de båda orden, som motsättningar men ändå besläktade. Thomas, du fotade av den här bilden och när jag såg ditt foto av verket så associerade jag genast till Andrej Tarkovskijs film Stalker från 1979. En ”stalker” är en form av vägvisare som kan ta sig igenom ett område kallat Zonen. Denna vägvisare har möjlighet att korsa förbjudna gränser och kan se faror som ingen annan ser. Stalker ska i filmatiseringen leda en författare och en vetenskapsman igenom den drömska och farliga Zonen där målet är att finna det så kallade Rummet, en bunker där alla dina innersta önskningar kommer att uppfyllas. Det är stämningen i fotografiet av Trinidad, även självsäkerheten hos en vägvisare, som ger mig den associationen. Men även i hög grad färgen. En slags brungrönaktig ton som ligger över bilden.

TO: Hängningen av bilden är även ganska låg, vilket gör att man tittar ner på henne då man står nära. Den egna kroppen blir väldigt nära, på ett helt annat sätt än om den hade hängt högre upp. Det händer något då den hänger lägre. Det är som att man kan kliva in i den och den här närheten bjuder in till funderingar kring var vi är. Vem har bott här?

IR: För att återkoppla till Stalker så är ju även den här vägvisaren den ende som kan se faror och den här flickan är ju faktiskt oövervinnerlig, ”invincible”.

TO: Ja, hon både håller emot, men även att hon säger åt oss att vänta. Sedan börjar jag associera kring den här mörkare formen i bakgrunden. Det är kanske en liten sten. Jag upplever den som otäck. Jag tänker på ett elektroniskt rockband som kom 2002–2003, ”Crystal Castle”. Det är en kvinna som sjunger, väldigt svartklädd. Hon påminner om flickan fast är äldre. På omslaget ser man suddiga gravstenar. Så jag associerar den formen till en gravsten. Den här bilden skulle kunna vara ett bra skivomslag. Det tycker jag är kvalitet.

Trinidad Carrillo, Invisible sister, 2013. ©Trinidad Carrillo.
Trinidad Carrillo, Invisible sister, 2013.
©Trinidad Carrillo.

PU: Fotografiet Invisible sister från 2013 är för mig den kusligaste bilden i utställningen. Det är ett spädbarn med en rosa odefinierbar massa som svävar ovanför den lilla kroppen. Först associerade jag till ett moln med sedan såg jag rätt snabbt att det är två händer som håller i den här formen. Jag blir mörkrädd, som att den här människan som knappt syns kommer att kväva barnet. Hade inte händerna varit där, hade det varit en helt annan bild.

IR: Titeln berättar om en osynlig syster. När du delade med dig av din obehagliga tolkning så läste jag in en storasyster i den osynliga kroppen, som drivs av en slags svartsjuka.

TO: När det var lite mer dagsljus här inne så gick jag nära och tittade på barnets hand. Då såg jag att det fanns en del kraft i den där handen, att den inte tillhör ett dött barn utan ett slumrande. Barnet rycker till lite, en rörelseoskärpa. Tidigare när barndödligheten var mycket större klädde man ibland upp det döda barnet och tog en bild.

IR: Titlar gör ibland att vissa bilder sätter igång en rad personliga associationer. Det är även styrkan i hela konstnärskapet, att det inte är färdiga berättelser. Som betraktare gäller det att acceptera att befinna sig i den här osäkerheten. Det är en tillgång.

TO: Det känns att barnen och de vuxna som förekommer i de olika bilderna har en relation till varandra. Det finns en känsla av att det är personer som lever nära varandra, kanske att det är konstnärens egna barn. Det finns en tydlig känsla för barnen. Det viktiga är inte att känna till det geografiska, utan det är bilden.

PÖ (curator av utställningen): Min högst personliga association är till en tvilling som inte finns.

IR: Det var en av mina första tankar också. Just med tanke på verkets titel. Det är rätt vanligt att ett barn i livmodern inte var ensamt från start.

PU: Den starkare överlever.

PÖ (curator av utställningen): Sedan finns det latinamerikanska litterära arvet, med Gabriel García Márquez, där skillnaden mellan dröm och verklighet är väldigt hårfin. Där döden är oändligt närvarande. Det är nästan ingen skillnad på döden och livet.

TO: Ja, det är något besvärjande över bilden. Lite som magiska fingrar, som inte behöver vara onda.

