Tre svenska flaggor hänger på rad på en vit vägg. Texter i rött är tryckta på dem.
Oscar Guermouche, ”Vi vill åka till Moskva”, 2008–2009. © Oscar Guermouche / Bildupphovsrätt 2024.

Oscar Guermouche – ”Och mulnar det i Svithiod”

2024-11-22 12:15

Ájttemuseum, Jokkmokk

Hösten 2022 var Oscar Guermouche residenskonstnär i Jokkmokks kommun. De flesta konstnärer som tilldelas vistelsen brukar hålla föreläsning för allmänheten och besöka intressanta platser runt om i kommunen. Så också Oscar Guermouche. Kvällen han informerade om sitt språkliga och identitetsbärande konstnärskap infann sig nära ett tjugotal åhörare. Vi fick en god inblick i det som först verkade konstigt att arbeta med som konstnär. Text. Men tack vare Guermouches vänliga framtoning och förmåga att ordsätta tankegångarna kring sina verk, klarnade förståelsen. Publiken fick följa med på en resa från idéstadiet, genom arkivens och böckernas värld, fram till de textbaserade verkens plats i utställningar. Många vandrade hem i skymningen, förundrade över konsten och lite klokare till sinnet.

Nu presenterar Oscar Guermouche resultaten av sin vistelse i Jokkmokk. Vad besöken bland texterna på kommunbiblioteket gav honom, samt i Ájttemuseets bibliotek och arkiv och på Arkivcentrum i Luleå.

Att han inte finns längre känns märkligt och sorgligt.

Tillfälliga utställningshallen på Ájtte har högt till tak, är kvadratiskt och fönsterlöst. En överblick av rummet förhindras av en hög skärm att passera förbi. Väl inne i den ljusa kuben råder en känsla av tidig morgonuppställning på kaserngården. Tre svenska flaggor med påmålad röd text hänger på ena väggen, på motsatt vägg hänger en grånad svensk flagga som tycks åldrad och underligt fadd.  Åtta bord i form av byggskivor på bockar står i stram givakt på golvet. På borden ligger belysta vita ark med kopierade textavsnitt. Allt inrättat i en slags militärisk disciplin där det strama momentet i rummet störs av flaggorna. Statssymbolerna är allt annat än stolta och låter betraktaren ana att här slokar vår nationella huvudrollsinnehavare.

Ett rum med trägolv. Flera bord i form av byggskivor på bockar står på golvet. På borden ligger belysta vita pappersark. På en vägg hänger en grånad svensk flagga som tycks åldrad och underligt fadd.
Oscar Guermouche, installationsbild från utställningen ”Och mulnar det i Svithiod”. © Oscar Guermouche / Bildupphovsrätt 2024.

”Och mulnar det i Svithiod” är en berättelse om konstruktionen av nationalstaten Sverige. Motsättningar och konflikter med Ryssland finns noggrant citerade. Huvuddelen av textarkivet påbörjades 2005, och har vuxit efter vistelsen i Jokkmokk. Utställningen innehåller även delar av tidigare arbeten och erfarenheter från tjänstgöringstiden på Lapplands jägarregemente i Kiruna. Verket ”Vi vill åka till Moskva” (2008–2009) som han arbetade med sista åren på Konstfack, finns också representerat. Där ingick flaggorna, prydda av hatiska och sexistiska sånger som svenska elitsoldater sjöng för att hetsa varandra.

De kopierade textavsnitten i utställningen är hämtade från bland annat Nestorskrönikan som beskriver strider mellan vikingar och ryska stammar, gamla psalmer sjungna av Karl XII, Fredsfördraget i Fredrikshamn, Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”, Per Albin Hanssons beredskapstal, Svenska frivilligkåren, intervjuer med svenska SS-soldater, ultranationalistiska sånger, fotbollsreferat, inkallelsebrev till värnplikt, Sverigedemokraternas högtidlighållande av Karl XII:s dödsdag och artiklar om Carl Johan De Geers ”Skända flaggan”.

Det är inte nödvändigt att läsa all text på de etthundratjugo pappersarken för att känna att nationalstatens gråblekta fana fladdrar väl ofta i vardagen. Jag läste alla och ett kort avsnitt la sig på minnet, kopierat från Dagens Nyheter, 2009 med rubriken ”Helt om”:

”Man misstänker att många Miljö- och Vänsterpartister inte skulle lägga märke till den ryska björnen om den så nafsade dem i hälarna”

Oscar Guermouches konstnärliga praktik spårar och synliggör det diffusa i vår nationella självbild. Hans arbete utmanar betraktaren att reflektera över det vi kanske helst undviker att se. För det förtjänar han vår tacksamhet – och vår eftertanke.


Text och foto: Eva Stina Sandling

Volym 2024-11-22

Länk till denna artikel


Eva Stina Sandling, konstnär, arbetar med blandtekniker, bosatt i Porsi, Jokkmokks kommun. Utbildning: Konstfack, Skapande Svenska A och B, Kreativt Skrivande C, Luleå Universitet, Att bilderboksberätta 30 hp, HDK Valand, Göteborgs universitet. Utgivna böcker på förlag: Älven, Ordfirman, Ira lyssnar - Ira gulldal - Ira guldala, Tornedalica, Kälda och älgen, samarbete med Regine Nordström, Kabusa.


Tillbaka till toppen