Natur i bärbara skulpturer och akvarellinstallationer
2026-07-09 15:37
Ylva Westerlund och Mats Adelman på Galleri Utås
Utan att kalla på en partner eller varna andra artfränder för fara utför ett flertal fågelarter en lite mer lågmäld och dämpad sång. De sjunger för sig själva, troligen för att öva upp sin melodi inför häckning. Denna typ av fågelsång benämns skuggsång, ett begrepp som Ylva Westerlund och Mats Adelmans utställning på Galleri Utås har titulerats med.
I den ladugård som gjorts om till galleri ses kornas golvrännor igenlagda med gråmålade träplankor. Det är lågt till tak och genom de djupa fönstren strilar sommarsolen in. En ljudmatta av fågelsång spelas för att sätta stämningen och lösa upp väggarna mellan utomhus och inomhus. I det första rummet delar Ylva Westerlund och Mats Adelman på ytan i en gemensam utställning.
Ett bord, placerat just innanför entrén, löper vidare in mot rummets bortre vägg. På skivan ses arter som morkulla, stenfalk och göktyta - fågelskulpturer snidade och målade av Adelman. Arterna blandas med, vad konstnären benämner som bärbara skulpturer – smycken i form av broscher, halsband och ringar föreställande nattflyn. Här finns också en ensam vinge, fåglar som törnskata och mindre strandpipare som satt sig på skulpterade händer, en öppen handflata och en näve knuten om fågelns tars. Alla är de naturtrogna och skickligt dekorerade med sina svårdefinierade mönster för kamouflage.
Ibland går Adelman ifrån återskapandet av det befintliga i naturen och täljer mer intuitivt och öppet. Som i verket “Besök” där ett nattfly sitter på en snidad form som mild glöder i färger som inte återfinns i naturen. Konstnären berättar att han gör det för att leka fram en form, för att öppna upp för en annan sorts kreativitet. Jag upplever att det mer lekfulla uttrycket även är av nytta för de naturalistiska fåglarna som annars kanske fallit under objekt som enbart har till uppgift att efterlikna någonting verkligt. Det är i de kreativa inslagen som det självklara och igenkännbara lyfts.
Min personliga favorit är en liten uggledrottning stående på en stentrappa i nischen mellan fönstren. Den skapades för att agera på ett bokomslag och föreställer en hybrid mellan människa och uggla, där underkroppen har människoben och fötter medan överdelen är en uggla. Mitt över kroppen är uggledrottningen omgiven av ett blått skynke, arkaiskt påklädd är hon. Jag skriver “uggledrottning” eftersom hon kommer ur mytologi och folktro om en kvinna som delvis förvandlades till uggla. I den östgötska folktron benämns hon Drottning Omma, och enligt sägnen kan hon förvandla sig till en berguv. Verket bär titeln “Oma”.
I installationen av skulpturer på bordet finns också Ylva Westerlunds fragmenterade akvarell, skuren i remsor och sammansatt igen som en solfjäder. Vid infästningen anas en botten under vatten, stenar och dy i ett brungrumligt vatten. På lokalens inre vägg fortsätter Westerlund med undervattenstemat, men här är akvarellerna inramade och hela. I “Harbour Ghost” ses en dansande, naken kvinna som får en att förstå att bottensedimentet agerar scen för en drömlik undervattenscen. Konstnären berättar om svårigheterna att skilja kroppen från miljöpåverkan. Förlagorna till måleriet är fotografier från Husums hamnområde, en djuphavshamn där år av utsläpp från industrin har orsakat giftigt sediment och bottenslam.
De båda konstnärernas verk är både separerade och sammanflätade så att de kommunicerar med sina olika uttryck och tekniker. Som exempel tittar en blåkråka av Adelman upp mot Westerlunds fragmenterade akvarellinstallation “Hulk Carries the Ghosts”. Installationen består i grunden av tre separata bilder som satts samman i remsor med en mitt och sedan spridits ut till formen av en cirkel. De ursprungliga bilderna får på så sätt en fish-eye-effekt, motivet svänger runt sin mittaxel. En av bilderna föreställer en installation som Westerlund hängde i skogskanten under konstfestivalen “Blånagla”, 2013. En annan bild visar en äldre fiskebåt på land. Rosten rinner på dess sidor och grönskan börjar ta över, slingra sig över propellern. På marken framför ligger en använd serietidning. På en tredje, en sedan länge övergiven tågvagn med obligatoriskt klotter från sprayburkar.
Westerlunds bildvärld påminner om barndomens förbjudna lekplatser, om drömmar sprungna ur de förmaningar vuxenvärlden skrämde i en och om minnens fragmentariska karaktär, där luckor fylls av fantasin tills de upplevs som en sanning.
Ylva Westerlund och Mats Adelman har tidigare ställt ut tillsammans, arbetat med installationer ihop och ibland även med samma verk. De båda uttrycken fungerar mycket väl tillsammans med naturen som gemensam nämnare, här genom en lågmäld, subtil skuggsång. Naturen blir mer och mer framträdande i utställningssammanhang, där miljö, klimat och människans obetänksamma tillväxtrörelse inte nog kan beaktas, påpekas och ifrågasättas.
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
Volym 2026-07-09
Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.