Vi närmar oss ett avslut

IR: Nu har vi befunnit oss i Trinidad Carrillos bildvärld en längre tid och rätt genomgående är viljan att stanna kvar i en slags ovisshet, där idén om det okända blivit en slags stimulans. Jag tänker på författaren och aktivisten Rebecca Solnit och hennes Gå vilse. En fälthandbok. Där upphöjer hon känslan och befrielsen i att få vara vilse. Det är just när du är vilse som du blir fullkomligt medveten om var du är. Du känner med hela kroppen, tar in allting du har runtom dig, för att förstå var du hamnat. När du befinner dig i den situationen så lär du dig något helt nytt om världen. Den expanderar och blir större än din tidigare kunskap om den. Jag tycker det är ett bra utgångsläge då vi tar till oss Trinidads konstnärskap. Att det kanske är där hon hela tiden försöker att befinna sig – i möjligheternas landskap.

TO: Hon tvingar oss att skärpa vår uppmärksamhet för att se detaljerna och rörelserna som dyker upp. Det finns så mycket i bilderna att dyka in i, om man ger dom den tiden.

PU: Trinidads bilder ligger nära dokumentärfotografins estetik som en genre som traditionellt gjort anspråk på att skildra verkligheten. Hon gör konstfotografi men det är fortfarande verklighet, fast en verklighet där jag upplever det som att hon själv har krafter. Jag tänker mycket på häxor, just genom porträtten av plantorna. På en kraft och kunskap som i dag gått förlorad. En kunskap som många ursprungsbefolkningar haft och i vissa fall fortfarande har. Så det är inte en verklighet som vi är så van att se, utan en som tillhör människor med olika övernaturliga krafter. Jag tänker även på Hilma af Klint som målade seanser under trans. Det blir en slags dokumentation av det tillståndet. Här visar Trinidad vägen tillbaka till en slags samklang med naturen.

PÖ (curator av utställningen): Bilderna hyllar naturen. Det finns ett latinamerikanskt anslag just i det magiska. Att tillåta magin att existera. Västvärldens korrumperade hjärnor har slutat ha någon magi överhuvudtaget. Vi är så otroligt rationella i allting.

TO: Ja, magin blir naturlig och närvarande. Som en självklar del. Sedan ska det bli spännande att se vart det här tar vägen. Trinidads Instagramkonto visar att hon precis kommit tillbaka till Sverige efter en längre tid i Peru. På en bild har hon 159 stycken filmrullar i en stor påse som hon lägger till bröstet, som för att amma sin bäbis. Jag blir väldigt nyfiken på vad filmrullarna ska visa. Dom vill jag se.

PÖ (curator av utställningen): En sak som märks ganska tydligt är hennes lärare Tuija Lindström. Hon är ganska påtaglig i många bilder. Speciellt hennes senare arbeten med köttätande växter. Men även de tidiga bilderna med kvinnorna vid Tjursjön. Att Tuija Lindströms ande finns med i utställningen tycker jag personligen är väldigt trevligt.

SA (konstkonsulent): När man pratar om bilder så har språket alltid en viss begränsning, speciellt i förhållande till magi. Det här ju ett experiment och en förlängning av det konstkritiska formatet. Hur tänker ni kring kritiken och den här kvällen?

IR: Kritiken ska vara en form av tillägg. Vi vet inte vad konstnären vill. Troligtvis har inte heller konstnären alla svar. Då skulle det vara otroligt trist att skapa. Det finns inga likhetstecken mellan det vi säger och det vi ser. Konstsamtalet handlar istället om att vidga och lägga till.

TO: Vi utgår från dom verk som finns. Om dom säger någonting till en, som man vill respondera på, säga någonting tillbaka, det är då jag vill börja formulera mig.

IR: Där blir det även intressant att vi är tre personer, från tre olika utgångslägen. Då förstår vi att läsningen hela tiden är pågående.

PU: Jag ser mig inte som kritiker, utan som konstnär. För mig är det intressant att se hur vi påverkar varandra och att vi ser genom varandras ögon och låter verken öppnas upp till fler sätt att se. Det blir fler ingångar. Konst är ju även mötet med publiken. Något händer i mötet med betraktaren.

TO: Eftersom vi inte heller har konstnären här, så blir mötet även intressant just eftersom det blir ett samtal om konstnärens verk. Hade konstnären varit här, hade samtalet blivit ett annat. Vi hade pratat om hennes influenser och tankegångar. Det här känns roligt eftersom man får prova idéer och tankar direkt. Och testa dom mot er två och mot er andra som kommit hit. Att försöka formulera sig på en gång. Det är rätt skönt att inte skriva, utan enbart prata.

Text: Ida Rödén, Paula Urbano, Thomas Olsson

Foto (om ej annat anges): Ida Rödén

Not. 1.
Titeln visade sig vara just The Invisible och inte The Invincible. En felaktig bokstav slank med då museet skrev ut titlarna. Vilket på ett intressant sätt visar hur titeln påverkar (eller inte påverkar) ett verk.

Volym 2020-02-26

Länk till artikel

 


Tillbaka till toppen